Fynd vare här

I morse klockan 9 packade vi in oss i bilen – det var J och jag, mor, far och bror – och styrde kosan mot Göteborg. Tanken var att vi skulle på loppisrunda.
Vi hamnade först i Frölunda, där vi knatade runt på Reningsborg i ett par timmar. Vi fick med oss en väggvitrin till köket, fotoramar, böcker (naturligtvis), blomkrukor, en tunika och en regnjacka.

Därefter for vi till Backa och en snabb avstickare till Biltema för brors del, innan vi hamnade i Bäckebol. Där köpte jag inget annat än nya skumpuffar till mina hörlurar och ett mönster till tunikor.
Men jag hittade [ett par helfräsiga kängor på Skopunkten] , så nu önskar jag att a) jag plötsligt får pyttesmå fötter i storlek 34 eller 35 eller b) att de kommer att tillverkas i större storlekar.

När alla hade kikat klart i affärerna skulle vi komma överens om var vi skulle äta. Pappsen ville inte äta på IKEA och mor och jag bara vägrade McD/Max/BK, så vi åkte och åkte och till slut var vi i Alingsås. Det tog en faslig tid att komma dit för pappsen körde via Kungälv. Han har lite ”kul” idèer ibland…

Så till middag blev det kinabuffè och en kall Hof, det satt fint, det!
Men nu är vi hemma, och här tänker jag syanna tills jag måste åka till jobbet på måndag. Från och med nu börjar projekt vila-upp-mig.

Adressändring

Bloggen har fått ny adress och en lite lagom ny look. Det är käre bror som har ordnat så att allt jag har i mina två bloggar nu kan föras över till en enda, gemensam blogg tack vare att den nu körs i wordpress! tack Silvio!

Tills vidare är den lite fattig på bilder, för av någon anledning exporterades inte bilderna som de skulle, så jag lägger upp alla bilder manuellt istället.

Färgerna och texten är inte heller helt 100% klara, men med lite tid och en massa tålamod (eller var det tvärtom?) så ska det snart bli sådär alldeles bra som jag vill ha det.

Fan vad jag är bra…

Jag fick väldigt bra betyg i svenska både i grundskolan och i gymnasiet, och jag vet att jag är rätt ok duktig på svenska, men det är ju alldtid roligt att få veta hur duktig man är, så idag gjorde jag ett litet test på nätet. Ni kan hitta testet [här] om ni vill göra det själva.

 

Bokrecension: Boktjuven

 

”Boktjuven” av Markus Zusak

När döden berättar en historia, måste du lyssna.
Det är egentligen bara en liten historia som, bland annat, handlar om: en flicka, några ord, en dragspelare, några fanatiska tyskar, en judisk slagskämpe och en hel del stölder.

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid sin lillebrors grav. Det är Dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Och böcker är den röda tråden i denna skickligt komponerade roman. Böckerna öppnar upp nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker – från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i hennes källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne.

Boktjuven handlar om en ung flicka som finner glädje och tröst i det skrivna ordet, medan världen rasar omkring henne. Liesel Meminger bor tillsammans med sina foterföräldrar Hans och Rosa, som hon kommit till efter att hennes far övergivit familjen och hennes mor är tvungen att lämna bort henne för att Liesel ska ha en chans att överleva.
Handlingen i ”Boktjuven” utspelar sig i Tyskland under Hitlers styre. Vi får följa Liesel och hennes liv på Himmel Strasse tillsammans med sin fosterfamilj och vänner.
Det första man lägger märke till är att berättaren i boken är Döden, något som verkar väldigt passande med tanke på berättelsens tid och plats.
Döden beskrivs som (fövånansvärt) sympatisk och som någon som hatar det jobb han måste utföra. Han intresserar sig särskilt för den här lilla flickan, som kommer att slippa igenom hans fingrar hela tre gånger, trots att han tar alla som Liesel älskar – hennes lillebror, hennes bästa vän och flera andra.
En dag hittar Liesel en bok; ”Dödgrävarens handbok”, och trots att hon inte kan läsa stjäl hon boken. Hennes fosterfar lär henne läsa, och allt eftersom blir behovet av att läsa och skriva allt större för Liesel. Hon börjar stjäla böcker från nazisternas bokbål, och hon stjäl tom en bok från borgmästarens hus, något som ger henne smeknamnet Boktjuven.

En annan sak man märker ganska snart är att Döden hela tiden avslöjar saker som kommer att hända längre fram i boken. I början var det irriterande, men sedan började jag uppskatta dessa små ”avslöjanden”. Det gjorde att jag var lite förberedd på de mer tragiska eller hemska avsnitten i boken.
Döden guidar dig genom Liesels liv; när hon först kommer till sin fosterfamilj, när hon får nya vänner och – naturligtvis – när hon stjäl böcker. Han spinner en gripande väv av kärlek och hjärtesorg, av vänskap, tillit och svek. Jag fick torka mig i ögonen mer än en gång när jag läste.
Att påstå att boken är bara sorgsen, ledsam eller tragisk är att ljuga. Det är mycket tragik och ledsamheter, men där finns också hopp, och glädje och lyckliga stunder, som lyfter den tunga sorgsna slöjan en aning, och som gör det lättare för läsaren att ta sig igenom berättelsen.
Markus Zusak är en duktig författare. Hans målande beskrivningar av himlen under kriget, av vädret en vårmorgon, av bombningarna och många andra händelser och företeelser är levande och kusligt träffande.Läsaren kan riktigt känna hur de olika personerna i boken känner sig; deras sorg och lidande lika väl som deras lycka och glädje.