Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta…

Japp, det är mycket jobb nu. Med betoning på mycket. De födande och gravida bara väller in (har inte folk tv nuförtiden??)!
Trist nog är det så att SU ligger back en massa pengar, så för att spara in en del av dem har det införts anställningsstopp, vilket innebär att alla barnmorskor och undersköterskor som hade vikariat hos oss inte fick dem förlängda efter 31 December 2011. Jättetråkigt både för dem, som måste ut och hitta nytt jobb precis när de lärt sig hur det funkar hos oss, och för avdelningen och oss som är kvar, för vi blev ju genast många färre som ändå ska klara av samma arbetsbelastning som när vi var fler personal.
Anställningsstoppet betyder ju också att vi inte får ta in timvikarier, men SU har startat en bemanningspool som vi får ringa in personal ifrån. Problemet med poolen är bara att de som är med i den har satt upp sig att de kan jobba på andra avdelningar än förlossning/BB, så de kan ju vara uppbokade för annat jobb när man ringer.
Hittills har vi klarat det genom att ta en dag i taget och genom att många av oss går in och jobbar extra pass för att täcka luckor.

Så det är där den klatschiga rubriken kommer in. Jag gör ganska många extrapass. Just nu är jag inne i en period om 9 pass i rad. Klart jag får ersättning för övertid och mertid och allt vad det heter, men det hjälper inte mot tröttheten. Å andra sidan tar jag hellre extrapass frivilligt än att bli beordrad att jobba för att patientsäkerheten inte kan garanteras om det inte finns tillräckligt med personal.
Så det är lite kluvet, det där.

Det där med tröttheten och mycket jobb medför också att jag inte är så aktiv när jag inte jobbar. Jag kommer hem, vi käkar middag, jag slappar i soffan en stund framför tv:n, kollar mejlen och sen är det läggdags igen. Ungefär så ser mina dagar ut nu, men jag hoppas och håller tummarna (det gör vi alla!) att anställningsstoppet ska hävas snart så att vi får ta in några vikarier.

Nog om det. Eftersom jag jobbar så mycket så har jag inte mycket mer att berätta, mer än att pappa blivit opererad. De har rensat hans blodkärl och satt in någon slags shunt som ska öka syre- och blodflödet i kroppen. Han är i skrivande stund kvar på KSS, men vi hoppas väl att han får komma hem i början på veckan.
Tonårsdottern slarvar fortfarande kopiöst med skolan, och de ringer mig varje vecka för att de inte får tag i henne. Igår fick jag nog. Nog, som i slutligen nog. På måndag ska jag ringa ett samtal, men tills dess får ni bara veta att jag sagt till henne att antingen skärpa till sig med skolan, eller hoppa av och skriva in sig på arbetsförmedlingen och eventuellt komvux.

Vårt lägenhetsletande går trögt. Att en av oss har skulder hos KF och en av oss inte har någon inkomst gör inte saken lättare. Vi har nu beslutat att vi även ska söka på orterna närmast häromkring – Falköping, Herrljunga och Vårgårda – för att dels få bättre tågförbindelser och dels för att Robin ska kunna gå kvar i skolan utan att pendla för långt.

Någon läsning hinner jag knappt med. Oftast läser jag bara någon sida innan jag somnar, och det är jag riktigt ledsen för, jag som älskar att läsa! Ska ändå försöka klara av Januariboken i läsutmaningen innan Januari är slut…

Och så var det väl inte mer som hade hänt, egentligen…

Ge med hjärtat

för hjärtat!

Min lille brorson Victor är född med ett hjärtfel, och därför är vi lite extra snälla mot Hjärt- och lungfonden i vår familj.
Fram till slutet av Februari pågår en insamling som heter Alla hjärtbarns månad. Skänk en slant du med, så att de som forskar om hjärtfel och hjärtsjukdomar hos barn kan fortsätta göra det!