Bokrecension: Boktjuven

 

“Boktjuven” av Markus Zusak

När döden berättar en historia, måste du lyssna.
Det är egentligen bara en liten historia som, bland annat, handlar om: en flicka, några ord, en dragspelare, några fanatiska tyskar, en judisk slagskämpe och en hel del stölder.

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid sin lillebrors grav. Det är Dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Och böcker är den röda tråden i denna skickligt komponerade roman. Böckerna öppnar upp nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker – från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i hennes källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne.

Boktjuven handlar om en ung flicka som finner glädje och tröst i det skrivna ordet, medan världen rasar omkring henne. Liesel Meminger bor tillsammans med sina foterföräldrar Hans och Rosa, som hon kommit till efter att hennes far övergivit familjen och hennes mor är tvungen att lämna bort henne för att Liesel ska ha en chans att överleva.
Handlingen i ”Boktjuven” utspelar sig i Tyskland under Hitlers styre. Vi får följa Liesel och hennes liv på Himmel Strasse tillsammans med sin fosterfamilj och vänner.
Det första man lägger märke till är att berättaren i boken är Döden, något som verkar väldigt passande med tanke på berättelsens tid och plats.
Döden beskrivs som (fövånansvärt) sympatisk och som någon som hatar det jobb han måste utföra. Han intresserar sig särskilt för den här lilla flickan, som kommer att slippa igenom hans fingrar hela tre gånger, trots att han tar alla som Liesel älskar – hennes lillebror, hennes bästa vän och flera andra.
En dag hittar Liesel en bok; ”Dödgrävarens handbok”, och trots att hon inte kan läsa stjäl hon boken. Hennes fosterfar lär henne läsa, och allt eftersom blir behovet av att läsa och skriva allt större för Liesel. Hon börjar stjäla böcker från nazisternas bokbål, och hon stjäl tom en bok från borgmästarens hus, något som ger henne smeknamnet Boktjuven.

En annan sak man märker ganska snart är att Döden hela tiden avslöjar saker som kommer att hända längre fram i boken. I början var det irriterande, men sedan började jag uppskatta dessa små ”avslöjanden”. Det gjorde att jag var lite förberedd på de mer tragiska eller hemska avsnitten i boken.
Döden guidar dig genom Liesels liv; när hon först kommer till sin fosterfamilj, när hon får nya vänner och – naturligtvis – när hon stjäl böcker. Han spinner en gripande väv av kärlek och hjärtesorg, av vänskap, tillit och svek. Jag fick torka mig i ögonen mer än en gång när jag läste.
Att påstå att boken är bara sorgsen, ledsam eller tragisk är att ljuga. Det är mycket tragik och ledsamheter, men där finns också hopp, och glädje och lyckliga stunder, som lyfter den tunga sorgsna slöjan en aning, och som gör det lättare för läsaren att ta sig igenom berättelsen.
Markus Zusak är en duktig författare. Hans målande beskrivningar av himlen under kriget, av vädret en vårmorgon, av bombningarna och många andra händelser och företeelser är levande och kusligt träffande.Läsaren kan riktigt känna hur de olika personerna i boken känner sig; deras sorg och lidande lika väl som deras lycka och glädje.

This entry was posted in Böcker och läsning and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *