Det finns en liiiten risk att det här inlägget blir en aning sockersött.  Men bara lite. Jag är inte mycket för att häva ur mig gullegull offentligt.
Men i alla fall, jag tänkte bara tala om att jag har träffat någon. Meh, säger ni, det visste vi ju redan. Jaa, joo, men alla vet det kanske inte. Eller, jo, det kanske ”alla” gör. I alla fall alla som räknas.
Men för er som inte har en aaaning, så vet ni nu!

Mikael heter han, och vi träffades första gången på en pubquiz jag lagt upp på Citypolarna. Vi pratade lite, sådär som man gör med folk man träffar för första gången, och efter quizen skildes alla åt och for åt respektive håll. När jag satt på spårvagnen fick jag en vänförfrågan från Micke på facebook, och eftersom jag tyckte att han verkade trevlig, så accepterade jag den. Sen var det inte mer med det, han fyllde år dagen efter, så jag skrev och gratulerade på FB, men i övrigt var det som med de flesta man har på sin vänlista; man ser det de lägger ut på FB och man kanske gillar eller kommenterar, varken mer eller mindre.

2 veckor senare var jag på jättemiddag och firade en väninna från Citypolarna som fyllde 50, och då var även Micke där. Vi satt inte vid samma bord på restaurangen, men på puben dit alla gick efteråt pratade vi lite. När puben stängde visade det sig att bara han och jag och en tjej till var kvar utav alla oss som varit där tillsammans, och ingen av oss hade lust att gå hem, så vi gick tvärs över gatan och hamnade på Hard Rock Café. Där satt vi och pratade mera tills de också stängde, och sen slog vi följe till spårvagnar och bussar. Jag kom hem 5.30, och det var inte igår det hände sist!

Det visade sig att Micke gillar quiz och frågesporter lika mycket som jag, så självklart lade vi till varandra på Quizkampen. Så småningom blev det kommentarer i chatten i spelet, och det blev så mycket att jag till slut föreslog att vi skulle skriva på Messenger istället.

På Julafton, just som jag skulle lägga mig, fick jag ett långt meddelande från Micke. Jag svarade, och sen chattade vi i ett par-tre timmar.
På Juldagen när jag kom hem från mamma skulle jag möta upp 20 Citypolare för ”juldagsmiddag”, och hela middagen igenom fick jag små meddelanden från Mikael, som var hos en kompis med några andra och undrade vart vi andra skulle ta vägen efter middagen. Några av oss hamnade så småningom på en pub, dit Micke också kom efter ett tag. Tyvärr stängde de 45 minuter senare, så vi hamnade återigen på Hard Rock Café!

Veckan som följde var vi ute och fikade på stan en dag, och så var det tänkt att vi skulle ta en promenad innan jag började jobba på torsdagen, men vi hamnade vid hans köksbord och drack kaffe istället. I och för sig blev det en promenad, eftersom han följde mig till jobbet sen. Fredagens kvällspass byttes bort under torsdagskvällen, och när jag skrev til Mikael att  jag var glad att slippa jobba fredag kväll var hans kommentar ”The greatest showman, Bioplataset kl 18?”.

Så vi gick på bio och kunde inte hålla händer, för armstöden i salongen var löjligt höga. Men när vi kom ut och bestämde oss för att gå och ta en öl efteråt, så blev det handhållning! Men, vi var ansvarsfulla och ordentliga och var och en åkte hem till sig!
Lördagen ägnade jag åt att bygga ihop min nya säng, och Micke hade ett viktigt samtal att ringa. Kompisen han var hos på juldagen är nämligen samma man som jag dejtade förra våren, så vi kände att det var väl schysstast att han fick höra det från Micke. Ni vet, polares ex och sånt där tjafs…
Men sen ringde Mikael mig och allt var  frid och fröjd, och så åkte vi till Liseberg. Efter fyrverkerierna började det regna, så vi åkte hem till mig en stund, innan han åkte hem till sig, igen så där himla ansvarsfullt och vuxet!

På Nyårsafton var jag på middag med några vänninor från Citypolarna, och Micke var på middag med andra vänner, men efter tolvslaget ”dumpade” han dem (med deras godkännande, såklart) och mötte upp mig, och så åkte vi hem till mig. Nej, nej, han åkte inte hem till sig den här gången…

Sen dess hänger vi ihop. Det känns sådär mjukt och mosigt och varmt i mig varje gång jag tänker på honom, och det trots att vi spenderar praktiskt taget all ledig tid tillsammans! Så mycket det kan bli, åtminstone. han har 2 tonåringar som bor hos honom varannan vecka, och då behöver han ju också umgås med dem, och jag har ju Pixel, som inte kan vara ensam så himla länge i taget.

Ett långt inlägg för att berätta att jag är lycklig och kär och mår jättebra, men vad gör det? Det är ju så härligt!!