Tempus fugit

Nix nej jag ska inte varken cykla, simma eller springa. Det handlar om radioklassiker. Närmare bestämt Svensktoppen.
Ett program som jag, och många med mig, växte upp med på radion vid frukostbordet på söndagarna.
Häromdagen damp detta kort ner i brevlådan:

Följ mig på Instagram @marfu3

och eftersom det är lite nostalgivarning på den, och alltid är kul att få vara med och påverka, så har jag nu röstat på de tre bidrag jag tyckte var bäst. Fast jag fick skarva lite, för egentligen var det bara en jag gillade ordentligt. Eller två, men den ena var “gammal” nu…

På Annikas litteratur- och kulturblogg pågår en bloggjerka. Syftet är att tipsa om nya bokbloggar att besöka. Varje vecka kommer Annika med en ny fråga att besvara.
Den här veckan frågar Annika:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

På jobbet har vi en hörna där vi i personalen brukar lämna böcker (mest pocket) som vi läst men inte längre vill ha eller har plats för hemma. Där hittade jag en dag en bok som heter “Sarahs nyckel” av Tatiana De Rosnay.
Jag slukade och älskade boken, och googlade fram att Rosnay skrivit inte mindre än 11 böcker, men tyvärr finns bara fyra av dem på svenska. Några är översatta till engelska, men de flesta är på franska.

Tatiana De Rosnay skriver på ett sätt som genast fångar läsaren, och som håller kvar intresset genom hela boken. I de två böcker jag hittills läst av henna är karaktärerna så levande, sorgen så påtaglig, spänningen så verklig. Det var som om jag var faktiskt där och upplevde vad karaktärerna upplever. Jag ser fram emot att läsa mer av henne, på svenska eller engelska spelar ingen roll, jag vill bara ha mer!

alla som någon gång sjungit svenska nationalsången på skolavslutningen!
Upplysningsvis kan jag säga att själv har jag nog aldrig gjort det vad jag kan minnas, däremot fick jag lära mig den i låg- eller mellanstadiet, men på skolavslutningarna sjöng vi alltid ett antal psalme, tex Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och ett par andra. Det sjöngs också en massa andra sånger och visor på temat sommar; Idas sommarvisa, Sommaren är kort och Visa vid vindens ängar är nog de jag minns att vi sjöng mest. Ska väl för rättvisans skull tillägga att jag aldrig sjungit Du gamla, du fria på julavslutningar heller. Då sjöngs Stilla natt, Härlig är jorden, Mössens jlafton och Hej tomtegubbar.
Men – jag har sjungit den på Svenska Flaggans Dag, som det hette innan det blev nationaldag.  Det gör inte svenska skolelever idag, men det beror på att det är en helgdag och det betyder att skolorna är stängda. Alltså sjunger man inte nationalsången i skolorna på nationaldagen. Logik, vänner. Logik.

Anledningen till att jag tar upp detta är att nu (och varje år vid den här tiden) pratas det massor om att svenska barn inte får sjunga vår svenska natianalhymn i våra svenska skolor, och detta bara för att invandrare och invandrarbarn kan ta illa vid sig. Det uppmanas i en text på Facebook  att man ska dela detta meddelande på sin logg för att “sprida budskapet”:

UPPMANAR ALLA……..
ATT 6:e JUNI PÅ NATIONALDAGEN KL.12.00 GÅ UT Å SJUNGA VÅR NATIONALSÅNG PÅ GATOR & TORG I PROTEST MOT ATT DEN EJ FÅR SJUNGAS I SKOLORNA. FATTA, VÅR NATIONALSÅNG ÄR INTE RASISTISK. VÅGAR DU KOPIERA DETTA OCH VARA MED OCH KÄMPA ?? ♥

Ja, det står verkligen precis så där, med versaler och allt. Utom på det lilla e:t i datumet. Någon är väldigt angelägen om att detta ska läsas.
För att bekräfta att jag inte är helt ute i en blå kanot på Vänern när jag säger att det inte alls är förbjudet i skolorna att sjung Sveriges nationalsång citerar jag till att börja med från Skolverkets hemsida. I Skolverkets kursplan angående musikundervisning i grundskolenivå står följande:

Kursplan i musik  för årskurs 1-3:

Undervisningen i ämnet musik ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper som gör
det möjligt att delta i musikaliska sammanhang, både genom att själva musicera och
genom att lyssna till musik……..

………Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland
nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblickar i svensk och
nordisk barnvisetradition.

På regeringens hemsida kan man läsa följande lilla text:

Myt 4: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Skolor får ha avslutningar i kyrkan vilket också sker på många håll. I den nya läroplanen för grundskolan som gäller från 2011 är det till och med krav att eleverna ska lära sig såväl nationalsången som ett antal vanliga psalmer. Att undervisningen ska vara icke-konfessionell, det vill säga fri från religiösa inslag, har gällt länge och har ingen koppling till invandringen. Friskolor får ha konfessionell inriktning, där deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Så varför skulle i så fall invandrarna vara emot nationalsången, men tillåta våra svenska psalmer? De har ju oftast en annan religion än kristendom, och är de kristna tillhör de en annan inriktning av kristendomen och borde således inte acceptera protestantiska ceremonier. Och eftersom det sjungs både Den blomstertid och ett antal andra psalmer, så tolkar jag det som att skolavslutningarna inte är fria från konfessionalism.
Till saken hör att det är rektor vid varje skola som beslutar om var man ska hålla avslutningar, och hur ceremonierna ska läggas upp. Om du misstänker att man på din/ditt barns/dina barnbarns skola utesluter eller förbjuder vissa traditionella eller kulturella inslag, så är det skolans rektor du ska kontakta, inte skriva en lång artikel i Aftonbladet eller på Facebook.

Jag har försökt googla fram varifrån denna lilla uppmaning härstammar, men inte hittat något konkret. Troligtvis är det någon som hört något någonstans, och så har en liten fjäder blivit en jäkligt stor höna. Det är ofta så det brukar vara.
Det enda jag hittar om förbud mot “Du gamla…” i skolan som jag kan hitta är den här artikeln om en händelse som kan vara upphovet till ryktet.

Min slutsats av det hela är att folk gärna hoppar på såna här grejer, särskilt om det handlar om vårt land, våra traditioner och vår kultur. Däremot är det väldigt få människor som gör sig besväret att kolla upp fakta innan de vidarebfordrar, gillar och delar än det ena, än det andra.

Så. Nu har jag fått säga min mening.

Alias Grace – Margaret Atwood
Baksidestext:
Var Grace Marks en djävul i kvinnoskepnad, en femme fatale, den verkliga mördaren? Eller var hon en svag, naiv och dum flicka som lät sig utnyttjas? Doktor Simon Jordan, en spirande berömdhet inom sinnessjukvården och dessutom expert på minnesförlust skall finna sanningen om Grace. – Om hur sex, våld och klass präglar ett samhälle.

Min första Atwood. Jag hade hört mycket gott om henne från andra, så jag var väldigt spänd på den här boken, speciellt som den har en historisk inriktning.
Alias Grace är en fiktiv berättelse som grundar sig på en sann händelse.

Grace Marks var en 16-årig flicka som immigrerat till Canada från Irland, och som jobbade som hembiträde. 1843 blev Grace dömd för mord på sin arbetsgivare Thomas Kinnear och hans älskarinna Nancy Montgomery. Grace och hennes förmodade medbrottsling, James McDermott, som också arbetade för Kinnear, dömdes båda till döden genom hängning, men Grace dom blev istället omvandlad till fängelse pga hennes ålder och pga att man inte riktigt kunde enas om att hon verkligen begått ett brott.
Man skickade Grace till ett sinnessjukhus (dårhus, på ren svenska), och tillbringade de följande 30 åren på olika institutioner och fängelser.

I boken berättar Grace sin historia för Simon Jordan, en ung läkare som forskar i mental hälsa, och som försöker hjälpa Grace genom samtal för att få veta vad som hände, eftersom Grace vid rättegången lämnade flera olika redogörelser. .Man får aldrig veta om Grace var skyldig eller inte, om hon deltog i morden med eller mot sin vilja. Men allteftersom berättelsen fortsätter börjar man tycka mer om Grace när hon berättar om sitt liv och hur hon hamnat där hon är. Men när hon kommer till morden får man inga riktigta svar, för det Grace beskriver som sina minnen från den tiden kan lika gärna vara verkliga händelser som drömmar.

Efter 30 år på anstalt blev Grace benådad som en följd av gott uppförande och att många människor fortfarande menade att hon var oskyldig, och hon flyttade till New York. Vad som hände henne efter det är okänt, men bokens slut är ett fint och bra “så kunde det ha varit”-slut. Ännu idag vet man inte om Grace var skydlig till det hon anklagades för.

En fascinerande berättelse; välskriven, målande och fängslande.
Kapitlen är separerade av quiltmönster, och växlar melland Grace, som berättar i jag-form och Simon, vars historia beskrivs i tredje person. Varje kapitel inleds med utdrag ur de verkliga rättegångsdokumenten.

Tyvärr finns det en del av boken som jag gärna velat läsa mer om: gårdfarihandlaren Jeremiah. Man förstår redan tidit att han kommer att spela en viktig roll i Grace liv, men just villken roll är ganska svårt att sätta fingret på. Det känns som att just den delen av boken är oavslutad.

 Eli läser och skriver har också läst Alias Grace.