Eclipse – recension. Eller nåt.

Ni vet väl redan vad jag tycker om den här serien. För den som inte vet, så kan jag meddela att jag älskar böckerna, men är lite mer kyligt inställd till filmerna. Den första var okej att se, men absolut inte den höjdarfilm som många säger, medan film nummer två var några snäpp bättre, men fortfarande inte någon fantastisk film.
Jag tänker som så här, att om nu Harry Potter-filmerna kunde bli så bra och följa böckerna, varför kunde man inte göra samma sak med Twilightböckerna? Jo jo, jag vet att det inte är samma manusförfattare och regissörer, men det kan ju knappast ha ungått Rosenberg & co. vilken succé HP gjort, och då tycker man ju att de kanske kunde ha snappat upp ett och annat tips.
Precis som med Twilight hade man ändrat väldigt mycket från bok till film. New Moon följde boken mer, och jag trodde att Melissa Rosenberg, som skriver manus, hade tagit till sig kritik och synpunkter från fansoch kritiker, men nu har hon gått tillbaka till att trycka ihop flera scener från boken till en och samma i filmen, och att ändra kronologisk ordning från boken. Jag hoppas verkligen inte att det blir likadant i Breaking Dawn; med tanke på att den ska bli två filmer så borde de ju ha lite mer utrymme att göra det rätt.

Om jag ska se objektivt på hela filmen, så var den egentligen ganska bra. Välgjorda scener, snygga CGI (vargarna) – mycket snyggare än i New Moon – och fler repliker åt birollerna.
Men varför så mycket hångel? Jag vet att de kysser varandra i böckerna, men å andra sidan så drar sig Edward alltid undan när det börjar bli för mysigt, vilket han inte gör i filmen. Och den där scenen på ängen i början av filmen? Jättefint, men inte med i boken. Den i slutet – ja, och bra gjord. För första gången kan jag nog säga att Kristen Stewart gjorde ett bra jobb där. I övrigt är hon som vanligt trist, intetsägande och ser ut som hon bara vill få allt överstökat. Jag svär på att den tjejen bara har tre ansiktsuttryck! Jag hävdar fortfarande att de kunde hittat en mycket bättre Bella! Robert Pattinson är halvbutter och stel, men ändå på något sätt bättre i Eclipse än i de andra två filmerna, och Taylor Lautner, som gjorde ett så bra jobb i NM, gick mest omkring och flexade sina muskler nu. Billy Burke är fortfarande den bästa skådespelaren av allihop. Han levererar på ett bra och naturligt sätt, och även om det kanske inte är tänkt så, så gör han det på ett ironiskt sätt som gör att man drar på munnen. Scenerna där Cullens övar ”stridsteknik” och fightscenen är väldigt bra, jag är bara lite lite besviken på hur vampyrerna går sönder, det är för ”snällt”.
Sen skulle ju inte Edward träna med Cullens, så där blev det ju fel igen. Likadant i fightscenen, när Bella ser när Jacob blir skadad. Tillbakablickarna, när Jasper och Rosalie berättar för Bella hur de blev vampyrer, är bra men lite korta, tycker jag. Hade gärna sett mer av det. Samma sak med Quileuternas legender. 
Jag gillar hur de visar det som pågår i Seattle med Riley och de nya vampyrerna. I böckerna får man ju hela tiden följa allt ur Bellas perspektiv (undantaget Breaking Dawn), så att i filmerna få se saker och ting ur andra karaktärers perspektiv ger lite mer styrka åt filmen. Likaså har man lyckats flika in ganska mycket av Bree, den nya vampyr som Cullens vill skona. Hon har ju också fått en alldeles egen bok skriven av Stephenie Meyer. Jag har inte läst den än, men det känns som att de har fått med kärnpunkten i den boken när de filmar de scener där hon är med i Eclipse.

Repliker jag saknar i filmen (jag har ju läst böckerna på engelska, så därför är alla repliker på just engelska):

  • “You are in trouble. Enormous trouble. Angry grizzly bears are going to look tame next to what is waiting for you at home.” – Bella talar in på Edward’s telefonsvarare.
  • “Sometimes I think you like me better as a wolf.” – Jacob till Bella.

  • “I’ll be back so soon you won’t have time to miss me. Look after my heart — I’ve left it with you.” – Edward lämnar en lapp till Bella.

Scener ur boken som jag saknar i filmen:

  • Edward som ”ser” hur Jacob minns hur Bella var när Edward var borta.

  • När Bella och Angela sitter hemma hos Angela.

  • Jacob och Paul som kivas om den sista grillkorven.

Nya repliker jag gillar från filmen:

  • “A virgin. I like Edward a little bit more now.” – Charlie

  • “Let’s face it; we both know I’m hotter than you.” – Jacob till Edward

Mesta antiklimax: När Bella slår Jacob på käften och bryter handen. Inte så trovärdigt. Dessutom gör de om benbrottet till en stukning.

Ska vi nämna musiken lite nu? Scoret passar bra. Flyter fint med filmen och ger bra effekt och betoning till de scener där man lagt in det. Det ”vanliga ” soundtracket däremot…tjat…det passar i och för sig in i filmen, men varför, varför, varför envisas man med att hitta nya band och artister, när Stephenie Meyers egna låtlistor skulle funka perfekt? Den enda eftergift man gjort här är att Muse gjort en specialskriven låt till filmen, men den får man inte höra många sekunder av, eftersom den drunknar i festscenen. Tyvärr, för det är en superbra låt. Men jag hade jättegärna hört ”This is how I disappear” med MCR när Jacob och Bella grälar i garaget. Bara som ett exempel.

Allt som allt, så skulle jag tro att jag behöver se filmen sådär en fem gånger till för att riktigt kunna plocka ner den i beståndsdelar. Men så många gånger kommer jag nog inte att se den. Eller kanske. Men inte inom en snar framtid.
Men jag hoppas fortfarande att de bättrar sig till nästa film(-er).

Nu ska jag posta det här inlägget, och sen ska jag läsa Ninas och Kerstins recensioner. Får se om vi tycker nåt lika den här gången…


Filmrecension ”Änglar och Demoner” (och lite ”Da Vinci-koden”)

Jag hade visst glömt bort den här recensionen tills någon påminde mig om att han väntade på den…

”Änglar och demoner” är baserad på boken med samma namn av Dan Brown. De flesta minns Dan Brown för att han skrev ”DaVinci-koden”. Om du har tur, så kommer du inte ihåg att Ron Howard regisserade och Tom Hanks spelade huvudrollen i filmverionen av ”Da Vinci-koden”.
Problemet med filmen ”Da Vinci-koden” var att varje skådespelare för sig var av toppklass, men precis som en orkester utan dirigent saknade filmen ett bra händelseförlopp och en stark berättelse. Det föll platt där boken fångade mitt intresse, och det var snudd på spola förbi vid de riktiga bottennappen.
Även om ”Änglar och Demoner” definitivt är bättre än ”DaVinci-koden”, lider den av samma problem. Storyn fungerar inte, karaktärer och motiv är inte logiska, det finns så många glapp i berättelsen och den har så många andefattiga sekvenser att det är konstigt att de släppte den i stället för att gå tillbaka till klippbordet för att fixa till saker och ting ytterligare.
Missförstå mig rätt, filmen är visuellt underbar. Utomhusscenerna, filmade i Rom och Vatikanstaten, är otroligt vackert fångade på bild, likaså interiörerna från Vatikanen och övriga platser dit Langdon och hans ”gäng” letar sig i jakten på gåtans lösning, specialeffekterna är snyggt gjorda och kostymerna och musiken är perfekta för filmen.

Jag gillar Tom Hanks, men hans version av Robert Langdon, professorn i symbolik, blir dock en medioker anti-hjälte. En sådan som vi oftast älskar, men trots det klarar han inte av att bära upp filmen. Stellan Skarsgård gör rollen som Commander Richter, chefen för Scweizergardet (påvens egen livvakt), en roll som faktiskt inte existerar i boken. Men ärligt talat, så kunde man också skippat den i filmen, för det känns ändå bara som en upprepning av Skarsgårds andra roller – tvär, butter man som talar svengelska.
Ewan McGregor är fantastiskt som Camerlengo Patrick McKenna (i princip påvens högra hand) och jag tyckte om Armin Mueller-Stahl i rollen som kardinal Strauss.
Ayelet Zurer spelar partikelfysikern Vittoria Vetra, och från att ha spelat en framträdande roll i boken, sitter hon nu fast i den mest tvetydiga, dåligt skrivna och obegripliga rollen i hela filmen. Efter den intressanta men förbryllande öppningsscenen som utspelar sig i CERN, har Vetras vetenskapliga kunskaper ingen viktig roll i berättelsen. Lyckligtvis verkar hon uppenbarligen vara bättre på att dechiffrera pussel än den schweiziska polisen.

Som roman var ”Änglar och Demoner” tom svagare än ”DaVinci-koden” och manusförfattarna David Koepp och Akiva Goldsman gjorde inga underverk när de anpassa den till filmduken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur vackert det hela var, hur väl den tekniska delen av filmen passar ihop och hur roligt det hade varit om jag faktiskt inte försökt följa handlingen och förstå vad som pågick och varför.
Ska du se den? Beror på om du kan spärra av det du minns från boken och bara luta dig bakåt och njuta av filmen.
Jag undrar vad som hände med Ron Howard efter lysande ”Apollo 13”? Han gjorde även ”A Beautiful Mind”, ”Frost/Nixon” och ”Cinderella Man”, av vilka jag inte sett en enda men bara hört gott om dem.
Jag gillar både ”Da Vincikoden” och ”Änglar och Demoner” i sina bokformer, men filmerna ger mig ingen känsla av skattjakt i stil med ”National Trasure”, en film som jag placerar högre upp på listan trots sin banala handling och min antipati mot Nicholas Cage.

Filmrecension ”New Moon” *spoileralert!!*

Efter min besvikelse över Twilight, bestämde jag mig för att göra två saker annorlunda inför New Moon:

  • Jag läste inte igenom boken så den var färsk i mitt huvud.
  • Jag sänkte mina förväntningar.

Jag tycker att det fungerade …jag gillade den här filmen mycket bättre än den första.
 
Man höll sig mycket mer till boken den här gången. Man kan naturligtvis inte kan omvandla allt från boken till film, men en av de saker jag verkligen avskydde med Twilight var att de lagt till saker som aldrig hänt i boken. Jag kan förstå att man stryker delar av boken för det inte ska bli en 5-timmarsfilm, men inte att man klipper ut delar ur en berättelse som jag älskar för att införa helt nya – som inte ens existerar i boken! Det gladde mig att se de varit mer återhållsamma på den fronten i New Moon.

Guldstjärna i kanten till manusförfattaren Melissa Rosenberg och regissören Chris Weitz. De har klarat av den sällsynta bedriften att skapa en film som (någorlunda) motsvarar originalet.
Chris Weitz hantverk är en film som är visuellt mycket bättre än den förra, men det finns vissa scener som gör att den ”släpar” lite. Rosenberg gör sitt bästa av Stephanie Meyer’s roman, och alla som har läst författarens magnum opus vet att det är en uppgift som skulle kunna driva en författare av svagare kaliber till att frivilligt skriva in sig på närmaste mentalsjukhus. Jag tror att hon har tagit åt sig lite av kritiken från förra filmen, då hon ändrade lite för mycket i manus på vägen från bok till film.
Rosenberg manöverar också rätt bra kring det faktum att Edward är frånvarande från majoriteten av historien genom att ha honom med regelbundet som en drömlik syn. Smart drag.

Specialeffekterna var en enorm förbättring. Vargarnas fasningseffekter ser väldigt bra ut, och helt och hållet är de visuella effekterna för ”New Moon” en markant förbättring jämfört med den första filmen. Musiken av Alexandre Desplat är helt i linje med den dystra, ibland melankoliska tonen.
Jag avskydde det grå, blåaktiga, kalla ljuset i Twilight, som gjorde att allt såg så regnigt, grått och kallt ut (ja jag vet att det regnar i genomsnitt 234 dagar per år i Forks, men inte inomhus, väl?), så när man ser New Moon, som är filmad med ett annat sorts ljus och filter, som ger bilderna en varm, bronsaktig, jordnära ton, då sitter man inte och bildligt talat fryser i biosalongen.

Jag var dock lite besviken över att så mycket av boken utelämnades. Jag kunde lätt ha suttit en timme till och tittat .

Jag tycker att Kristen Stewart gör en förfärlig Bella. Bella är smart i böckerna, lite blyg och ganska klumpig. Bella i Kristens tappning stammar och får en fåraktig blick i ögonen när någon talar till henne.
Taylor Lautner gör en härlig Jacob, även om han känns lite kantig ibland, och Robert Pattinson har väl ingen lätt uppgift i att spela Edward. En vampyr som är 109 år gammal men som ser ut som och ska agera som en 17-åring. Som till råga på allt har ett så förfinat luktsinne att doften av hans flickväns blod – som är som knark för en narkoman (you’re exactly my brand of heroin) – blir en plåga för honom. Inte underligt då att han ofta går omkring och ser ut som om han rynkar på näsan åt något.
Jag vet inte om jag tyckte kemin mellan Edward och Bella var mycket mer trovärdig i den här filmen, den kändes på något sätt lika stel som i Twilight. Och apropå stel, så känns dialogen bara ett snäpp mer naturlig än den gjorde i Twilight (där den för övrigt lät som om någon stod och sufflerade alla skådespelarna under pågående tagning), vilket ju måste betyda att jag forfarande tycker att det är lite stelt och styltat. Men det kanske kan bero på att scenerna är korta och känns ”avhuggna”? Förhoppningsvis blir den lännu lite bättre i Eclipse.
Edwards sminkning var bättre, även om jag fortfarande föredrar honom utan det där rödlila läppstiftet.
Med tanke på vad jag anser om Kristens agerande, kan man ju lätt förstå hur jag känner inför de scener där hon skriker och är deprimerad och nedbruten och har mardrömmar. Just det. De känns inte äkta. Därför känns det istället lättare för mig att acceptera att de lagt in scener där Bella skickar email till Alice. Monologerna där visar på saknad, ensamhet och sorg, något som annars är svårt att se i Kristens tre ansiktsuttryck.

Scenen där Bella sitter i stolen vid fönstret och kameran panorerar i cirkel runt henne så att man ser hur årstiderna växlar utanför fönstret, varvat med den pyjamasklädda, okammade Bella ger en fantastisk bild av hur tiden går utan att hon märker det, eftersom hon är så djupt inne i sin sorg.
En scen jag tycker är på pricken ifrån boken är drömscenen i början, där Bella drömmer att hon ser sin mormor.

Det jag saknade mest i filmen så här i efterhand, är fler scener från Volterra. Hela den långa vandringen ifrån klocktornet till Volturis högkvarter ersattes av en enkel hissfärd. Det vägdes upp lite av Dakota Fanning, som gjorde en magnifik Jane!
Jag saknade också flygresan hem, hur de anländer till flygplatsen och sedan till Charlies hus, och inte minst den långa scenen i Bellas sovrum, när hon vaknar och tror att hon är drömmer eller har dött.

New Moon är inte min favorit i Twilightsagan, faktiskt den jag tycker minst om, men ändå tycker jag mer om filmen New Moon än om filmen Twilight.

På sätt och vis förstår jag att man ville ha en åldersgräns på 15 år för New Moon, på ett sätt inte. Det finns andra, mer våldsamma filmer som får lägre åldersgränser, så varför inte Twilightsagan? Å andra sidan kan jag tycka att det skulle vara trevligt med en publik som inte

  • fnissar hela filmen igenom
  • gråter hela filmen igenom
  • tjuter varje gång Edward/Jacob visar sig
  • skrattar åt alla intima/djupsinniga scener 

Och det uppnår man knappast med 11-årsgräns. Inte ens med 15-årsgräns, faktiskt.

Men totalt sett, så tycker jag väldigt mycket om den här filmen. Och jag kommer att se den igen.

I kölvattnet efter Twilight

kommer numera film efter film och bok efter bok om vampyrer. Lite tröttsamt är det att alla ska försöka bräcka hypen, försäljningen och läsar/tittarsiffrorna för Twilightseriens böcker och filmer.
Nu kommer nästa försök, en film som heter "Cirque du freak – The vampire’s assistant". Den baseras på första boken i en serie, skrivna av Darren Shan
För min del hade det kanske varit intressant, om det inte vore för att huvudkaraktären är fascinerad av spindlar. Jag som knappt kan bläddra vidare i en tidning eller bok om jag ser en spindel på bild, jag tänker inte utsätta mig för en film om en kille som älskar dessa kryp!
Men det kanske finns andra som vill se?

Åh, jag glömde nästan! Regissören heter Paul Weitz. Han har en bror som heter Chris Weitz. Samme Chris Weitz som nu regisserar "New Moon". Som ju är andra boken/filmen i Twilightserien. Coincidence? I think not…

Filmrecension – Harry Potter och Halvblodsprinsen

Jag har läst boken. Två gånger till och med. Och nu har jag äntligen sett filmen. Vanligtvis brukar jag se den någon gång under premiärveckan (tillsammans med barnen; en tradition vi har), men den här gången drog det ut på tiden, eftersom en viss ung fröken är ute och flänger landet runt och inte har tid att gå på bio med sin mamma och sin bror.

Så Robin och jag tröttnade och gick och såg den utan Fia. Ännu en tradition i graven…

Så vad tyckte jag om den då?  Jodå, om man ska köra på den korta varianten, så tyckte jag att den var bra. Inte lika bra som boken, men, som jag alltid säger, jag har hittills inte sett en enda film som överträffar den bok den är baserad på.

Jag ska försöka att inte skriva samma saker som Kerstin har gjort (även om jag håller med henne fullt ut om det hon skriver).

Harry Potter är alltid Harry Potter. Filmerna är alltid bra; de är snyggt filmade och fulla av specialeffekter som bygger på magin (haha) i storyn. Trots att man i varje film ändrat om lite från bok till film, och trots att man utelämnar en del av handlingen från böckerna, så förstår man ändå vad som händer, till skillnad från tex Twilight, där jag tycker att de skar bort alldeles för mycket av det väsentliga från boken.

Inledningen av Halvblodsprinsen är magnifik. Mugglarvärlden och trollkarlsvärlden drabbas  båda hårt av Dödsätarna, som sveper fram geonom London som gigantiska rökpelare, och förstör allt i sin väg. Det hela tonas abrupt ned när man får se Harry sitta vid ett bord på ett litet cafè och läsa en tidning. Där kommer första besvikelsen. I boken kommer Dumbledore och hämtar Harry hemma, på Privet Drive, men i filmen hämtar han upp honom vid cafèet. Jag ville få se Morbror Vernon, Moster Petunia och kusin Dudley igen, när de än en gång blir totalt förödmjukade av Dumbledore, utan att ens förstå vad som händer. Det är en av de roligaste sakerna i den här berättelsen, precis som det är i alla de andra böckerna.

Det där med att Dumbledore hämtar Harry hemma ger också tittaren en förståelse för hur beskyddande Dumbledore är mot honom, och man förstår samhörigheten mellan den gamle mannen och pojken bättre.  För att förstå slutet av den här filmen behöver man förstå just denna samhörighet och förståelse som finnas mellan dem.

För det är i slutet som man ser vem som är god och vem som är ond, mycket mer så än man kunnat se det i tidigare filmer. Faktiskt kan man redan nu se vilken sida Snape egentligen står på. Har ni förstått det än? Eller behöver ni se de sista filmerna också? Själv har jag vetat det sedan första boken och filmen.

Apropå Snape, så är Alan Rickman en av mina favoriter. Mannen ser ut som en typiskt uttråkad, snobbig britt, som avskyr alla former av känsloyttringar, men han är på samma gång så charmig och har en sådan utstrålning att det är svårt att tycka illa om honom även när han spelar slemmig skurk.

Helena Bonham-Carter är suverän som Bellatrix Lestrange, illvillig anhängare till Voldemort och Dödsätare. Så många fenomenala skådespelare finns med i rollistan att det skulle ta alltför lång tid och mycket utrymme att skriva om allihop, men sina favoriter måste man ju ta med.

Naturligtvis är Harry (Daniel Radcliffe), Hermione (Emma Watson) och Ron (Rupert Grint) grymt duktiga på att gestalta sina respektive karaktärer. Faktiskt har de redan från första filmen porträtterat dem på ett enastående sätt, men för varje film växer de i sina roller.

I den här filmen får de visa upp lite annorlunda sidor av sina roller, sidor som man tidigare inte sett hos de unga trollkarlsstudenterna. Och det är otroligt underhållande att se Harry acceptera och tom tala om sig själv som Den Utvalde, och agera därefter, att se Hermiones självförtroende om sina kunskaper vackla och se henne smyga undan för att gråta och att se den ständigt rodnande och generade Ron sträcka på ryggen och finna en självsäkerhet (som dock vacklar lite emellanåt) han tidigare bara drömt om.

I övrig vet jag inte om jag kan skriva så mycket mer om filmen utan att lämna ut alldeles för mycket för den som inte sett den. Jag kan bara påpeka en sak som Kerstin också skriver i sin blogg – att det är lite för mycket fokus på spirande ung kärlek och smärtsamma första förälskelser i den här filmen. Less is more, och det är just de subtila antydningarna i boken som gör det så bra där. Här blir det lite för mycket.

Jag tror jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag tror att det är bättre att jag stannar här. Risken finns annars att jag babblar (ännu mer än nu), och det blir bara jobbigt.

Men jag kommer definitivt att se harry Potter och Halvblodsprinsen igen. Kanske redan imorgon.