Semester med komplikationer del 2

Publicerat av
Svara

Vi bokade en resa till Rhodos redan i våras, eftersom vi inte visste hur sommaren skulle bli här hemma och gärna ville ha lite sol och värme på semestern. Inte visste vi då att det skulle bli en sån värmebölja i södra Europa, eller att sommaren i Sverige skulle regna bort. Så vi var ganska nöjda över vårt beslut även om det verkade som det skulle bli lite väl varmt. Men vår resa till Rhodos blev inte riktigt som vi hade tänkt oss att den skulle bli!

När vi landat på Rhodos – på bussen till hotellet, fick vi sms från Ving att det pågick en skogsbrand på ön, men att den inte påverkade vårt område.
Vi kom fram till vårt hotell – Princess Andriana i Kiotari, på Rhodos sydöstra kust, ca en timmes bilresa från Rhodos stad. Ett femstjärnigt hotell, och det märktes bland annat på personalen. 

De första dagarna märkte vi ingenting av skogsbranden, vi solade, fast inte så intensivt eftersom det var väldigt hett, vi hade ju 32 grader i skuggan redan på morgonen, men vi badade och njöt av att vara lediga. 

På fredag kväll såg vi rök från branden på himlen över hotellet. Ingen varning eller information vare sig från hotellet eller Ving, så vi googlade lite, men hittade inget från grekiska myndigheter heller, och tänkte att det var ok.
Lördag förmiddag vid poolen såg de där rökmolnen väldigt mycket större ut, de skymde solen och var mycket mörkare än dagen innan. När det dessutom började falla aska från himlen gick vi upp till vårt rum och bytte om, och samtidigt fick vi sms från grekiska krismyndigheten att vi ska evakuera till Gennadi, söder om Kiotari. Så vi rafsade ihop våra pass och värdesaker och gick till lobbyn för att få mer info från hotellet om hur vi skulle ta oss därifrån. Det var vi inte ensamma om!

Den info vi fick av hotellpersonalen var att hotellet tills vidare var det säkraste stället att vara på, så vi stannade i lobbyn och väntade på mer information. Under tiden blev röken tjockare, och det började även sippra in rök i lobbyn, så personalen delade ut munskydd till alla.

Efter ca 45 minuter hörde vi hur någon ropade ”To the beach! Run to the beach!” och personalen visade att vi skulle ge oss i väg mot stranden.
Vi skyndade oss så mycket vi kunde, kryssade mellan alla de andra som var på väg åt samma håll; gamla och unga, barn i barnvagnar och gamla i rullstolar. Många hade med sig all sin packning och släpade på flera resväskor.

Poliser och lokalbor stod ute på gatorna och dirigerade folk mot stranden, vi såg folk som försökte köra iväg med bilar, men vägarna stängdes av så de kom ingenstans.

Nere på stranden såg vi en båt som hämtade upp folk, men folk hade panik och skrek och grät och knuffades och alla ville komma med båten, och vi insåg att vi inte skulle komma med den, så vi gick ännu lite längre bort på stranden, till ett område där vi satt på stenar ute i vattnet för att komma undan den värsta hettan. För inte nog med att det var varmt av solen, vinden som dessutom var ganska kraftig, var het av både solen och branden, och det yrde både rök och sand omkring oss där vi satt. Vi hade våra munskydd, och flera runt omkring oss hade virat handdukar eller klädesplagg runt huvudet och ansiktet. Där vi satt kunde vi se hur eldslågor slog ut från byggnaderna vid vårt hotell. 

Efter ungefär 40 minuter kom det fler båtar, vi sprang och var bland de sista som kom med. En bit ut på havet fick vi flytta över till en större båt, och där tillbringade vi de följande 7 timmarna.
Det var flera båtar som kom och lämnade av folk till vår båt, och vi kryssade längs kusten och inväntade andra båtar i flera timmar.

När vår båt var proppfull vände den och satte kurs mot norra delen av Rhodos. Vi fick veta att elden hade spridit sig till Gennadi, så istället skulle båten ta oss till Kalathos, i närheten av Lindos, för där var vägarna öppna och vi skulle kunna ta oss därifrån, men sedan kom nytt besked att båten skulle åka till Rhodos stad, och då förstod vi att det inte var säkert i Lindos heller.

Vi hade bara fått med oss varsin 50 cl flaska med vatten från hotellet, och vi hade inga kontanter, så vi kunde inte handla något i kiosken på båten. Vi fick hushålla med vattnet vi hade, så vi var törstiga hela tiden. Vi började också bli hungriga, vi hade ju bara ätit frukost.
Men i en av de sista båtarna vi plockade upp folk ifrån fanns en svensk familj, och de hade lite kontanter som vi kunde byta till oss mot Swish, och då kunde vi köpa något att stoppa i oss. Det enda som fanns kvar var Sprite och glass, om vi inte ville ha alkohol, och just det var vi inte jättesugna på just då, men glass och läsk funkar fint när man inte har något val.

Efter nästan 7 timmar på båten kom vi äntligen fram till Mandrakihamnen i Rhodos stad. Att känna fast land under fötterna igen, och veta att vi var i säkerhet var en speciell känsla. Jag fick kämpa för att inte börja gråta. 

Poliser och hamnvakter slussade oss in i en temporär polisstation där vi fick skriva upp våra namn och vilket hotell vi bott på, sedan fick vi vatten och någon slags pirog av Röda Korset. När vi kom ut igen såg vi flera hundra människor som också kommit med olika båtar. Det kom bussar och hämtade upp folk och körde i skytteltrafik ut och in i hamnområdet.. Vi frågade en chaufför vart bussarna gick, och han svarade att de körde till en annan hamn där myndigheterna hade ordnat med sovplatser på stora fartyg.

Under båtresan hade vi hade  pratat med Ving i telefon och fått direktiv att bege oss till Sunwing-hotellet i Kallithea så vi promenerade in mot staden i stället. Där hittade vi en taxihållplats och så var det bara att vänta igen.
Bakom oss stod en familj med två små flickor, och den ena flickan började sjunga Pippis sommarsång! Vi började prata med dem, det visade sig att de ursprungligen var från Syrien, men bodde nu i Växjö. De hade flytt från Syrien i en liten gummibåt, så de förstod hur vi kände oss, även om vår situation inte var på långa vägar som deras varit. De hade ju fått lämna allt! Vi lämnade ju ”bara” några resväskor. Mannen i familjen erbjöd oss att vi kunde få bo med dem i deras hotellrum över natten, vi tackade och förklarade att vi redan hade sängplats ordnad på Sunwing. Otroligt generöst att erbjuda två främlingar en sån sak! Så vänliga och fina människor!

När vi kom fram till Sunwing togs vi emot av några Ving-guider som gav oss vatten, frukt och mackor, och så fick vi återigen berätta vilket hotell vi bott på, hur vi tagit oss till Kallithea och att vi hade lämnat allt bagage på hotellet.
Sen fick vi duscha och det var nog topp tre av de skönaste duscharna jag tagit! Mindre trevligt var det att dra på sig samma kläder igen efteråt, men man kan inte få allt när resurserna är begränsade.
I konferensrummen hade man lagt ut madrasser med kuddar och täcken, och där fick vi sova tillsammans med andra som hade tagit sig dit från evakuerade hotell.

Nästa morgon fick vi frukost i matsalen och sen var det bara att vänta på besked om vart vi skulle ta vägen, skulle vi få stanna på det hotellet eller skulle vi få ett rum på ett annat hotell?
Vid lunch fick vi veta att vi skulle få stanna på Sunwing, och vi blev såklart glada över att slippa resa iväg till ännu ett nytt ställe. Mikael blev faktiskt lite extra glad, för han jobbade ju på just det hotellet för 30 år sedan, när han spelade med bandet där.

Vi gick och checkade in, och jag sa till Mikael att jag var nöjd även om vi fick deras minsta rum, men så visade det sig att vi fick en svit! Med pool! Hur lyxigt, liksom!?!

Efter incheckning frågade vi runt lite om möjligheten att köpa kläder i närheten, och fick tips om en butik längre bort på vägen som sålde allt möjligt, lite som ”Wish”. Och det var verkligen så, de hade i princip allt från tandpetare till bildelar! Så vi köpte lite underkläder, men tyvärr var storlekarna på kläderna där i minsta laget, så vi hittade inget där.
I butiken på hotellet köpte vi badkläder och tvättmedel. Sen tvättade vi våra shorts och tröjor i handfatet. Vattnet var alldeles grått efter all rök som satt sig i kläderna.

På måndagen åkte vi in till Rhodos stad, där vi bla hittade en H&M, och så köpte vi lite nya kläder och en kabinväska.
Precis när vi skulle betala på H&M blev det strömavbrott! Eftersom elden slog ut kraftledningar och ställverk, så var det flera långa strömavbrott varje dag. Så det var bara att lämna in sakerna i kassan och gå ut, för alla butiker stängde under tiden som avbrotten var. När strömmen kom tillbaka gick vi in igen och kunde avsluta vårt köp.

Senare på måndagseftermiddagen ringde de från Vings kontor och meddelade att de hade fått kontakt med hotellet i Kiotari, och de skulle åka dit och försöka få med sig bagage som Vings gäster lämnat kvar, så vi fick beskriva vårt bagage.

På tisdag eftermiddag ringde de igen medan de var där och plockade ihop våra saker. Allt hade klarat sig! Det hade inte brunnit upp! Jippi!
På kvällen, precis när vi var på väg att åka in till Rhodos stad igen, kom bagaget fram.

När vi kollat igenom våra väskor och sett att allt fanns med åkte vi in till Rhodos stad och gick runt i Gamla stan och kikade i alla turistfällor (=butiker).
Det var vackert och varmt och svettigt och trångt och plötsligt blev det strömavbrott. Igen.

Då åkte vi tillbaka till hotellet och provade nya drinkar i hotellbaren istället.
Jag testade en Negroni, för den lät god på papperet, men den var så bitter!

Onsdagen spenderade vi på stranden innan det var dags att packa ihop och sätta sig på bussen för att åka hem till Sverige igen.
Vi hade ju lite extra bagage, men det var inga problem när allt kom omkring.
Nu har vi i alla fall sommarkläder så det räcker och blir över!

Det var väldigt skönt att komma hem, att få vakna i sin egen säng på morgonen och kunna sitta i soffan med kaffekoppen hur länge vi ville.
På morgonen kom det en nytt samtal från Ving. De ville höra hur vi mådde efter att ha kommit hem, om vi var nöjda med hur det blev efter evakueringen och så frågade de om vi hade haft några utlägg pga evakueringen. Vi fick information om hur vi skulle begära ersättning för våra utlägg.

Så det blev som sagt en annorlunda semesterresa. Jag vet inte om jag skulle vilja vara utan den, men det är absolut inte något jag vill vara med om igen!
Jag kommer definitivt vilja åka tillbaka till Rhodos, för det var ju massor jag inte hann se eller göra!

Nu när semestern är över är jag dessutom redo att ha lite semester igen., så jag kan få vila upp mig efter alla strapatser. 

Semester med komplikationer del 1

Publicerat av
Svara

Äntligen semester! Fyra veckor ledigt, utan att behöva ställa klockan på morgonen (typ…) och inte stressa, tänkte jag. Riktigt så blev det ju inte.

Jag rivstartade semestern med att vi åkte gokart. Det var roligt! Jag hade aldrig gjort det innan, men hade sagt flera gånger till Mikael att jag ville prova någon gång. Så det gjorde vi. Det var inte jag som körde fortast, men det spelar ju ingen roll, det var själva körandet som var det roliga!.

Första veckan jobbade Mikael några dagar, så jag ägnade de tre dagarna åt att storstäda här hemma. Jag skurade och rensade garderob och fixade i trädgården, svettigt värre, så det var väl tur att det inte var så fint väder, och så slapp jag ju ha dåligt samvete för att jag inte var ute i solen.

Vii var hemma och bara var lediga ett par dagar, sen hämtade vi vår bil som vi hade hyrt och åkte till Örebro. Där skulle vi vara några dagar och träffa Mikales mamma och lite andra människor innan vi åkte vidare mot Dalarna.

Vi tog en tur till Nora på söndagen och åt berömd Noraglass och promenerade runt i Nora. Nora var en fin liten stad, men det fanns ju inte så mycket mer att göra där på en söndag, så efter ett par timmar åkte vi tillbaka till Örebro. 

På måndagen åkte vi in till Örebro för att ta en guidad visning på slottet. Vi parkerade men det var problem med parkeringsappen, så vi kunde inte få det att funka och bestämde oss för att åka till en annan parkering istället. Då gick det inte att låsa upp bilen!
Låsdosan funkade inte! Vi testade från olika vinklar och avstånd men inget hände. Vi fick heller inte kontakt med stället där vi hyrt bilen, så vi ringde en annan station i samma kedja som hjälpte oss både att ordna med assistansservice.

Sex timmar senare och åtskilliga telefonsamtal fram och tillbaka fick vi äntligen  hjälp att komma in i bilen, som sen byttes ut mot en annan bil. 

Vi fick som sagt ut en annan bil, en modell som vi haft tidigare när vi hyrt och som vi trivs med och tycker om att köra, så det var ju bra. Ett ytterligare plus var att den var i princip helt ny, den hade bara gått 50 mil än så länge.

Slutet gott, och resten fick de båda uthyrningsstationerna göra upp sinsemellan.

På tisdagen kunde vi äntligen åka till slottet för den guidade visningen. Men först åkte vi till Svampen – vattentornet i Örebro – där vi åt lunch i restaurangen med fin utsikt över Örebro.
Visningen på slottet var väldigt intressant, vi såg även en utställning om tecknaren Jan Håfström och en om Manga Royals, dör kända mangatecknare fått teckna olika kungligheter genom tiderna. Väldigt fint.

Onsdagen var grå och blöt, och vi packade in alla våra saker i bilen och sa hejdå till Mikaels mamma, och så körde vi mot Mora. Någonstans i Värmland såg vi helt plötsligt två vargar som sprang mitt på vägen! Det var speciellt att se dem så nära, och de verkade inte rädda för bilarna. Bilarna hade förresten stannat för att låta vargarna springa förbi, så det hade blivit en liten kö.

I Mora skulle vi bo en natt i campingstuga. Det var en väldigt fin stuga. Vi lassade in våra prylar och så åkte vi in till Mora för att proviantera. Vi pratade ihop oss med våra vänner som vi skulle träffa på kvällen och kom överens om kinamat, så en sväng till systembolaget och Ica kompletterade vår köprunda, och så tillbaka till stugan där vi knôdde in oss, alla 6, runt ett litet köksbord.
Efter maten drog vi på oss lite varmare kläder. Våra vänner hade varit förutseende nog att ta med regnkläder och stövlar, men vi hade bara skaljackor och sneakers. Kass planering, men som tur var hade vi åtminstone varsin regnponcho.

För det behövdes. Vi skulle åka buss till Dalhalla och se KISS, som hade lagt sina två sista spelningar någonsin i Sverige just där. Och i Dalhalla finns inget tak över publiken. Regnet hällde ner, men lagom till förbandet hade spelat klart avtog det lite grand.

Konserten var jättebra och stämningen var på topp trots att alla var blöta och småfrös. Mikael var supernöjd med ljudet och låtvalet, att de hade bytt ut ett par låtar från konserten i Göteborg förra sommaren.

Våra vänner åkte hem till Örebro igen på torsdagen, de hade inte semester än. Vi tog oss in till Mora och besökte Zorngården och Zornmuséet. Det var otroligt fint och väldigt intressant. Man förknippar ju oftast Anders Zorn med nakna dalkullor, men har ju gjort så mycket mer, både tavlor och skulpturer.
Vi lärde oss också att makarna Zorn var väldigt moderna, de var bland de första att ha dammsugare, kylskåp och telefon. De förde också en mycket bra personalpolitik. Deras personal fick lön efter hur man hade det ställt ekonomiskt, tex om man hade många barn kunde kan få ett extra tillägg för att kunna försörja alla.
Makarna Zorn var också goda vänner med Carl och Karin Larsson, så vi drog till Falun efteråt, för att besöka Sundborn på fredagen.

Där blev det ännu en guidad visning, och den var minst lika intressant som de andra vi varit på. Otroligt vackra miljöer, och många kände man igen från Carl Larssons målningar, både inomhus och utomhus.

På vägen hem åkte vi förbi Skedvi brödbageri och köpte vedugnsbakat knäckebröd och lite annat smått och gott.

Sen for vi hem och laddade om inför resa till Rhodos. Men det får ni läsa om i nästa inlägg.

Hej då mamma!

Publicerat av
Svara

Igår höll vi begravningsceremoni för mamma. Det var en jobbig och tung, men samtidigt fin dag. Flera av mammas (och pappas) vänner kom för att ta ett sista farväl tillsammans med familjen, även Jorge dök upp.

Mamma hade valt att kremeras och att urnan skulle sättas ner i askgravlunden på Marie kyrkogård i Skara, för hon tyckte det var så vackert där, så så fick det bli. Vi var lite undrande över att hon inte ville att det skulle vara på samma ställe som pappa, men hon sa att det spelar ingen roll eftersom det är minneslunder, och det var ju hon som skulle bestämma hur hon ville ha det.
Hon ville inte heller ha någon stor ceremoni i kyrkan, eller att någon präst som ändå inte kände henne skulle stå och prata om henne, så istället gjorde vi en spellista med några sånger som mamma tyckte om och även den enda psalm hon själv hade valt ut; Bred dina vida vingar.
Sen spelades de upp i kapellet medan vi som närvarade fick en stilla stund att bara sitta och minnas henne. Officianten från begravningsbyrån läste upp en dikt, som vi även tryckt på minneskorten.

Efter minnesstunden i kapellet. gick vi alla tillsammans till askgravlunden där vi tre syskon satte ner urnan i marken. Sedan fick alla lägga sina blommor runt öppningen.

Efteråt tog vi med oss foto på mamma och den danska flaggan vi haft i kapellet och åkte vi alla hem till Sophia och Linus, där vi fikade och pratade med alla som valt att följa med. Några valde att lämna direkt efter ceremonin på kyrkogården, men de flesta följde ändå med.

♥︎ Min mamma ♥︎

Publicerat av
Svara

Min mamma, Lis Fumei, föddes 15 April 1937 i Herning i Danmark. Hon var nummer sju av tolv barn till Ingeborg Elisabeth Løvstad och Aage Christian Løvstad.
Pappa Aage var snickare vid järnvägen och mamma Ingeborg var hemmafru med allt vad det innebar, med alla barnen och ett hushåll att ta hand om.

Mamma gick i vanlig folkskola och därefter på hushållsskola, som det hette. Gymnasiet var inte självklart för alla på den tiden, och mamma var lite vild och rastlös av sig, så det blev bra med en internatskola.
Efter examen på hushållsskolan började mamma arbeta, hon jobbade med lite av varje på olika ställen. Ett tag jobbade hon som sångerska och sjöng på olika restauranger, både i Danmark, men även i Tyskland och i Sverige.

Sedan träffade hon en man som hette. Bent, de gifte sig och efter ett tag flyttade de till Sverige. I Sverige hände det sig så att hon sprang på min pappa, och efter ett tag skilde sig mamma och Bent, och det blev istället bröllop mellan mamma och pappa.

De bodde till en början i Västerås, där pappa hade växt upp och där han hade jobb på ASEA, men de flyttade till Danmark ett tag och till Italien ett par år. I Italien lärde hon sig läsa och prata italienska genom att läsa Kalle Anka pocket, eller Topolino som de heter på italienska. Ända tills hon dog pratade hon italienska om det var något hon ville säga som ingen annan än vi barn skulle förstå!
När de kom tillbaka till Sverige bodde de ett tag i Göteborg, där de båda körde spårvagn. Till slut hamnade de dock tillbaka i Västerås, och därefter kom sen jag och mina bröder till världen med något år mellan oss.

Mamma var hemma med oss barn hela vår uppväxt, i alla fall ända tills jag började sexan.
Då började mamma på KomVux och läste in gymnasiet. Det var något hon hade velat göra i många år, men hon hade väntat tills vi barn var lite större. Hon läste textilteknik och älskade varje sekund, för då fick hon göra något som hon verkligen tyckte om att göra!
Mamma sydde, stickade, virkade, pysslade och höll på med något handarbete hela tiden, det fanns alltid ett garnnystan eller en burk knappnålar någonstans. Vi barn fick kläder, strumpor, vantar, mössor och annat, och det var ju bra att mamma tyckte om att göra det, för pappas lön från bilverkstaden var nog inte så hög, och att försörja tre barn med allt vad det innebär var nog inte så himla enkelt. Sånt som man inte har koll på när man är barn, men som man inser när man blir vuxen och själv skaffar familj.

Ändå lyckades mamma få till de där små presenterna ibland, överraskningar när vi minst anade det. Hon lagade världens godaste middagar och bakade världens godaste gifflar med hemmagjord sylt i. Hon tog med oss till lekparken och på promenader och utflykter när pappa jobbade, och det fanns alltid något gott i picknickkorgen.
Vi åkte till Danmark och hälsade på mormor och mostrar och kusiner ett par gånger om året, mamma tyckte om att ”komma hem” som hon kallade det. Mamma tog aldrig körkort, hon sa ofta att om hon hade haft det hade vi åkt till Danmark oftare, men att det inte gick eftersom pappa var tvungen att jobba.

Mamma var den som satte oss syskon runt köksbordet efter skolan och gav oss mellanmål innan det var dags för läxläsning.
Det var mamma som permanentade mitt hår, och som hjälpte mig första gången jag skulle sminka mig. som visade mig hur man använder tamponger (fast hon inte gjorde det själv), som nynnade på sånger man inte hörde på radion. Det var hon som satt i köket med ett korsord på kvällarna när allt var i ordning efter middag, tvätt, läxor och ungar som inte lyssnade.
Det var mamma och jag som satt vid köksbordet på lördagsförmiddagarna och svarade på frågorna i Ring så spelar vi och sen löste Melodikrysset. Det var där jag lärde mig att det finns så mycket annan musik än den mina klasskamrater och kompisar lyssnade på.
Det var mamma som hjälpte mig bära hem högar med böcker från biblioteket innan jag orkade bära dem själv och det var hon och jag som pratade och drömde om alla platser i världen som vi ville se och resa till.

När jag gick i åttan tyckte mamma att nu hade hon minsann varit hemmafru i tillräckligt många år, nu ville hon också ut och jobba och inte bara gå hemma, så hon började jobba på SAAB Textil, där hon visserligen fick sy, men det var bilklädslar. Hon blev kvar på företaget i flera år, men fick till slut en arbetsskada i handen som gjorde att hon istället blev sjukpensionerad.

Hon gav dock inte upp handarbetet, det hon inte klarade av längre var att sticka och virka, men hon hittade sin nya hobby; grönländskt pärlbroderi, som hon höll på med ända in i det sista.
Det är många pärlor som har runnit mellan hennes fingrar genom åren.

Mamma och pappa flyttade till Vårgårda efter att de slutat jobba, och därefter blev de lite rastlösa igen och flyttade runt några gånger innan de till slut slog sig ner i Floby. Där bodde de till 2017, då pappa dog, och då flyttade mamma ner till Broby i Skåne, och bodde hos Roberto ett par år innan hon till slut ville ha något eget igen, och då flyttade hon till Skara.

I Skara blev det bra, hon hade sin lilla lägenhet där hon kunde pyssla och handarbeta, hon hade en liten hund som hon tog promenader med flera gånger om dagen och hon lärde känna lite folk som hon fikade och lunchade med ibland.
Hon träffade Sophia och barnbarnsbarnen ganska ofta, och åkte iväg och träffade några gamla vänner ibland.

Men så började hon må dåligt. Hon klagade över att hon hade ont i magen och att hon var trött. Vi sa till henne flera gånger att hon skulle ringa vårdcentralen, men hon viftade bort det och sa att det går nog över, och så tog hon en ipren till.
Mamma hade en förmåga, eller oförmåga kanske man ska kalla det, att tro på allt som står i annonser och erbjudanden, så hon köpte en hel del (onödiga) saker och medel, tabletter och annat, som hon läst att det skulle hjälpa mot än det ena, än det andra.

Tyvärr var det ju inget av allt det där som hjälpte, och en morgon ringde hon mig och hade ont, så då åkte Roberto till akuten med henne. Där fick hon veta att hon hade en mycket elak urinvägsinfektion, men också att det inte var normalt att ha så ont så länge av en sån infektion, så läkare skickade remisser till lite olika ställen.

Veckan som följde var mamma på röntgen, därefter på en biopsi av levern och efter 3 veckor följde jag med henne till sjukhuset för ett samtal med läkaren.
Läkaren berättade att man hade hittar cancer i bukspottkörteln, med metastaser i lever och lungor.
Det fanns inget man kunde göra mer än att vänta. mamma hade gått ner väldigt mycket i vikt de senaste månaderna, och eftersom cancern var så spridd så gick det inte att operera även om mamma varit frisk i övrigt.

Så vi åkte hem, med en påse full med olika smärtstillande läkemedel och en bunt med papper med information.
Vi ringde kommunen som ordnade med tillsyn från hemtjänsten, så att vi skulle vara säkra på att hon fick i sig mat och sina mediciner, en rullator så att hon skulle kunna gå ut ibland och diverse hjälpmedel i lägenheten. Rullatorn blev aldrig använd.

För nu var det som om mamma stängde av. Det gick bra i några dagar, men sedan slutade hon äta, hon slutade ta medicinerna och hon låg bara i sängen och ville bara sova.
Så en torsdagsmorgon skickade hemtjänsten in henne till sjukhuset i ambulans.
På sjukhuset konstaterade en läkare att mamma nog inte skulle komma hem igen, så vi ringde runt till familjen och berättade, så att alla skulle vara förberedda. Det hade nu gått bara tre veckor från att vi fick beskedet om cancern.
Jag ringde min kusin Kirsten i Danmark och bad henne berätta för min moster Hanne, som också är det enda av de tolv sykonen Løvstad som nu finns kvar, och bad dem komma till Sverige så att mamma och Hanne fick ta farväl.

På söndagen flyttades mamma från sjukhuset i Skövde till kirurgavdelningen i Lidköping. Meningen var att hon skulle läggas in på palliativ avdelning på måndagen, men hon var så illa däran att man beslöt att behålla henne på kirurgen.

Hanne och Kirsten kom på kvällen, jag mötte upp dem vid färjeterminalen i Göteborg och vi åkte direkt till Lidköping. Mamma vaknade till en stund och pratade lite med Hanne, men sen ville hon bara lägga sig.
På tisdagen åkte vi tillbaka till Lidköping och Hanne och Kirsten, Linus, Juliah och Amandus fick träffa mamma en sista gång och ta adjö. Mamma kände igen Hanne och Linus, och hon klappade barnen på kinden, men sen orkade hon inte mer. Vi åkte tillbaka till Skara och hanne och Kirsten åkte hem mot Danmark igen.
Sophia och jag åkte tillbaka efter ett par timmar och resten av dagen satt vi hos mamma och turades om att hålla henne i handen.

Vid 22-tiden började vi titta på något program på ipaden eftersom mamma sov så lugnt, när vi hörde ett ljud från henne. Vi hann gå fram till henne och ta hennes händer, innan vi hörde henne dra sina sista andetag. Det kändes precis som att hon väntat på att vi skulle tappa fokus så att hon kunde lämna.

Jag är så glad och tacksam mitt i sorgen efter henne, att jag fick möjligheten att vara där när hon gav upp livet, så som jag var hos pappa när han gjorde det.

Den åttonde mars, på dagen fem år efter att pappa dog, lämnade mamma det jordliga livet och följde efter honom in i evig vila.

Sov gott, älskade mamma! ♡ Hälsa pappa! Och sjung och dansa så mycket du bara orkar!


Älskade mamma!

Publicerat av
Svara

Det här är min mamma ❤️
Mina bröders mamma och min halvsysters bonusmamma. Mormor och farmor till mina och mina syskons barn, moster, faster och syster. Hon som bar mig under sitt hjärta i 9 månader och i hjärtat hela sitt liv.

Som alltid satt mig och mina bröder före allt annat, som kämpat med näbbar och klor för att vi ska ha det bra och få det vi önskar, utan att be om något för sig själv.

Hon som har ett hjärta av guld som slår så hårt för familjen. Hon som lärt mig så mycket som inte kan läras i skolan.
Hon som stöttat och pushat och hejat på, som alltid varit så stolt över oss barn.

Hon, som nu ligger nerbäddad i en säng på sjukhuset med långt framskriden pancreascancer med metastaser i lever och lungor. Hon, som vi snart kommer att behöva ta farväl av, för alltid.

Mamma❤️💔❤️