John Hron-filmen

1995 var jag 25 år och hade ett barn och en ny bebis på väg. Jag bodde i Trollhättan och hade ett ganska okej liv, med familj, vänner och skolgång. Jag har aldrig varit den som sticker ut från mängden, om man bortser från mitt namn. Har aldrig sportat eller varit föreningsaktiv. Eller, jo, jag gick ju i scouterna. Och var med i kören i Missionskyrkan. Och så var jag ju sekreterare i NFG Trollhättan en kort period. NFG står för A Non Fightng Generation.

Vi var några stycken som tyckte att det började bli lite väl mycket bus på gator och torg, och när vi kollat runt lite på vad man kunde göra åt det, fick vi idèn att starta en gren till NFG, och på det sättet dra till oss ungdomarna och få dem att göra annat än att slåss och bråka.
Tyvärr var det flera av de som var med och tyckte en massa som inte drog sitt strå till stacken, och efter många turer fram och tillbaka med kommunen (som inte ville ge oss föreningsbidrag om vi inte kunde redovisa aktiviteter) beslutades det att föreningen skulle avvecklas. Då hade vi haft fackeltåg mot rasism och våld, vi hade försökt få till badresor, pingis- och fotbollsturneringar och lite andra saker, men utan framgång. Jag hade efter fackeltåget lämnat mitt uppdrag som sekreterare pga att jag fick ta emot diverse hotelser, och jag hade trots allt ett barn att tänka på.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Egentligen skulle jag skriva om en kille som hette John Hron. Han bodde i Kode utanför Göteborg, han var 14 år och skulle börja åttan hösten 1995. Enligt vad som berättas om honom var han en snäll men lite kaxig kille, duktig i skolan och framförallt på att paddla kanot. Han var också en kille som stod upp mot de som behandlade andra illa.

Den 16:e auguti åkte John och en av hans kompisar till Ingetorpssjön utanför Kode för att tälta över natten. De fick inte vara ifred, för det kom ett gäng äldre killar som bröjade mucka med dem. Bla var där en kille från Johns skola, som inte gillade John pga att han öppet stått emot mobbning, rasism och nazism.

Killarna slog och sparkade på John och hans kompis, men John lyckades smita och försökte simma ifrån dem. Då ropade de efter honom att om han inte kom tillbaka skulle de döda hans kompis, så han vände om. Vad han tänkte då och hur han resonerade när han tog det beslutet vet ingen, men maken till civilkurage är svårt att finna! Johns kompis tvingades se på medan killarna misshandlade John så mycket de kunde, innan de till slut slängde honom i sjön, där han drunknade.

Johns kompis lyckades ta sig hem och meddela polisen. De fyra killarna fick åtta respektive fem års fängelse för mord, och 10 respektive fyra månaders fängelse för grov misshandel.

Jag minns när jag såg löpsedlarna om mordet på John. Jag minns hur jag tänkte ”hur kan det hända?”. Jag minns att jag rös i sommarvärmen och att jag gick hem och kramade min dotter lite extra mycket och hoppades och önskade att vi – att hon – aldrig skulle behöva läsa något sånt här. Men det har bara blivit mer våld, mer hat, mer av folk som inte kan acceptera att andra inte är som de är och som försöker få världen att se ut som de vill genom våld.

Nu har det gjorts en film om John. Om den där sommaren och om den fruktansvärda händelsen som tog en pojkes liv för 21 år sedan. Igår såg jag den. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Har du nu inte sett filmen men vill göra det, så ska du nog inte läsa längre.

Om vi börjar med handlingen, så tycker jag att det är lite för mycket om John och den tjejen han träffar. Det har ingen betydelse för det som filmen egentligen handlar om.
Vad gäller scener och klippning kunde många av scenerna kortats ner betydligt, det var väldigt mycket glittrande hav och sjö i soluppgång- eller nedgång, för mycket gulligull med den svenska sommaren och alla ungdomarna såg friska och fräscha ut, även om det säkerligen inte var så i verkligheten.
Replikerna känns styltade och skådespelarna stela, det blir ganska taffligt, och jag kom på mig mer än en gång med att undra var de letat upp skådespelarna.
Våldet, som ju trots allt spelar en stor roll i den här filmen, har tonats ner rejält, man får bara se lite av det, men eftersom man vet vad som hände jobbar fantasin extra hårt och framkallar egna hemska bilder.

Men tyvärr, för mig som är ganska anti svensk film över huvud taget i vanliga fall, så gör den här filmen inte något för att bättra på det. Man kan ju också välja att se den som vilken film som helst, utan att tänka på och reflektera över bakgrunden till den. Av andra som sett filmen har jag bara hört gott, att de tyckte att den var bra men att de tyckte den var ganska hemsk med tanke på bakgrundshistorien.

Ett stort tack och en eloge dock, till Jon Pettersson, som aldrig gav upp sin dröm och sin kamp för att få göra den här filmen. tack till alla skådespelare som ställt upp gratis och tack till alla som gått in och bidragit med pengar så att filmen kunde spelas in. För det är, trots det amatörmässiga skådespeleriet och den stolpiga handlingen, en film som berör, och som borde beröras av fler. Det borde från och med nu vara obligatorisk visning av den här filmen för alla högstadie- och gymnasieelever!

Blärk

Ungefär så mår jag nu. Jag vet inte varför men senaste dagarna har jag haft en otrolig jobbig halsbränna och mått ganska tjyvigt på eftermiddagen och kvällen. NEJ!!! Jag är inte med barn! Glöm alla tankar i den riktningen bums!
Jag tror snarare att jag sover för lite (ja, jag vaknar ju av att de andra går upp och rumsterar om fast jag är ledig och kan sova), motionerar ännu mindre, äter för mycket och dricker alldeles för mycket kaffe. Tyvärr.
Så jag får väl ändra på det, men fan till att ha dålig karaktär!

Idag har jag i alla fall fått lite vettigt gjort i form av storhandling, fyllt på mitt pendelkort, tvättat och plåtat mosters skridskor som ska läggas ut till försäljning.
Sen lyckades jag laga smarrig fajitas på costaricanskt vis, klart godkänd av sambon!

Nu ska jag krypa i pyjamasen och sen krypa upp i soffan för veckans avsnitt av Criminal Minds.

Dessa söta CM-chibis är gjorda av en otroligt duktig tjej som ni kan hitta mer av här.

Ledig lördag

Det firades med en tur till loppis i, i tur och ordning, Vårgårda och Alingsås. Vi var på jakt efter gavlar alternativt ram till sängen. Det är en aning jobbigt att ha två enkelsängar bredvid varandra, för de glider isär hela tiden och de har olika ben, och så är det ju rätt snyggt med en ordentlig huvudgavel.

I Vårgårda fanns det två fina sängramar i furu, men båda hade stora, plottriga utsirade mönster, så vi åkte vidare till Alingsås. Det enda i sängväg de hade där var en 90cm duxmadrass. Men jag kom inte hem tomhänt för det. Ånejdå, jag hittade två helt otroligt fina fotogenlampor i blått glas som jag glatt pungade ut de 70 kronor de kostade för!
Och nu pryder de mitt vardagsrum så fint. Nästa projekt är att införskaffa fotogen eller lampolja och veketråd, så att de kan få lysa upp tillvaron i höst- och vintermörkret.

Lite matshopping och en smarrig fika, och så pkte vi hem igen. Tvättvikning, dammsugning, middag och annat pyssel som måste göras, och sen bänkade vi oss i soffan med ost, vin och oliver för att se ”The Romantics”. Kan inte rekommenderas, är jag rädd. Tänker inte ens recensera den, för jag orkar inte öda energi på det.

Men säng, då? Jo, när jag kom hem lade jag ut en blänkare i en sån där bytes/köpes/säljes-grupp på Facebook, och jag fick svar direkt, så imorgon ska vi åka och kolla på en som såg fin ut på foto, och förhoppningsvis kan vi sova sammanhängande redan imorgon!

Filmrecension – Barnhemmet (The orphange)

 

Det kryllar av lovord om Guillermo Del Toro, mexikansk filmregissör/producent/manusförfattare. Så till den milda grad att tom jag fallit för trycket och bestämt mig för att se hans filmer. Jag började med ”Barnhemmet” (originaltitel: ”El Orfanato”; engelsk titel: ”The orphanage”). Ovanligt förresten att titeln får stå kvar i svensk översättning, oftast heter filmerna något helt annat på svenska.
Filmen sorteras in under skräckfilmer, men jag tyckte nog att begreppet skräck var lite luddigt här. Luddigt för att jag vanligtvis förknippar skräckfilmer med blodiga mord och folk som springer och skriker, men också för att jag vill ju gärna kalla detta för skräck, för är det något jag är rädd för, så är det att något hemskt ska hända mina barn; att de ska fara illa på något sätt.

”Barnhemet” handlar om Laura som bor på just ett barnhem, men som en dag blir adopterad och flyttar därifrån. 30 år senare köper Laura barnhemmet hon växte upp i, och tillsammans med sin man Carlos och deras adoptivson Simòn flyttar de in och planerar att öppna ett hem för barn med särskilda behov.
Simòn är en fantasifull pojke, han har flera låtsasvänner, och när familjen flyttat till det gamla huset utökas ”kompisgänget” ytterligare – Simòn säger att det finns många barn i huset, På invigningsfesten för det nya barnhemmet försvinner Simòn. Laura letar i hela huset, i grottorna vid stranden och man dyker efter honom i havet, men Simòn är borta.
Laura börjar höra ljud i huset, och hon anlitar medium för att de ska hitta Simòn, men han är fortfarande borta.

Ge mig en film med blod, skrik, mord som staplas på varandra och utomjordiska monster, och jag sitter mest och tittar efter hur realistiskt det fejkade blodet ser ut, men ge mig en film med ett gammalt hus, en skog eller en grotta, några barn och halvt glömda minnen, ja då sitter jag på helspänn hela filmen igenom.
Det här är inte en film där du gömmer huvudet i kudden eller hoppar fem meter upp i luften var och varannan minut, men du har definitivt ständiga krypningar längs ryggraden.

 

Filmrecension: Dracula: The Dark Prince

Filmen beskrivs som:
I gränslandet mellan ”Braveheart” och ”Dracula” utspelar sig den sanna historien om Vlad Pålspetsaren, den rumänske prins som gett upphov till legenden om Dracula. Rumäniens unge prins Vlad Dracula och hans yngre bror Radu blir bortförda och fängslas av den turkiske sultanen Mehmet. Deras far blir levande begravd, men ingen vet av vilka. Sultanen, som håller pojkarna fågna i många år fattar tycke för den unge Radu. När Vlad Dracula i vuxen ålder äntligen försätts på fri fot, svär han att hämnas sin fars död och återända för att befria sin bror från Sultanen …

Låter väl ganska spännande och intressant, eller hur? Pfsshh…den här filmen hamnar i kategorin ”filmer jag inte rekommenderar”.
Det händer inte så mycket i den här filmen. Eller det kanske det gör, men den är så seg att jag vill trycka på snabbspolningsknappen hela tiden. Dystra färger, inte så väldigt bra skådespelare (som kanske är mycket bättre i andra filmer, vad vet jag?) och ett trist manus. Peter Weller (som bla gjorde Robocop) som ortodox präst och Roger Daltrey (sångare i The Who) som Kung Janos av Ungern gör inte heller här några oförglömliga insatser.
Tanken bakom filmen är god – att visa att mannen bakom myten och legenden om Dracula, som vi känner som vampyr, helt enkelt är just det: en legend, en myt. Men någonstans på vägen faller det. På grund av ovan nämnda faktorer.

Jag är, trots att jag är intresserad av både historia och vampyrer, inte så bevandrad i Rumäniens historia, så därför kan jag inte säga hur mycket som egentligen är fakta och vad som är uppdiktat för filmen. Sagan, myten och legenden säger att Vlad Dracula III, mer känd som Vlad Tepes, slogs mot turkarna för att förhindra att Rumänien blev en del av det stora ottomanska riket. Han spetsade sina offer på pålar som sattes upp längs vägkanten.
Däremot finns det ingenting i de rumänska legenderna som säger något om att dricka blod eller om vampyrer i samband med Dracula. Det var Bram Stoker som hittade på det, när han skrev sin berömda ”Dracula”. De två ska alltså inte blandas ihop eller förväxlas.
Det amerikanska DVD-omslaget till filmen är lite missvisande, för det visar en man med spetsiga hörntänder, och man får intrycket att det är en vampyrfilm, medan den europeiska omslaget istället ser lite mörkt och ondskefullt ut.

  

Alltså, om ni är på jakt efter en bra film, se inte denna. Välj istället någon av de klassiska Draculafilmerna, om ni är ute efter vampyrer. Är det storslaget hjälteepos ni vill ha, rekommenderar jag ”Braveheart”.