Filmrecension “New Moon” *spoileralert!!*

Efter min besvikelse över Twilight, bestämde jag mig för att göra två saker annorlunda inför New Moon:

  • Jag läste inte igenom boken så den var färsk i mitt huvud.
  • Jag sänkte mina förväntningar.

Jag tycker att det fungerade …jag gillade den här filmen mycket bättre än den första.
 
Man höll sig mycket mer till boken den här gången. Man kan naturligtvis inte kan omvandla allt från boken till film, men en av de saker jag verkligen avskydde med Twilight var att de lagt till saker som aldrig hänt i boken. Jag kan förstå att man stryker delar av boken för det inte ska bli en 5-timmarsfilm, men inte att man klipper ut delar ur en berättelse som jag älskar för att införa helt nya – som inte ens existerar i boken! Det gladde mig att se de varit mer återhållsamma på den fronten i New Moon.

Guldstjärna i kanten till manusförfattaren Melissa Rosenberg och regissören Chris Weitz. De har klarat av den sällsynta bedriften att skapa en film som (någorlunda) motsvarar originalet.
Chris Weitz hantverk är en film som är visuellt mycket bättre än den förra, men det finns vissa scener som gör att den ”släpar” lite. Rosenberg gör sitt bästa av Stephanie Meyer’s roman, och alla som har läst författarens magnum opus vet att det är en uppgift som skulle kunna driva en författare av svagare kaliber till att frivilligt skriva in sig på närmaste mentalsjukhus. Jag tror att hon har tagit åt sig lite av kritiken från förra filmen, då hon ändrade lite för mycket i manus på vägen från bok till film.
Rosenberg manöverar också rätt bra kring det faktum att Edward är frånvarande från majoriteten av historien genom att ha honom med regelbundet som en drömlik syn. Smart drag.

Specialeffekterna var en enorm förbättring. Vargarnas fasningseffekter ser väldigt bra ut, och helt och hållet är de visuella effekterna för “New Moon” en markant förbättring jämfört med den första filmen. Musiken av Alexandre Desplat är helt i linje med den dystra, ibland melankoliska tonen.
Jag avskydde det grå, blåaktiga, kalla ljuset i Twilight, som gjorde att allt såg så regnigt, grått och kallt ut (ja jag vet att det regnar i genomsnitt 234 dagar per år i Forks, men inte inomhus, väl?), så när man ser New Moon, som är filmad med ett annat sorts ljus och filter, som ger bilderna en varm, bronsaktig, jordnära ton, då sitter man inte och bildligt talat fryser i biosalongen.

Jag var dock lite besviken över att så mycket av boken utelämnades. Jag kunde lätt ha suttit en timme till och tittat .

Jag tycker att Kristen Stewart gör en förfärlig Bella. Bella är smart i böckerna, lite blyg och ganska klumpig. Bella i Kristens tappning stammar och får en fåraktig blick i ögonen när någon talar till henne.
Taylor Lautner gör en härlig Jacob, även om han känns lite kantig ibland, och Robert Pattinson har väl ingen lätt uppgift i att spela Edward. En vampyr som är 109 år gammal men som ser ut som och ska agera som en 17-åring. Som till råga på allt har ett så förfinat luktsinne att doften av hans flickväns blod – som är som knark för en narkoman (you’re exactly my brand of heroin) – blir en plåga för honom. Inte underligt då att han ofta går omkring och ser ut som om han rynkar på näsan åt något.
Jag vet inte om jag tyckte kemin mellan Edward och Bella var mycket mer trovärdig i den här filmen, den kändes på något sätt lika stel som i Twilight. Och apropå stel, så känns dialogen bara ett snäpp mer naturlig än den gjorde i Twilight (där den för övrigt lät som om någon stod och sufflerade alla skådespelarna under pågående tagning), vilket ju måste betyda att jag forfarande tycker att det är lite stelt och styltat. Men det kanske kan bero på att scenerna är korta och känns ”avhuggna”? Förhoppningsvis blir den lännu lite bättre i Eclipse.
Edwards sminkning var bättre, även om jag fortfarande föredrar honom utan det där rödlila läppstiftet.
Med tanke på vad jag anser om Kristens agerande, kan man ju lätt förstå hur jag känner inför de scener där hon skriker och är deprimerad och nedbruten och har mardrömmar. Just det. De känns inte äkta. Därför känns det istället lättare för mig att acceptera att de lagt in scener där Bella skickar email till Alice. Monologerna där visar på saknad, ensamhet och sorg, något som annars är svårt att se i Kristens tre ansiktsuttryck.

Scenen där Bella sitter i stolen vid fönstret och kameran panorerar i cirkel runt henne så att man ser hur årstiderna växlar utanför fönstret, varvat med den pyjamasklädda, okammade Bella ger en fantastisk bild av hur tiden går utan att hon märker det, eftersom hon är så djupt inne i sin sorg.
En scen jag tycker är på pricken ifrån boken är drömscenen i början, där Bella drömmer att hon ser sin mormor.

Det jag saknade mest i filmen så här i efterhand, är fler scener från Volterra. Hela den långa vandringen ifrån klocktornet till Volturis högkvarter ersattes av en enkel hissfärd. Det vägdes upp lite av Dakota Fanning, som gjorde en magnifik Jane!
Jag saknade också flygresan hem, hur de anländer till flygplatsen och sedan till Charlies hus, och inte minst den långa scenen i Bellas sovrum, när hon vaknar och tror att hon är drömmer eller har dött.

New Moon är inte min favorit i Twilightsagan, faktiskt den jag tycker minst om, men ändå tycker jag mer om filmen New Moon än om filmen Twilight.

På sätt och vis förstår jag att man ville ha en åldersgräns på 15 år för New Moon, på ett sätt inte. Det finns andra, mer våldsamma filmer som får lägre åldersgränser, så varför inte Twilightsagan? Å andra sidan kan jag tycka att det skulle vara trevligt med en publik som inte

  • fnissar hela filmen igenom
  • gråter hela filmen igenom
  • tjuter varje gång Edward/Jacob visar sig
  • skrattar åt alla intima/djupsinniga scener 

Och det uppnår man knappast med 11-årsgräns. Inte ens med 15-årsgräns, faktiskt.

Men totalt sett, så tycker jag väldigt mycket om den här filmen. Och jag kommer att se den igen.

This entry was posted in Filmer och TV. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *