Min pappa Dino Roberto Fumei föddes 1939 i Perosa Argentina utanför Turin i Italien, som första barnet till mina farföräldrar Alfonso Fumei och Cesira Stocco. 1949 flyttade min farfar till Sverige för att arbeta på ASEA i Västerås, och 1951 kom även farmor och pappa och min faster Nella till Sverige. Det sägs att när de klev av planet på Arlanda den 1:a Maj så snöade det, och pappa frågade farfar när de skulle åka hem igen.
Det första året de bodde i Sverige var pappa lite motvalls. Han vägrade prata svenska eftersom han ansåg att de snart skulle flytta tillbaka till Italien, han skolkade från skolan och sa till farmor att lärarinnan hade dött, bara för att komma hem en eftermiddag och hitta samma lärarinna på en stol i köket! Så där höll han på, väldigt skojfrisk och tog dagen som den kom. Till slut insåg han dock fakta och började prata svenska och gå till skolan som han skulle.

Pappa var en poppis kille, snygg och trevlig och väluppfostrad. Efter skolan började han också jobba på ASEA, för det ingick i farfars kontrakt att även pappa skulle få jobb efter skolan.
Några flickvänner fanns såklart också, och pappa träffade en tjej som heter Birgitta, som han också fick en dotter tillsammans med. Förhållandet höll dock inte, men dottern är min syster Ilse. Ett tag därefter sprang pappa på en tjej som heter Lis, tycke uppstod, som det heter, och den 20:e Januari 1967 gifte de sig i Västerås Rådhus.

De hann med att flytta till Göteborg och köra spårvagn, att bo i Italien och Danmark och sedan flytta tillbaka till Västerås innan jag föddes i Januari 1970. 1971 och 1972 föddes mina småbröder, Roberto och Silvio.
1974 flyttade vi till Trollhättan för pappa hade fått jobb på SAAB. Där blev vi kvar ända tills alla vi barn hade flyttat hemifrån, och då flyttade mamma och pappa därifrån. De flyttade ett par gånger till, innan de slutligen landade i lilla Floby utanför Falköping.

Pappa arbetade som mekaniker och metallarbetare hela sitt liv, från jobbet på ASEA till montör på SAAB till bilmekaniker på Alfa Romeo. Hans stora intresse och hobby var bilar. Jag tror inte att han någonsin ägde en sprillans ny bil, han köpte dem lite halvrisiga och ägnade många timmar och ganska mycket pengar på att fixa till dem. När de var i ordning och funkade fint sålde han dem och köpte en ny skrothög. Det gjorde mamma vansinnig emellanåt men han fortsatte ändå.

Om somrarna packade pappa in hela familjen i bilen och så åkte vi till Italien och bodde hos farmor i en månad eller så. Varje år sa pappa ”i år ska vi åka till Rom!” eller ” den här sommaren ska vi ta en tur till Venedig!” eller något liknande, men det blev aldrig några sådana utflykter. Fast det gjorde inte så mycket egentligen, för istället gjorde vi dagsturer till släktingar, till små byar i alperna och gick i flera timmar på marknader. Ett år åkte vi faktiskt till Rimini och campade med en annan familj. En natt regnade det så mycket att pappa och hans kompis kröp runt tälten och grävde diken med våra leksaksspadar!
Ett annat år tältade vi upp i bergen och pappa visade oss hur man lägger maten i en plastpåse och knyter fast den i ett träd och sen lägger den i det iskalla vattnet i bäcken för att det ska hålla sig. På nätterna låg vi i tältet och lyssnade på murmeldjurens visslingar.

Pappa blev sjukpensionär pga förslitningar i armbågarna, men han fortsatte meka med sina bilar, och de skaffade en liten hund. Barnbarnen kom och det barnvaktades ibland.
Pappa, som hade rökt sen han var tonåring, började hosta och känna sig krasslig. Han fick diagnosen bronkit och var väl nöjd med det, det var ju inget livsfarligt, menade han. Han hade också problem med blodfödet och han stentades i armhålor och ljumskar.

Men så förra året blev han gradvis mycket sämre, han hostade mer och han hade svårt att andas. Han blev andfådd bara av att gå några meter, och han orkade inte alls göra mycket. Resten av familjen tyckte att han skulle söka läkare och även sluta röka, men det ville inte pappa. Envis som han var så menade han att det gick nog över.
I början av December sökte pappa akut för att han misstänkte lunginflammation, men istället upptäckte man att han hade hjärtsvikt, förmaksflimmer och KOL. Han lades in på sjukhuset en vecka, men eftersom pappa var den han var, så hjälpte det ju inte att han fått flera diagnoser, ännu flera mediciner och en massa information, han fortsatte som vanligt när han kommit hem igen, dvs han pysslade i garaget och han fortsatte röka.

Den 20:e januari 2017 firade mamma och pappa guldbröllop. De hade lite kalas för familjen och sina vänner, och det blev jättetrevligt och många skratt och en del tårar.
En månad senare åkte pappa åter in på sjukhus och fick veta med besked att om han fortsätter som han gjort så skulle han dö inom ett par månader. En vecka senare kom han hem, men fick åka akut in igen efter bara några dagar, eftersom han andades så dåligt.
Alla barnen ringdes in, för läkarna trodde inte att han skulle klara sig över natten.

Morgonen efter satt han på sängkanten och åt frukost! Vi var självklart glada att han mådde bättre, och vi ville alla vara där och prata med honom och pyssla om honom. Nu var inte pappa någon man ”pysslade om”, så han viftade undan oss utom när han behövde hjälp in till toa, och han tyckte att vi kunde åka hem. Men han var väldigt glad att jag stannade över natten när de andra åkte hem för att sova och äta.
På natten hade pappa mardrömmar och vaknade och bad om något lugnande. När sköterskan hade gått sa han till mig att han kände att det inte var långt kvar, men att han var lite orolig, för han hade ju inget skrivet.

Så mitt i natten satt jag och googlade på hur man kunde skriva ett kortfattat testamente, knåpade ihop det och pappa skrev på. Sedan pratade vi lite om hur han ville att det skulle bli efteråt. Han ville inte ha någon begravning, han skulle kremeras och spridas. Blommor behövdes inte, istället tyckte han att de som ville kunde ge pengar till hjärt- och lungfonden. Han valde en enda sång, och sa att mamma fick fria händer med allt annat.
Efter vårt samtal var han lite lugnare, delvis pga medicinen, men också för att han såg att jag antecknade det han sa. Sen sov han resten av natten.
På söndagen (pappa åkte in en torsdag) åkte vi alla till respektive hem, för då verkade pappa vara sitt gamla jag.

I tisdags ringde mamma och sa att sköterskan ringt in henne till sjukhuset, så jag gick till min chef och sa att jag skulle åka till pappa och hon fick lösa det. Jag slängde på mig kläderna och hann med tåget med 7 minuter tillgodo!
Ringde Silvio och Ilse, som inte kunde komma, och berättade. Hos pappa var det jobbigt, han var helt omedveten om det som hände omkring honom. Han vaknade till ett par gånger, bla när Sophia kom och han lyste upp som en sol när han fick se Juliah! Hon gav sin nonno (morfar/farfar på italienska) en kram, och sen somnade han igen. Andra gången han vaknade var när jag försökte fukta hans mun med en sudd med saft på, då slog han efter min hand och blängde på mig.

På tisdagkvällen kom min faster Nella och hennes man från Italien, men pappa märkte inte ens att de var där. Mamma bestämde sig för att sova hos pappa den natten.
På onsdagsmorgonen kom vi andra tillbaka, och på eftermiddagen bestämde vi att jag skulle stanna kvar medan mamma, faster, farbror och Roberto åkte hem för att äta och fixa lite saker. 30 minuter efter att de hade åkt fick jag ringa tillbaka dem. Då satt jag på pappas sängkant och höll om honom och talade om för honom att allt skulle bli ok.

Min pappa drog sitt sista andetag fem över halv fyra onsdagen den åttonde Mars. Han somnade in lugnt och stilla i min famn.
Strax därefter kom mamma och de andra tillbaka, och även Sophia som befann sig en våning ner för praktik.

Tack för allt pappa. Nu får du sova gott eller roa dig bäst du vill med de som gick före dig. Vi ses på andra sidan. Jag älskar dig!