Bokrecension: Harry Potter and the cursed child

Den här boken är som en berg-och dalbana. Det är egentligen det enda sättet att beskriva den. Så många känslor. Det fanns upp-och nedgångar, bra delar och dåliga delar. men i stort sett är jag faktiskt ganska nöjd med den. Det är något med Harry Potter-böckerna som är svårt att sätta ord på. Det var trevligt att vara tillbaka i trollkarlsvärlden återigen, även om det var i form av ett manus snarare än en bok. Har du inte läst boken kanske du ska sluta läsa här, för det förekommer en del avslöjande fakta i resten av texten.

Först tänkte jag att det skulle bli jättejobbigt att läsa en bok i manusformat, men när jag köpt boken visade det sig att det inte var några problem alls, tvärtom hade jag svårt att lägga den ifrån mig! Det kändes lite som en återförening, jag var nyfiken på hur de tre barndomsvännerna Harry, Ron och Hermione hade utvecklats, jag ville se vilka andra karaktärer från böckerna som fått följa med till den här boken och jag var inte så lite fundersam på hur barnet var förbannat.

Jag gillade Draco i det här skriptet; jag gillade att han beskrivs som en man som älskar sin son men som inte riktigt klarar av att visa det. Jag gillade också hur han och Harry som vuxna människor till slut satte sina olika åsikter åt sidan och samarbetade för att lösa problemet, och att de arbetade bra tillsammans. Jag gillade dock inte hur Harry behandlade Albus, men jag förstår hur det kunde bli så. Harry växte upp utan sina föräldrar, i ett hem där han inte var önskad eller tilläts vara det barn han var, han hade ingen förälder eller någon att se upp till förrän han kom till Hogwarts. Harry inser dock vad han gjort fel genom hela boken. Men Albus visar inte mycket respekt för sin far heller, och felet är lika mycket hans som Harrys.

Det hade varit roligt att läsa en bok där man får veta mer om Albus syskon; James och Lily, om Hermione och Ron och deras barn, Rose och Hugo. I The cursed child är det inte så mycket av den varan, den börjar där problemen börjar, så att säga.

Handlingen i pjäsen var lite underlig; tanken på att Harry Potters son skulle resa tillbaka i tiden för att rädda en pojke som dog för mer än tjugo år sedan låter inte helt rimligt. För det första: Cedrics pappa (Amos Diggory) borde ha accepterat sin sons död. Ja, det var fruktansvärt och borde inte ha hänt, men det var också för tjugo år sedan, och det ledde till Harry Potter dödade Voldemort. Cedric gav Harry styrka och mod att fortsätta att kämpa Voldemort. För det andra: Albus och Scorpius borde ha haft mer vett än så. De har trots allt växt upp med berättelser om vad som hände. För det tredje: hundratals oskyldiga liv togs, inte bara Cedrics.

Efter att jag kommit över tidsresandets inkonsekvenser, var det intressant att se de olika alternativa verkligheter de två pojkarna hamnar i. Den som slog mig mest var den där Voldemort hade vunnit kriget. Harry Potter hade dödats och Snape arbetade under täckmantel med Ron och Hermione. Jag har alltid tyckt om Snape och jag älskar att vi fick se att han kunde ha varit en bättre människa (Personligen har jag från ungefär andra boken (Hemligheternas kammare) hela tiden trott att allt inte var som det verkade med Snape. Det visade sig ju vara en helt korrekt misstanke).
Jag älskade Albus och Scorpius relation; hur de möttes och från början egentligen bara blev vänner eftersom de båda gömmer sig i skuggan av sina fäder. Albus är den berömda Harry Potters son som sorteras i Slytherin! Han har svårt att acceptera det, och alla jämför honom ständigt honom med hans far. Scorpius, vars far är Draco Malfoy, den berömda Dödsätaren. Folk är rädda för Scorpius på grund av detta och vill inte prata med honom. De retar honom, hånar honom och mobbar honom. Trots att det stora kriget slutade för många år sedan, finns det fortfarande en tro att alla Slytherins är dåliga och att Dödsätare aldrig förändras. Det ta påverkar både Scorpius och Albus påverkas av, och jag tror att det är vad som för dem samman i början och blir grunden till deras vänskap. De förstår varandra tack vare sina bakgrunder.

Den sista delen, där vi får reda på att Delphi är Voldemorts dotter, hade jag hade verkligen svårt för. J.K Rowling har sagt att Voldemort inte kan känna kärlek, så det verkar inte rimligt att han har en dotter. Att inte kunna älska har i och för sig  inte något att göra med att producera ett barn, men jag tror fortfarande inte att han skulle göra det, även om det var med Bellatrix Lestrange.

Boken hade en del brister och saker som jag inte håller med om, men det fanns också sånt jag älskade, och vi fick ännu en Harry Potter-berättelse. Nu undrar jag om det verkligen var den sista boken, eller om vi får se mer av Harry och hans värld i framtiden?

Pjäsen går på The Palace Theatre i London, men det är svårt att få tag i biljetter. Man får vara ute i mycket god tid.

 

“Perfection is beyond the reach of humankind, beyond the reach of magic. In every shining moment of happiness is that drop of poison: the knowledge that pain will come again. Be honest to those you love, show your pain. To suffer is as human as to breathe.”

– Albus Dumbledore

This entry was posted in Böcker och läsning, Vardagsliv and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *