Bokrecension: Does the noise in my head bother you?

Jag är inget större fan av biografier, jag tror att jag har läst en under alla de år som jag har läst böcker, och det är ganska många år vid det här laget. Men de senaste åren har det ploppat upp en massa biografier från folk vars musik jag lyssnar på och gillar, så därför står några av dessa numera på att-läsa-listan. Eftersom jag har älskat Aerosmiths musik sedan jag hörde dem första gången (och eftersom jag alltid haft en liten crush på Steven Tyler) så gick äran att inleda min biografi-läsning till Stevens ”Does the noise in my head bother you?”. En liten lagom mjukstart. Ha!! Tji fick jag. Det är sex, droger och rock’n’roll från början till slutet, men också musik och kärlek. Kärlek till musiken, kärlek till familjen och, tyvärr, kärlek till drogerna. 

Jag har ju en förkärlek för att läsa engelska böcker på originalspråk (om jag kunde fler språk än svenska och engelska – för de jag bara kan lite, lite av räknas inte i det här sammanhanget – skulle jag säkert läsa fler böcker på originalspråk), och eftersom jag inte hittade någon svensk översättning av den här boken, så läste jag den på engelska. Det var nog ett klokt val. Boken inleds nämligen med ett stycke som sätter tonen för hela boken; ett (ganska långt) citat av Steven Tyler, där han på sitt eget, speciella sätt berättar vad som komma skall: 

”I’ve been mythicized, Mick-icized, eulogized and fooligized, I’ve been Cole-Portered and farmer’s-daughtered, I’ve been Led Zepped and 12-stepped. I’m a rhyming fool and so cool that me, Fritz the Cat, and Mohair Sam are the baddest cats that am. I have so many outrageous stories, too many, and I’m gonna tell ‘em all. All the unexpurgated, brain-jangling tales of debauchery, sex & drugs, transcendence & chemical dependence you will ever want to hear.” 

Boken, som är skriven i samarbete med David Dalton (författare till ett flertal rockbiografier), är skriven på samma sätt som Steven pratar; jag kunde riktigt höra hans röst i vissa passager. Det är mycket slang, uttryck och svordomar. Det mesta är egentligen oöversättbart, så ja, det var nog ett klokt val att läsa på engelska.
Själva skrivandet har nog inte skett av Steven i första hand, jag tror mer på att han talade in sin historia på band och så har Dalton fått skriva och försöka reda ut härvan av myt och verklighet.

Steven berätta öppet om sin barndom och uppväxt, som verkar ha varit trygg och lycklig, om hur han träffade de andra medlemmarna i Aerosmith, om kvinnor, konflikter, musik och mycket annat. Men mest om drogerna. Hur han började med droger, om alla de olika droger han tagit genom åren, om hur svårt det varit att bli fri och hur svårt det varit att börja om.
Det är ganska fascinerande att denna man lyckats bli 63 år, med tanke på vad han har stoppat i sig genom åren! Men man nickar och tänker ”ja det är väl inte så konstigt”, när man läser om hur hans kropp värker, hur han fått genomgå flera operationer och om hans humörsvängningar.

Något som Steven Tyler definitivt inte är i den här boken, är ödmjuk. Det är hela tiden någon annans fel att saker går fel, att det finns för mycket droger, att det inte finns droger, you name it. Jag säger inte att han inte berättar sanningen, men att han berättar den ur sin vinkel.

Jag hade väldigt gärna läst mer om hans privata liv, det som är skilt från musikerlivet, men jag antar att han nog ville hålla familjen privat. Han nämner dem ibland, och man känner genast igen en stolt pappas röst när han nämner sina barn, och han verkar faktiskt vara uppriktigt ledsen över att han inte tog hand om och brydde sig mer om sina ex-fruar än vad han gjorde.

Ibland blir det lite mer än lovligt flummigt, men vad annat kan man vänta sig? Om du tycker som jag – att Steven Tyler är en av de mest kariskatiska personerna i rockvärlden – så läs den här boken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *