Bok- och musikutmaning

hittad hos Kerstin, som hittat den hos En bokcirkel för alla.
Varje vecka kommer en ny utmaning (jag kommer säkert inte att vara med varje vecka, men ändå…) där man får en artist/grupp, en låt eller ett album givet och så ska man koppla till en bok eller en författare, och förklara hur man tänker när man kopplar ihop dem. Läs mer om utmaningen här.

Den här veckan är det ABBA som är artisten. De har ju onekligen en hel del låtar på sitt samvete, men den jag väljer att koppla till blir ”The Piper” från skivan ”Super trouper” (1980).
namnet ”the Piper” får mig att tänka på ”The Pied Piper of Hamelin” dvs ”Råttfångaren i Hameln”. ”Råttfångaren…” är en tysk saga från medeltiden. Den har sina rötter i en gammal legend från 1300-talet, , och har bla förts vidare genom bröderna Grimms saga från 1816.

Sagan om Råttfångaren

Året var 1284, när en märklig man syntes till i Hameln. Iförd en brokig rock i mångskiftande färger utgav han sig för att vara råttfångare. Han lovade att mot en viss summa pengar befria staden från alla möss och råttor. Borgarna lovade honom lön för mödan, och råttfångaren tog fram sin flöjt och spelade. Strax kom mössen och råttorna fram ur sina gömslen och samlades kring honom. När han trodde att ingen hade dröjt sig kvar lämnade han staden och vadade ut i Weserfloden. Hela hopen följde honom, föll i vattnet och drunknade. 

När borgarna såg att plågan hade tagits ifrån dem, ångrade de sig och nekade mannen den utlovade belöningen, så att han, bitter till mods, gick sin väg. Den 26. juni emellertid kom han tillbaka, denna gång i en jägares skepnad med ett skräckinjagande ansikte och en underlig röd hatt, och lät, medan alla vuxna var församlade i kyrkan, återigen ljuda flöjten i gränderna. Denna gång var det inga möss och råttor som kom, utan istället barn i stora skaror, pojkar och flickor från fyra år och uppåt. Dessa ledde han, hela tiden spelande på sin flöjt, genom den östra stadsporten ut till ett berg, där han försvann och barnen med honom. Endast två barn kom tillbaka tack vare att de hade varit något sena; men ett var blind och kunde därför inte utpeka platsen, det andra stumt, oförmöget att berätta. En liten gosse, som hade vänt hemåt för att hämta sin rock, hade undgått missödet. Somliga berättade att barnen hade förts in i en grotta och först i Siebenbürgen åter sett dagens ljus.
Allt som allt gick 130 barn förlorade.

När jag var liten läste jag sagan om och om igen för att försöka lista ut vart barnen tog vägen, menlyckades aldrig. Inte heller historiker, litteraturforskare eller invånarna i hameln lyckades få veta var barnen fanns. Många teorier har lagts fram, tex att barnen skulle ha dött i pesten (men varför bara barnen?), att de fallit i floden och drunknat eller att ”råttfångaren” var en sadistisk, psykopatisk pedofil, som mrdade barnen (fast jag tycker nog att 130 är en saftig siffra öven för en mördande pedofil).
I staden Hameln finns en kyrka, där det sägs ha suttit ett mosaikfönster som visade legenden. Fönstret ska ha förstörts 1660, men det finns en nutida rekonstruktion av fönstret, baserat på gamla beskrivningar. I staden står också en staty av råttfångaren.

I de första nedskrivna versionerna av sagan finns inga råttor med, De tillkom inte förrän i mitten av 1500-talet, varför vet man inte riktigt.

”Råttfångaren i Hameln” har även förevigats av Robert browning samt av Disney. Bröderna Grimm var språkforskare till yrket, men de samlade in och återberättade gamla folksagor och legender. Det finns över 200 grimm-sagor för den som vill läsa mer.

 

Mera utflykt

Igår for vi till Göteborg. Där finns ju rätt mycket att se och göra om man vill det, så vi började på Sjöhistoriska museet. Fiskar och andra vattenvarelser i vackra färger, följt av en massa båtar och skepp och sånt som hör båtlivet till. Hittade Håkan Hellströms sjömanskostym på display, till och med!
Efter Sjöhistoriska fortsatte vi till Göteborgs stadsmuseum, via Subway. Vi hann inte med hela stadsmuseet, så vi ska åka tillbaka en annan dag, men vi lärde oss en massa om vikingar och forntiden i Göteborgsområdet. Vi snuddade lite vid 17- och 1800-talen men sen fick vi skynda oss till tåget.

Utflykt

Jag har semester den här veckan, så vi (J och jag) tänkte att vi skulle hitta på något annat än bara stanna hemma i hålan. Tyvärr är inte ekonomin på samma våglängd som våra idèer, så det får bli lite lagom långa dagsturer runt om i Västra Götaland, för då har vi i alla fall redan resan betald, i och med att vi båda har Regionen Runt-kort.
Igår inledde vi vår se-oss-omkring-vecka med att ta bussen till Skara. Där tillbringade vi några trevliga och mysiga timmar på Västergötlands museum och Fornbyn. På museet hade de en utställning om 60-talet. Det var himla kul att se gamla saker som man känner igen från sin egen barndom, och vissa av sakerna finns fortfarande kvar hemma hos mina föräldrar! Sen gick vi en trappa ner och lärde oss allt om skaraborgs historia. Nästan.
Fornbyn är en samling gamla hus och byggnader som man flyttat från andra ställen runt om i Skaraborg för att kunna bevara dem och visa folk hur man levde förr. Jag som bara älskar gamla hus fick inte riktigt njuta ordentligt, eftersom man inte fick gå in i alla husen, och de man kunde gå in i var avspärrade strax innanför dörrarna, så att man fick stå där och titta.
Vi hann med en sväng in i Skara domkyrka också. Jag är inte särskilt religiös av mig, men jag uppskattar vackra kyrkor.

Blast from the past

Eller vad säger man? Ibland blir man påmind om sin ungdom och saker man gjorde då som man kanske helst velat gömma i glömskans förråd för evigt.
När jag var i 19-20-årsåldern träffade jag en kille som efter ett tag visade sig inta både den ena och den andra olagliga substansen och som hade minst två andra tjejer på gång samtidigt som han träffade mig. En dag tyckte han att jag var extra trist och tråkig som inte ville gå ut och supa skallen i småbitar, utan hellre ville lägga mig i rimlig tid för att jag skulle jobba degen efter, så han sa några i hans tycke väl valda ord och gick ut genom dörren, och det var det sista jag såg eller hörde av honom.

Tills igår. Då ringde min mobil från ett – för mig – okänt mobilnummer. Jag svarar med ”hallå” som jag alltid gör när jag inte känner igen numret, och en mansröst frågar vem han talar med. När jag hörde rösten klickade det till bak i huvudet på mig, så även om jag i ett sånt fall brukar kontra med ”vem är du själv?”, så svarade jag nu med mitt namn, för det var något bekant över hans röst.
Då talade han om vem han var och sa att han förstod om jag inte mindes honom, men att han ringde för att be om ursäkt för hur han behandlade mig den där gången för 20 år sedan!
Han sa att han hade försökt få tag i mig ett tag, men att det var ganska svårt eftersom han inte kom ihåg mitt efternamn, men så sprang han på en gammal gemensam bekant som visste det och så kunde han leta upp mig.

Okej, det var snällt av honom att be om ursäkt, även om det tog lång tid, men i ärlighetens namn har jag inte ens tänkt på människan sen några veckor efter det hände. Det kändes helt enkelt inte som något värt att slösa min energi på. Men vi pratade en stund och sen sa vi hej då, och så var det bra med det.
Fast ganska paff blev jag ju! Undrar förresten om det inte är ett av stegen i att bli fri från droger och alkohol, att man ska be alla man sårat om ursäkt?!?