Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Min Facebook-status onsdagen den 12e Juni såg ut så här:

”Jag gör det enkelt för mig och skriver här så att alla kan se och läsa själva, att från och med idag så är är Jorge och jag inte längre ett par. Det känns jättejobbigt och ledsamt för oss båda, men vi har kommit fram till att det nog är bäst så här. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och jag ångrar inte en sekund den där Helsingforskryssningen!
Jag kommer inte att svara på några kommentarer, även om jag läser alla. Just nu mår jag inte så bra, och vill bara krypa ihop under täcket.
Krama varandra och glöm aldrig att säga till era kära att ni älskar dem!”

Den där statusen var väl inte helt i linje med sanningen. Vi kom inte alls fram till något, det var helt och hållet J som ville göra slut. Så ni kanske kan förstå varför jag hållit mig borta från FB, blogg och annat den senaste tiden.

Orsaken till att han inte längre ville fortsätta vårt förhållande var att han tröttnat på att lägga så mycket energi på att må bra i det, att kärleken tagit slut. Jaha? Som om det bara var han som mådde dåligt ibland? Som om det bara var han som var trött, eller som kände att vi aldrig gjorde något, eller att vi behövde hitta på något för att få lite liv i förhållandet?!
Jag var minst lika trött, både av att jobba och av att känna att det inte hände något i vårt förhållande.
Men han frågade inte mig. Istället ägnade han en homla massa tid åt att fundera över hur han ville ha det, när det borde ha varit vi som suttit ner och pratat om hur vi ville ha det.

Jag vet att jag kan vara en sur och grinig bitch som gnäller som fan när jag inte får som jag vill. Tro mig, när man har levt ensam med två barn i 16 år så blir man van vid att göra saker på sitt eget sätt, och det är inte bara att vända på en femöring för att det kommer in en ny person i ens liv. Men jag försökte. Att jag sen har en rätt kort stubin försvårar ju saken lite, men som sagt, jag försökte.
Å andra sidan är det inte lätt att hålla tålamodet uppe när den andra personen i förhållandet praktiskt taget alltid glömmer saker eller är en tidsopimist utan dess like. Att hela tiden behöva påminna någon om saker, fastän man sagt samma sak flera gånger, att hela tiden få stå och vänta för att han kommer sent, det sliter också på tålamodet. I början var det lite gulligt, men när det pågått i flera månader är det inte lika sött längre.

Att hitta på saker tillsammans kunde vara ett projekt bara det. Det är ju inte så att jag har en överdrivet stor vänkrets som vi kunde umgås med. Här där jag bor har jag inga kompisar. I Göteborg har jag mina arbetskamrater. Ett par av dem räknas som vänner även utanför jobbet, men för det mesta jobbar jag när de är lediga eller tvärtom. Mina gamla kompisar från Trollhättan har jag knappt nån kontakt med längre, bara via kommentarer på FB. Jag har en känsla av att de flesta ansåg att eftersom jag flyttade från Thn, så är det jag som ska upprätthålla kontakten om jag vill ha någon. Nätack. Vänskap är tvåvägskommunikation, så då kan det kvitta.
Så istället sitter jag här, ensam och patetisk och har ingen mer än mina föräldrar att gå hem till för en kopp kaffe, ingen att bara traska över till för att snacka skit eller bara sitta och böla vid köksbordet en stund, ingen att ha tjejkväll med, ingen som ringer och säger ”vi åker till Ullared imorgon bitti. Häng med!”. Ingen. Tragiskt men sant.
Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Den person jag har sett som min bästa vän de senaste 3 åren vill inte längre vara en del av mitt liv. Han har tagit ett beslut på egen hand, och kvar sitter jag med alla mina känslor i en liten papperspåse.
Jag äter inte, jag sover inte, jag grinar när som helst och var som helst och jag har ingen lust att göra något.
När jag försöker äta mår jag illa, när jag fösöker sova drömmer jag om honom, när jag är vaken är jag trött och hängig och orkar inte ta mig för något för allt jag gör påminner om honom.

Vi hade pratat om vad vi skulle göra på semestern. Visserligen skulle vi bara få en enda vecka ledig tillsammans, men det finns ju helger. Allt det måste jag tänka om.
Han har en hel hög med nya kompisar som hittar på saker hela tiden, de festar och campar och åker på festivaler och har grillkvällar i parken och annat kul. Inte en enda gång blev jag tillfrågad om jag ville följa med när de skulle göra något. När jag ifrågasatte det blev svaret att de bara dricker öl och lyssnar på sån musik som jag inte gillar ändå.
Jaha? Men jag kanske ville få chansen att själv kunna säga ”nej tack det här är inte min grej”?

Min gudfar, som jag inte träffat sen jag var liten, ligger begravd på Styrsö i Göteborgs skärgård. Jag sa att jag ville åka dit och läga en blomma på graven när vädret blivit bättre. Han åkte till Styrsö med en av sina kompisar, för han hade ju ingen aaaning om att jag ville åka ut dit.
Han talade om att han skulle åka till Sweden Rock i år, även om han skulle få leva på svältgränsen både före och efter, men han frågade inte om jag ville följa med i år. Jag sa att jag kunde tänka mig att åka till Norrköping och gå på Bråvallafestivalen, men han sa bara att det inte verkade som hans grej.

Vi pratade om att skaffa en lägenhet tillsammans i Gbg, en som vi kunde göra till vårt hem, inte som här, dit han kom till ett färdigt hem och inte hade så mycket att tillföra. Det var bara jag som letade. Hans argument var att han inte kunde stå i bostadskö nu när han är arbetslös.

Åh men herregud, det är bara an massa negativa saker jag radar upp här! Det får det hela att verka som att vårt förhållande inte var mycket att hänga i granen från början ens. Men så är det inte.
Vi har haft det fint och bra och alldeles underbart också! Vi har haft många stunder och tillfällen där vi gjort saker, sett saker, upplevt saker och mått bra tillsammans. Alla de fina stunderna finns i mitt hjärta och i mitt minne, och jag kommer aldrig att glömma dem!
Men när man är ledsen och besviken och bara vill att allting ska bli bra, bli som förut – fast bra , då blir det de negativa sakerna man plockar fram.

En vecka efter att han släppt bomben skrev jag ner allt som jag tänkt och funderat på under den veckan, och så ringde jag honom. Det tog mig två timmar att våga lyfta luren och ringa, för jag var så rädd att han skulle säga ”nej, jag vill inte träffa dig”. Men vi träffades och han läste det fyra sidor långa brevet och vi diskuterade det som stod där i.
Han sa först att han ville bara radera mig och alla gemensamma vänner från FB, att han skulle försvinna ur mitt liv, för han trodde att det blir lättare för mig på det sättet.
Jag förklarade att det blir mycket jobbigare för mig om han gör så. För det första kan han inte radera mig ur sitt liv hur mycket han än försöker genom att ta bort alla kontakter, för han har varit en del av mitt liv sen 14:e Augusti 2009, och han kommer alltid att vara en del av mitt liv. Om jag inte får varken se eller höra något från eller om honom på länge och sen kanske jag springer på honom på stan, då kommer jag att bryta ihop där och då. Jag behöver få avsluta det här på mitt sätt. Jag kan inte bara slänga igen dörren och gå vidare som om ingenting hänt. Jag behöver få stänga dörren lite långsamt. Jag behöver få ha honom kvar i mitt liv, om nu inte som pojkvän, så i alla fall som vän. För vi har ju trots allt varit bästa vänner i nästan 4 år. Jag vill kunna ta en fika, eller gå på loppisrunda eller göra saker med honom. Jag vill kunna skicka kul grejer till honom på FB, kommentera om han skriver något, se att han har det bra. Precis så sa jag det till honom, och det verkade som om han förstod mig, för han gick med på att försöka ge vänskap en chans.

Jag vet att det kommer att bli jättejobbigt för mig, jag vet inte hur jobbigt han tycker att det är, för han visar det inte för mig. Det är nog lika bra, för annars skulle jag nog bara grina när jag träffar honom. Men det här är mitt sätt att gå vidare. Om jag över huvud taget ska fixa det här måste jag få göra det så här, och jag behöver att han är med på det. Jag behöver också stöd från andra runt omkring mig. Vad jag inte behöver är folk som talar om för mig att ”det var väl lika bra” eller ”glöm honom nu och gå vidare” eller ”du hittar nog snart en annan”.
Jag vill inte glömma, jag kan aldrig glömma, han har varit en del av mitt liv, han finns i mitt hjärta och kommer alltid att finnas där! Och jag älskar honom fortfarande, så det sista jag vill är att träffa någon annan.

Hoppet är det sista som överger människan. Så länge jag älskar kan jag hoppas.

 
Det här inlägget postades i Familjen, Vardagsliv och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det blir inte alltid som man tänkt sig…

  1. Tim skriver:

    Magknip av smärta när jag läser detta inlägg. Gör en fin resa nu och ta hand om DIG. Kram Tim

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.