Språkvänner

Att vara nyinflyttad till en stad och inte känna någon, eller bara känna några få personer, tex arbetskamrater, som man egentligen inte umgås med, det vet jag hur det känns. (Sen blev det ju inte bättre av att ens bästa vän flyttade till Skåne i samma veva som jag flyttade hit…). Men så småningom lär man känna fler människor, man börjar skapa sig ett nytt nätverk och få nya vänner.
Hur det känns att flytta (eller fly) till ett helt nytt land där man absolut inte känner en kotte, eller ens kan språket eeller vet något om hur saker och ting fungerar i det landet, det vet jag däremot ingenting om! Men jag inbillar mig att det är jättesvårt och jobbigt och tom hjärtslitande ledsamt att behöva lämna allt man känner till, alla människor man känt hela sitt liv, för att ta sig till ett nytt land, allt för att slippa leva i ett land där krig, förföljelse och förtryck är vardagsmat.

Länge funderade jag på hur jag skulle kunna bidra till att hjälpa dessa människor. Ett tag var jag inne på att ha någo inneboende, men eftersom jag är lite ängslig av mig när det gäller sånt, så skrotade jag den idèn ganska snart. Istället kollade jag på internet om det fanns några aktiviteter eller verksamheter i Göteborg som jag kunde anmäla mig till. Och det var då jag hittade Flyktigguide/språkvän.

Flyktingguideverksamheten ligger under sociala resursförvaltningen i Göteborgs Stad, och syftet är att förmedla kontakt mellan svenskar och nyanlända. Så här presenterar man verksamheten på sin hemsida:

Flyktingguide/Språkvän är en välkomnande mötesplats sedan 2003. Vi hjälper svenskar och nykomna invandrare/flyktingar att träffas i matchningar, studiecirklar och gruppträffar. Integration i praktiken börjar där människor möts. Det ska vara enkelt att mötas socialt och skapa kontakter som man kan växa i tillsammans. Integration börjar i mötet med varandra – kring en aktivitet eller person. Varje möte är unikt. Inget möte är för litet för att göra skillnad. Vill ni göra skillnaden för er själva och för varandra – vill ni träffas genom Flyktingguide/Språkvän Göteborg?

Man får fylla i ett formulär där man beskriver sig själv; vad man sysslar med, vad man är intresserad av osv, och så matchas man med en annan person. Både de som vill vara och de som vill ha en guide/språkvän kan anmäla sig.
Jag anmälde mig i december 2015, och jag fick vänta ganska länge innan jag hörde någt ifrån dem. Jag har inte fått någon specifik matchning än, men jag har varit på ett par gruppträffar och träffat flera väldigt trevliga människor och tom bytt nummer med ett par stycken. Så man kan säga att vi har matchat varandra.

Den första gruppträffen var på Världskulturmuseet i Göteborg, där vi fick guidad visning av ett par av de aktuella utställningarna, och sedan fikade vi och pratade med vilt främmande människor.
Den andra gruppträffen var på Naturhistoriska museet i Göteborg, och där fick vi också en guidad visning av utställningarna med efterföljande fika. Några få av de som var med på första träffen var även med på andra, men de flesta var nya ansikten. Både visningarna och fikastunderna bjöd på många skratt och aha-upplevelser.

13308285_817889705011103_7340884666293179821_o

13312774_816353921831348_7111042371301148794_n

Grundidèn till verksamheten kommer från Norge och startade i Sverige 2003. Idag finns det liknande verksamheter i flera svenska städer, och man kan söka EU-stöd för verksamheten. Tanken med det hela är att den som är svensk ska hjälpa den nyanlände att komma in i samhället, att förstå och lära sig om olika saker, samtidigt som man tränar sin svenska. Förslagsvis kan man ses en gång i veckan de första gångerna, för att sedan ses lite mer när man känner för det. Kanske kan en ny vänskap utvecklas, men alldeles säkert är att man får en väldig massa ny kunskap och insikt i hur folk lever i ett annat land. Har man riktigt tur kan den som är guide också få lära sig ett nytt språk!

Så, vad man än kan kalla det; flyktingguide, språkvän, fadder, mentor, kompis – möten mellan människor skapar ett starkare och mer tolerant samhälle! Vill du bidra? Bli en flyktingguide/språkvän och berika ditt och andras liv!

10694332_539535522846524_3002535045764367753_o

Sjukstuga

I tisdags hade jag lyckats förhandla till mig en semesterdag, eftersom jag var så klantig och glömde lägga in i schemat att jag behövde vara ledig på kvällen för att göra Vårruset. Dagen började som vanligt med väckning vid 4 av herr Pixel, som ville ha mat, men jag lyckades somna om ett par timmar. Sen blev det lite plock här hemma och så tog jag en promenad runt gården med Pixel. Han går så fint i koppel så det är inga problem. Kom in igen och tänkte precis ta lite att äta när det högg till i njurtrakten på höger sida. Smärtan övergick i molande och värkande och bultande, och jag kände igen det från förra gången jag hade njursten och njurbäckeninflammation, och min första tanke var att det går nog över om ett tag, det är säkert en sten som passerar. Så jag tog 2 Alvedon och lade mig på sängen.

En timme senare hade inte smärtan minskat, och jag hade inte lyckats vila något heller. Ringde ett par vänner för att höra om de kunde köra mig till akuten, men inget svar, så jag fick helt enkelt ringa 112, för att åka spårvagn med den här smärtan fanns inte på kartan!
En halvtimme senare kom ambulansen, jag fick en spruta och så åkte vi till akuten. De tog mig till Östra sjukhuset, eftersom det är närmast hem, för de trodde precis som jag att jag får nog någon spruta och efter att jag fått vila lite så kunde jag åka hem.

Framme på akuten fick jag stappla in på toa och lämna urinprov och sen tog de lite blodprover och kontroller, och sen var det bara att vänta. De körde in mig på ett behandlingsrum och en läkare kom och pratade med mig, och hon konstaterade det jag redan visste: att jag har en njursten. Så hon ordinerade en annan spruta och att vi skulle avvakta resultatet på sprutan och invänta provresultaten. Den här sprutan skulle tydligen ges i magen, och det gjorde så fruktansvärt ont att jag nästan glömde bort smärtan i njuren!

Sen fick jag ligga i sänghallen och vänta. Och vänta. Och vänta. Inte fick jag dricka heller, för de visste ju inte vad eller om de skulle göra något, så till slut mer eller mindre tvingade jag dem att sätta ett dropp. Sen var det dags för röntgen, och därefter vänta igen. Sju timmar senare kom läkaren och sa att hon sett röntgenbilderna och där såg hon en sten som täppte till min njure så att urinen inte kunde rinna ut, så istället svällde njuren och blev mer och mer inflammerad. Hon hade också pratat med urologen som tyckte att jag skulle komma till dem. Vilket innebar flytt från Östra till Sahlgrenska. jag hade en kompis hos mig på akuten, så jag frågade om det gick bra med privat bil. Ja, jo, hmm, det kunde väl gå då för den här gången, men jag fick ju absolut inte åka med nålen kvar i armen. Det hjälpte inte alls att jag själv är undersköterska och att jag skulle åka från A till B till C (B var hemma, jag behövde ju hämta lite saker och lämna nyckel till nån granne som kunde ta hand om Pixel, den stackaren), regler är regler, och de måste man följa till varje pris, tydligen.

När jag kom till Sahlgrenska blev jag visad till en säng i en sal och så fick jag en ny nål i armen och de tog lite kontroller. Igen. Jag frågade om jag fick lov att dricka nu då, om de ändå inte skulle göra något förrän imorgon. ja de var absolut inga problem, de frågade om jag var hungrig också, men min kompis åkte och köpte en hamburgare åt mig. Efter antibiotika och kaffe somnade jag, men vaknade fram emot efternatten och hade djävulskt ont igen. Sköterskan frågade om jag ville ha samma spruta som jag fick på akuten men nehej tack, sa jag och bad om alternativet, som visade sig vara Voltaren i stolpiller, men vafasiken, det hjälpte ju!

Vaknade på morgonen av att jag mådde illa, men hann inte resa mig upp och rycka åt mig en kräkpåse så det fick bli renbäddning istället. Nya kontroller och mera antibiotika, och sen satte de lite dropp också, för mitt blodtryck var alldeles för lågt, så de trodde att det berodde på att jag var uttorkad efter gårdagens (ofrivilliga) fasta.
Lite rond, lite mera dropp och antibiotika och en kateter senare tyckte de att eftersom det inte hände något nämnvärt med mitt blodtryck så MIG:ade de mig.
MIG står för Mobil IntensivvårdsGrupp, och är läkare och sjuksköterska från IVA (intensiven) som tillkallas när en patient har påverkan på andning, cirkulation, allmäntillstånd eller medvetande enligt kriterier som gör att patienten inte kan behandlas som vanligt på vårdavdelningen. I mitt fall pga att mitt blodtryck var alldeles för lågt för att vara normalt, trots att jag vid det laget fått flera liter vätska.

In promenerar då en av mina läkare, och vi sa båda något i stil med ”du ska väl inte vara här!”(hon ska gästspela på Sahlgrenska fram till Oktober, fick jag veta), hon kände på mina armar och ben och jag var svullen (om vätskan lagt sig i vävnader istället för att fylla ut mina blodkärl. Om man är uttorkad är blodet tjockare och flyter trögare, och hjärtat får svårare att pumpa runt det, och så blir trycket lägre. Om man får vätska som lägger sig i vävnader och muskler istället för att fylla ut blodet svullnar kroppen istället, och då kan det bildas tryck på hjärta och lungor som påverkar andning och cirkulation ännu mer) och sen ordinerade hon Albumin, ett läkemedel som är ett protein som binder vätskan till kärlen och förhindrar att man blir svullen.

Framemot lunch ansåg läkarna att jag behövde någon slags avlastning av njuren, så jag fick lite gott och blandat och sen blev det en tur till röntgen avdelningen, där jag fick en pyelostomikateter. Det är en kateter som sätts in i njuren via ryggen/flanken och det måste göras med röntgengenomlysning så att den hamnar exakt rätt. Ögonblicket när läkaren satt in katetern var ungefär 10 gånger så smärtsamt som den ursprungliga smärtan, men efter bara någon minut släppte både smärtan och illamåendet som en följd av att urinen nu kunde rinna ut ur min blockerade njure.

nefrostomi

Mitt blodtryck blev sakta bättre, och jag blev piggare, eftersom jag inte längre hade ont och nu kunde röra mig och vara uppe och gå. På Torsdagsmorgonen drog jag min kateter (den vanliga. Ja, jag frågade först…) och på kvällen bytte de min intravenösa antibiotika mot tabletter. På Fredagsmorgonen kom en läkare och pratade med mig om vad man planerat för mig. Jag fick veta att en koordinator skulle sätta upp mig för operation och röntgen, och så skrev han ett läkarintyg, för pga hög infektionsrisk via pyelostomikatetern var det inte lämpligt att jag jobbade, med tanke på alla infektioner och sjukdomar som finns på IVA. Och sen fick jag åka hem!

Hem, ljuva hem! Pixel verkade glad att se mig, grannarna var supernyfikna och jag kände bara att det var skönt att vara hemma! Helgen tillbringades i soffläge, och jag fick ta Alvedon ett par gånger, men sen mådde jag bättre och nu känner jag mig inte ett dugg sjuk. Det enda jag tycker är jobbigt nu, det är den förbaskade kateterpåsen! Slangen från katetern går till en påse, som sitter fäst på mitt ben med en ”strumpa” eller ett band, men nu när vädret är så himla fint så hade det ju varit trevligt att slippa den. Som det är nu så går jag i långa kjolar och klänningar och har tights under de kortare klänningarna, bara för att inte påsen ska synas. Vanligt sommar- och solbeteende är det inte frågan om här…

Men men, fortsättning följer. Nu väntar vi på kallelser till röntgen och operation. Min vice VeC Anita frågade om det är okej att hon kollar om hon kan få koordinatorn att flytta upp mig, och självklart får hon det.

Jo, just det ja. Sista året jag bodde i Trollhättan (2000) hade jag samma problem, och låg på Uddevalla sjukhus med ännu kraftigare infektion och smärtor. Den gången hade jag pyelostomikatetern i ca 6 månader, trots utlovad operation inom en månad, så jag hoppas verkligen att det inte tar ens i närheten så lång tid den här gången!