Just ja, höll på att glömma…

Jag gjorde det igen…

vvmblogg

Ställde upp i Vem Vet Mest, alltså. Denna gången i Revanschveckan. Ännu en heldag med galet vetgiriga och duktiga människor och det härliga VVM-teamet på SVT Göteborg!

Sändningsdatum 9 Februari. Och ni får helt enkelt hålla er tills dess.  Lite ledsamt att jag inte får vara med fler gånger, dock. Och det är inte en spoiler! Reglerna säger nämligen att om man vunnit en fredagsfinal eller deltagit i revanschveckan så har man gjort slut på sina chanser att ställa upp igen. Så är det, tyvärr.

Men det finns ju andra tävlingsprogram…

Jag ska bli sambo igen

Men lugn…det är inte alls som ni tänker och tror…

Så länge jag kan minnas har vi haft katt hemma hos oss. För det mesta en enda i taget men ibland flera stycken. De perioder jag inte haft katt har jag alltid velat ha en, har saknat det där lilla livet som springer runt benen på en så man nästan står på näsan, myset och gosandet i tv-soffan, välkomnandet innanför dörren efter en lång arbetsdag.

Och nu ska jag alltså bli med katt igen. En liten söt grå-vit filur flyttar in hos mig under julhelgen. Än så länge vet jag inte om det är en liten kille eller tjej, för hon som har dem kan inte se det än, men så här ser den ut i alla fall:

12233395_1650765661864180_1340053042_n

12243618_1650765655197514_443815392_n

12248868_1650765658530847_1906320530_n

Namn har den redan fått också. Pixel blev det lite androgyna namnet på denna pälsboll.

Trött, tröttare, tröttast…

Sömnbrist. Ingen hit. Inte alls kul.

Varför jag återigen har sömnbrist beror på en mängd olika faktorer; instabil ekonomi, ensamhet, höstdepression, klimakteriehormonrubbning och att saker och ting rent allmänt börjar krypa ikapp mig. Saker som kan göra även den största sjusovaren sömnlös. Så alltså sover jag inte.

Eller, sover gör jag, bara inte så mycket som jag skulle vilja. Det blir i snitt 3-4 timmar per natt. Inte på långa vägar tillräckligt för att en ska orka med jobb och ett liv utanför jobbet och att se till att hemmet och en själv är presentabla.
Så det blir mest jeans och tröja eller tröja och jeans, någon enstaka gång har jag dollat upp mig lite för att vardagen har avbrutits av något extra. Något extra har inneburit ett par konserter och ett biobesök, och dollat upp mig betyder mer smink än bara mascara, samt nån snyggare tunika eller så till jeansen. Ja ni fattar. Jag orkar ju inte piffa till det särskilt mycket ens.

Men med nära vänner som kraschat inte bara en utan flera gånger, så har jag ju sett med egna ögon hur  det kan bli, och däför gick jag till chefen häromveckan och sa som det var; jag orkar helt enkelt inte och behöver hjälp. Så vi ansökte om en samtalscoach via företagshälsovården, och i torsdags var jag på mitt första besök där. Jag kan inte riktigt säga vad jag tycker om det än, mer än att jag är glad att jag inte fick en person som sitter och mesar, som jag brukar kalla det (huvudet på sned, hundvalpsögon och jaa, oj då och Hur känner du när du säger så?).
Fem samtal får man till att börja med och sen utgår man ifrån dem och ser om det behövs några fler eller något annat.

Det där med ensamhet kan i och för sig vara en lite fördel när man mår piss. Man slipper ha dåligt samvete för att man inte orkar hålla ordning och reda hemma. Som disken tex. Jag har inte diskat på en vecka. Visserligen har jag knappt använt något eftersom jag äter två måltider på jobbet, och där har jag ju varit hela veckan, så det är inte mer än vad som ryms i diskhon.

Men ikväll tänkte jag festa till det lite med att diska och städa, och som knorr på det hela placerar jag rumpan i soffan efteråt och hinkar i mig min allra sista centiliter Captain Morgan! Bara för att jag kan! (Kanske får jag sova några minuter till inatt bara för det….)