månadsarkiv: september 2011

Förresten

så måste jag ju bara säga att jag älskar såna där stora lådor med böcker som brukar stå på Maxi, Coop och andra ställen. Häromdagen hittade jag enpå Ö&B, där det var ”3 för 30”, och bara sådär av en händelse fick det följa med två böcker hem. (Jo jag köpte tre, men hittade bara två jag ville ha själv, så den tredje fick lilla mor välja till sig.)

Det blev ”Det blödande hjärtat” av Andrew Taylor och ”Live to win – låtarna som skrev mitt liv” av Andreas Carlsson.

Tyckandet kommer när jag läst dem.

Bokmässan 2011

Ja, då har jag hittat kameran, då, och kunde ganska sorgset konstatera att J inte tagit några bilder på hela dagen! Jo, förresten, en. Den här, där jjag sitter i den gigantiska pocketfåtöljen i Bokias monter. Tyvärr kom inte hela fåtöljen med.

Well, anyway, vi kom iväg till mässan och det var det som var det absolut viktigaste för dagen!
Jag hade från början tänkt åka hemifrån med första morgontåget (låter hemskans tidigt, men det är det inte när man bor här där jag bor), men ångrade mig sedan jag insett hur många timmar jag skulle få traska runt kontra hur mycket (jag menar förstås lite) pengar jag hade att förfoga över. Av någon anledning var jag snäll och frågade J om han ville följa med på mässan. Det gör jag inte om nästa år. Förklaring följer längre fram i inlägget.

När vi kom fram var det låååång kö, så jag ställde J i kön, medan jag ställde mig själv i bankomatkön. (Här skulle det ett foto från när vi stod i kö, men ni vet…fotografen hade ju tagit ledigt…) Gissa o vi blev förvånade när vi var inne redan efter sisådär en kvart!?!
Väl inne dubbelkollade jag ryggans unnehåll: vatten – check, anteckningsbok och penna – check, plånbok – check, utskrift från mässplaneraren – ch…nehej nej, den låg visst kvar hemma på köksbordet. Jaja, det finns väl ett mässprogram någonstans eller så får jag väl hoppas på det bästa, tänkte jag.

Så vi gick runt, runt, runt, runt och kikade, klämde, bläddrade, sniffade (man MÅSTE lukta på böcker!) och spanade, lyssnade, pratade, frågade tills vi var alldeles snurriga. Och då var klockan bara ett på eftermiddagen! Så vi tog en fikapaus tillsammans med Kerstin uppe i cafèet bredvid bokbloggarnas rum på andra våningen.
(Här får ni än en gång använda fantasin i brist på bilder)

Efter styrketåren (kaffe sitter i och för sig alltid fint, men ibland är det extra gott) tog vi en sväng runt mat- och trädgårdsmontrarna på plan två, men det var inte sådär jätteintressant för vår del, så efter att ha smakat på och köpt en alldeles underbar rapsoljepesto gick vi ner igen. Och gick runt, runt, runt och kikade osv (ni fattar) ett par timmar till.

Jag såg Camilla Läckberg (pretend-photo igen, dårå) kliva fram mot en mikrofon och ville stanna och lyssna, men J tyckte att det var onödigt för a: det var så mycket folk och b: han förstår ju inte allt som sägs på svenska. Jag sa att det var dumma argument, för a: hon hade mikrofon och b: ju mer han lyssnar desto mer lär han sig. Men han var envis, och eftersom jag är så himla snäll och medgörlig (när jag är hungrig, trött och det är ungefär två miljoner människor runtomkring) så gick vi därifrån.
Annat jag velat lyssna på men som jag missade var Marcus Birro (grämer mig fortfarande), Anna Nordfjell och Ewa Thalén Finné som pratade om barnafödande i Etiopien, Svenska Deckarakademins prisutdelning och Sveriges Radios novellpris. Sen fanns det ju massor med författare, diverse sorters kändisar och säkert en hel del folk man kände där, men jag lyckades missa allt! Fast jag såg Maria Montazami stå och signera böcker. Shit, vad lång hon var! Här hade inte ens jag tagit nån bild för jag blev så paff att hon är så lång!)

Klockan 16 skulle bokbloggarna ha mingelkväll uppe i sitt rum, så då lämnade jag J åt sitt öde (nja inte riktigt men jag ville verkligen dit och han skulle envist kika på läroböcker i spanska) och gick dit. Där pratade jag lite med de andra bokbloggarna och några till, men mest med Kerstin. Hennes vän Martin var där också, så vi pratade en del också. Efter ungefär en timme kom J, som hade lyckats gå vilse, trots att jag beskrivit vägen för honom i telefon (och trots att vi varit där upp en gång innan). Vi minglade och tjôtade en stund till, och sen tog vi en sista vända bland montrarna innan vi mötte upp Kerstin och Martin för att gå och äta mat.

Vi hamnade på Tara’s, en turkisk resturang på Södra vägen. Underbart god mat och en välförtjänt kall öl! Bytte några ord med en gammal vän som jobbar där också, det var gott att se henne efter väldigt lång tid.

Sen var klockan plötsligt dags för oss att släpa oss mot centralen och tåget hem, så det blev lite kramkalas och så gick J och jag åt vårt håll.
Väl hemma var det knappt att vi hann borsta tänderna innan vi somnade, men en bra dag hade vi haft!

Naturligtvis köpte vi böcker också! Vad trodde ni? Inte så många ,visserligen, men det är inte det som är poängen. Jag hittade bla en fin bok om mysterier och ofärklariga händelser och sånt där, och J hittade Marilyn Mansons biografi på engelska. Och ja, jan köpte de där läroböckerna han kikade på. Och jag, jag fick trösta mig med en bok av Birro istället.

Bokrecension: PS I love you

PS I love you av Cecelia Ahern
Hyperion books, 2005 (engelska)

Det är visserligen ungefär 5 år sedan jag läste den här (första gången), men jag tänkte att bättre är sent än aldrig, så här kommer en liten recension.

Baksidestext:
A wonderfully warm and heartfelt debut from a stunning new talent. Everyone needs a guardian angel…Some people wait their whole lives to find their soul mates. But not Holly and Gerry. Childhood sweethearts, they could finish each other’s sentences and even when they fought, they laughed. No one could imagine Holly and Gerry without each other. Until the unthinkable happens. Gerry’s death devastates Holly. But as her 30th birthday looms, Gerry comes back to her. He’s left her a bundle of notes, one for each of the months after his death, gently guiding Holly into her new life without him, each note signed ‘PS, I Love You’. As the notes are gradually opened, and as the year unfolds, Holly is both cheered up and challenged. The man who knows her better than anyone sets out to teach her that life goes on. With some help from her friends, and her noisy and loving family, Holly finds herself laughing, crying, singing, dancing — and being braver than ever before. Life is for living, she realises — but it always helps if there’s an angel watching over you. 

PS I love you är berättelsen om Holly, en nybliven änka, som fortfarande älskar sin make Gerry väldigt mycket. Gerry dog av en hjärntumör, och Holly kan inte tänka sig ett liv utan honom. Han var hennes bäste vän, hennes make och hennes själsfrände, och hon är helt förkrossad. En dag får hon ett paket av sin mamma. Paketet visar sig innehålla 10 stycken kuvert, som Gerry sett till att hon ska få efter att han dött. Kuverten är tänkta att öppnas ett i taget, ett i månaden under resten av året, och varje kuvert har strikta instruktioner om när hon får öppna det.

I boken får man följa Holly, hur hon sörjer Gerry, genom alla stadier av sorg, till att så småningom fungera någorlunda normalt igen, allt med hjälp av Gerrys brev. Det är svårt, men Holly har sin familj och sina väner som finns med henne längs vägen.

Jag skrattade mycket när man läser den här boken, men jag grät också ibland. Några gånger började jag skratta mitt i tårarna, för att allt hänger ihop på ett underbart, roligt och fantastiskt vis.
Vad jag gillade särskilt med boken var de detaljerade beskrivningarna av de olika personerna i boken. Det känns som om jag känner familjen Kennedy och alla Hollys vänner personligen. Otroligt väl beskrivna känslor som ångest, ilska och övergivenhet gjorde att jag blev alldeles paff när jag fick veta att Cecelia Ahern bara var 22 år när hon skrev den här boken.

Självklart har boken också några partier som är lite sega, långsamma och kanske tom lite trista att läsa, och den balanserar ibland på gränsen till det överdrivet såpiga och kioskromansaktiga, men överlag är det en alldeles, alldeles underbar bok. Chick-lit? Må så vara, men välskriven sådan i så fall.

Borecension: Sarahs nyckel

Sarahs nyckel av Tatiana De Rosnay.
Bazar Förlag, 2009.

Baksidestext:
Juli 1942: Sarah, en 10-årig judisk fl icka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fi ckan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer Maj 2002: Inför 60-årsdagen av VeldHiv ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv. Sarahs nyckel är en roman som tar upp de tabun och den tystnad som omger denna smärtsamma episod i Frankrikes historia.

Två hemska händelser utgör grunden för den här romanen. Den första är den faktiska berättelsen om 450 franska poliser i det ockuperade Frankrike som gjorde som nazisterna krävde, och arresterade 10000 judiska män, kvinnor och barn den 16 Juli 1942, och förde dem till Velodrôme d’Hiver; den stora cykelstation i Paris. Detta var början på judeutrotningen i Frankrike.. Det var fransk polis, inte nazisterna, som slet de franska judarna från sina hem, skilde barn från sina föräldrar och sände dem till sin död i olika läger; de flesta till Auschwitz, medan resten av den franska befolkningen stod bredvid och såg på utan att göra något.

Den andra händelsen är påhittad, men minst lika hemsk. När tioåriga Sarah hör dunkandet på ytterdörren, och polisen som står utanför säger åt hennes mamma att ta med barnen och packning för några dagar, känner hon på sig att något inte är som det ska vara, och hon låser in sin lillebror i en garderob i tron att han där kommer att vara trygg tills hon kommer. Nyckeln stoppar hon i sin ficka, och den blir hennes käraste ägodel från den stunden. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att här finns inga lyckliga slut.

Dessa två historier vävs samman till flickans berättelse, som i boken varvas med berättelsen om Julia, en amerikansk journalist boende i Frankrike, som ska skriva en artikel om Vel D’Hiv-aktionen i samband med att franska staten ska hålla en minneshögtid för att det gått 60 år sedan det hände. Medan hon letar bakgrundsmaterial till artikeln snubblar hon över andra uppgifter, som gör det hela mer personligt, och hon blir som besatt av att finna sanningen bakom dessa uppgifter.

Sarah glömmer aldrig vad nyckeln representerar: liv som släcktes innan de fick börja, vänner som förråder varandra, förlusten av familj och vänner, och hur viktigt det är att aldrig glömma.
Vi får heller aldrig glömma det hemska som hände under dessa år och dessa dagar. Sarahs nyckel är en bok jag rekommenderar starkt!

Sarahs nyckel har också filmatiserats. En mycket bok-trogen filmatisering, där det skurits bort en hel del av Julias privatliv till förmån för Sarahs berättelse. En mycket bra film, som även den rekommenderas. Men läs gärna boken först.