Det har gått nästan två veckor sedan min vän (och kollega) Lena gick bort i cancer. Jag har fortfarande svårt att förstå det. Hon var så glad, livfull och kärleksfull, hade alltid något gott att säga om alla, tänkte sällan på sig själv, även under dessa sista månader när hon var så sjuk.

Allt gick så fort. Ena dagen var hon sjukskriven för inflammation i musklerna i rygg och armar, nästa fick jag höra av en annan kollega att Lena fått diagnosen cancer! Den natten var det svårt att tänka på jobbet.
Åtta korta men ändå så långa månader kämpade hon mot den förjävliga, förfärliga sjukdom som cancer är, innan hennes kropp till slut sa ifrån. Under hela denna tid hade hon sina barn och sin barndomsvän Angelica vid sin sida.
Den 12:e Augusti på kvällen somnade hon in med sina närmaste och käraste runt omkring sig.

Nu vet jag att hon mår bra, att hon inte har ont längre, och vi mår bättre när vi vet att hon slipper lida, även om vi sörjer vår vän oerhört mycket.
Men det är lättare att sörja nu, och det är lätt att le och skratta åt minnena. För så hade Lena velat att det var, det är jag säker på.

Ibland tänker jag att jag ska berätta något för henne nästa gång jag träffar henne, eller att jag ska ringa henne, för det var så länge sen vi pratade, men så kommer jag på mig själv, och så gråter jag. Igen. När jag minst anar det blir jag påmind om henne, varje dag på jobbet, när Robin säger nåt på trollhättemål, när jag hör vissa låtar spelas, ser vissa bilder…och framförallt minns jag Lena när jag ser J.

För det är ju i första hand tack vare Lena som jag och J idag är ett par. Det var jag och Lena som var på puben den där kvällen när han pötsligt stod där, det var Lena som praktiskt taget tvingade mig att stanna kvar och fortsätta umgås med honom istället för att ta sista bussen hem med henne. Så TACK Lena för min kärlek!

Det finns så mycket man vill säga när någon man känner och älskar dör. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det jag vill säga, men jag hittade en vacker dikt ( på engelska) som jag tycker stämmer ganska bra:

The sun still rises at the dawn of each day
Birds, they’re flying in the sky as before
The clock still ticks as the hours pass by
How can that be – when you’re no more?

Never again will I walk through your door
Or sit at your table with a cup of tea
I may never hear your laughter again
But in my heart I know, you’re still close to me

You’re still so vivid, so very clear
Before me, in my mind’s eye
Bubbly and cheerful, so full of life
Your presence, I’ll forever hold high

You fought hard and brave my dear friend
With courage and optimism you started each day
Positive thinking was always your motto
Negative thoughts, they never came your way

Rest assured dear friend, I promise you
You’ll never be forgotten, even when long gone
I’ll cherish the time we had together
And as the years pass by, your memory lives on

 

[tube]http://www.youtube.com/watch?v=AscPOozwYA8[/tube]