Turist i ur och skur

Jag tog lite semester i månadsskiftet Januari/Februari och åkte till London. Jag var ju där i somras också, men då hade jag fortfarande mycket begränsad ekonomi pga KF, så nu kunde jag unna mig lite mer. Bla kunde jag besöka olika sevärdheter som kostar en bra peng i inträde. Visserligen var jag lite smart och köpte biljetter på nätet, och på det sättet sparade jag några kronor på varje biljett, men allt som allt lade jag nog en tusenlapp på inträden.

Jag åkte på Söndag morgon, trött som en gnu och med huvudvärk pga för lite sömn, men glad att få komma iväg. Dagen innan kom jag ju hem från Stockholm och så hade jag ju tillbringat hela kvällen med att packa och se till att jag hade alla biljetter och andra viktiga saker i ordning. Egentligen hade jag väl klarat mig bara jag fått med mig pass, plånbok och papper, allt annat går ju att köpa på plats.

Jag skulle flyga med Norwegian, och jag hade bokat flyget genom Kiwi.com. I deras mejl stod det att jag skulle infinna mig på flygplatsen två timmar innan avresa, men när jag kom till Landvetter visade det sig att det bara gällde de som skulle checka in bagage. (Påpekade detta när Kiwi.com bad om respons på köpet.) Jag kom dock med planet och fram till England utan några problem.

På Gatwick fick jag först leta upp Thameslinks biljettlucka och byta min utskrift mot en riktig tågbiljett och sen skulle jag hitta rätt tåg. Hade köpt en biljett som skulle ta mig direkt till King’s Cross Station, men det var något spårarbete på gång, så jag fick byta till tunnelbana vid London Bridge, men eftersom kollektivtrafiken i London funkar så smidigt var jag framme samtidigt som jag skulle varit med tåget!

Jag hade valt ett hotell precis vid King’s Cross den här gången, så jag behövde bara gå tvärs över gatan. Himla smidigt och nära, och ändå stördes man inte av trafiken på rummet. För tidigt för incheckning, men jag fick lov att ställa väskan i bagagerummet, och så gav jag mig iväg ut.

Jag tog bussen ner till Trafalgar Square. Jag åker hellre buss än tunnelbana i London, för man ser en massa under resan. Vid Trafalgar Square hade de hägnat in hela området runt själva torget och byggt en scen och läktare där inne. Kinesiska nyåret inleddes den 29e Januari, och det skulle bli parad och uppvisningar. Tyvärr var det alldeles packat med andra människor som ville se samma saker, så jag gav upp och gick en promenad genom Chinatown istället. Där var det också diverse uppvisningar och där fanns fina paradvagnar att se, och så åt jag supergod anka på ett litet hak som verkade vara typ som pizzerian runt hörnet, för det var praktiskt taget bara asiater där, och alla verkade känna alla.

Från Chinatown traskade jag vidare mot Soho där jag gick förbi kön till Harry Potter and the Cursed Child, som sträckte sig runt hela kvarteret vid Palace Theatre. Istället gick jag till House of Minalima, där det finns en utställning med grafiska konsten från Harry Potter- och Fantastic Beasts-filmerna.
Fick höra små anekdoter och kul fakta under tiden från de som jobbade där. Bla att Harry Potters farfar ska ha haft ett framgångsrikt företag i New York och att det är därför Harrys valv på Gringott’s är fullt med guldpengar.

En liten promenad senare var jag plötsligt på Oxford Street, så jag kilade in på Primark en sväng och kom ut med en kasse med lite smått och gott i. Då var jag rejält trött efter en lång dag, så jag tog en buss tillbaka till hotellet där jag checkade in ordentligt, lämnade kassen på rummet och sen gick till närmaste Pizza Express för att få lite mat i magen.

Måndagen inleddes med frukost i hotellets matsal. Nu var det här ett typisk familjeägt hotell inrymt i ett vanligt bostadshus, så det var ingen lyx eller ens särskilt gott om utrymme, men allt jag behövde fanns, och det var helt okej för det priset med tanke på läget. Dock hade jag uppskattat en lite mer varierad frukost, för varje morgon var det samma sak: bacon, äggröra och stekt ägg, bönor i tomatsås och engelska korvar, toast, smör, marmelad, kaffe och the och så fanns det cornflakes och mjölk. Mätt blev jag ändå varje morgon och det var ju huvudsaken. Jag behövde inte heller äta så mycket mitt på dagen utan klarade mig med en fika eller en macka och en kaffe.

Men i alla fall, jag tog tunnelbanan till Tower Hill och blev ganska förvånad när jag kom upp på gatan, för mitt framför stationsingången står en del av den gamla romerska muren. Den som jag letade efter förra gången jag var där! Ja ja, det första man blir blind på är ögonen…
Efter att jag hade känt på och fotograferat muren en stund, gick jag över till Towern, bytte min e-biljett mot en riktig i kassan och sen ägnade jag de följande dryga tre timmarna åt att gå i trappor. Eller det kändes nästan så, för det var ju lite si och så med hissar på medeltiden, och man har inte förstört Towern genom att installera hissar.

Towern började byggas efter slaget vid Hastings 1066, men den största byggnaden; The white tower, buggdes 1078. Borgen är en samling byggnader, utbyggnader och ruiner som uppförts och förstörts under årens gång. Oftasts har området förstärkts ur försvarssynpunkt, men det har även tillkommit delar som varit ren utsmycknad. När Henry VIII’s andra fru, Anne Boleyn, blev drottning byggdes borgen ut för att ge plats åt en lägenhetssvit åt den nya drottningen. Ända fram till 1600-talet fungerade Towern som ett kungligt residens.
Towern var också fängelse och många fångar har avrättats inne på borggården. De fångar som var av lägre börd avrättades dock på Tower Hill, där tunnelbanestationen idag ligger.
Adelsmän- och kvinnor som var fångar i Towern hade det ganska bra, vissa hade hela sin familj boende där med sig och levde ett ganska vanligt liv, förutom att de inte fick gå utanför sina celler. Tortyr var förbjudet i England, så de fångar som torterades var lätt räknade.

Sist gick jag och kollade in kronjuvelerna. Det var ju ett måste, såklart. Man går igenom flera rum med kopior och bilder och får till sig historien bakom kronjuvelerna, och så kommer man till slut till ett rum med pansarväggar och vakter och kameror i alla vinklar och vrår, och där står de, fint upplysta i små montrar. För att undvika trängsel och kaos vid montrarna får man stå på rullband som går sakta förbi så man hinner se ordentligt. Jag pratade lite med en av de yeomen som fanns där, och han berättade lite mer, som inte står på infotavlorna i salen. Himla kul faktiskt!

Från Towern tog jag bussen till St Paul’s Cathedral. En fika först, och sen in i ännu en magnifik byggnad. Byggd på 1600-talet och designad av Christopher Wren, världsberömd engelsk arkitekt, han är tom begravd i kyrkan. Andra berömdheter som har sina gravar i kyrkan är Lord Nelson (slaget vid Trafalgar), Alexander Fleming (upptäckte penicillinet) och Robert Scott (andre man till Sydpolen efter Amundsen, kom aldrig tillbaka hem).
Egentligen fick man inte fotografera inne i kyrkan, men jag smög lite med mobilen…

Efter all historia och allt vackert för ögonen gick jag till Barbecoa tvärs över gatan, en av Jamie Olivers resturanger. Där bjöd jag mig själv på (dyr) försenad födelsedagsmiddag. Det var väldigt gott. Sen fick jag en välbehövlig promenad medan jag letade efter rätt hållplats för bussen tillbaka till hotellet.

Tisdag morgon började som måndagen så det behöver jag inte skriva mer om, men sen tog jag en buss till Temple Church och såg hela tre utställningar. En om tempelriddarna och Magna Charta, en om kyrkans medlemmar och deras deltagande i första världskriget och en om amerikanska dödsdömda fångar.
Temple Church byggdes av och för tempelriddarna på 1100-talet. Sedan tempelherreorden upplöstes på 1300-talet övergick kyrkan först till staden och senare till Advokatsamfundet, som än idag har Temple Church som “sin” kyrka. Den runda delen av kyrkan byggdes för att likna  Den Heliga Gravens kyrka i  Jerusalem, den plats som var allra  heligast för tempelriddarna. Kyrkan har flera stenavbildningar av riddare i naturlig storlek, och man trodde länge att det var gravar, men efter kraftiga bombattacker av tyska plan under andra världskriget upptäckte man att det bara var avbildningar. Dessa restaurerades och hela kyrkan renoverades på 50-talet. Temple Church nämns i många böcker, den som folk i allmänhet känner till är väl Dan Browns “Da Vinci-koden”.

Jag hade egentligen tänkt ta mig till Buckingham Palace för att se vaktombytet efter Temple Church, men det regnade ganska friskt och jag hade varken regnjacka eller paraply, så jag tog istället bussen till Parliament Square och besökte Westminster Abbey.

Westminster Abbey byggdes på 900-talet och var från början ett litet munkkloster vid Themsens strand, men kung Edward lät bygga ut den och tillägnade den till aposteln Petrus. Klostret blev en kyrka, och kallades west minster, eftersom den låg i väster, till skillnad från St Paul’s Cathedral som låg i öster (east minster). Edward dog innan kyrkan skulle invigas, men han begravdes där inne, framför altaret. På 1160-talet flyttades hans kvarlevor till en specialbyggd grav som sedan dess besökts av både pilgrimer, som en följd av att han heligförklarades av påven. Westminster Abbey har både byggts om och till genom åren, så idag är det en magnifik gotisk kyrka, där mer än 3300 personer är begravda eller hyllade genom monument, minnestavlor eller statyer. Det enda som är kvar av det ursprungliga klostret är bågarna och pelarna i kryptan. En lite knäpp grej med mig är att jag aldrig velat trampa på gravar, och eftersom hela golvet är fullt av gravstenar och minnestavlor så fick jag en lite obekväm känsla först. Mer än 40 brittiska monarker har krönts här, och 18 av dem ligger också begravda här. Förutom alla de kungliga är nog den okände soldatens grav den mest kända.
Där inne fick man inte heller ta kort, men återigen smusslade jag lite med mobilen. Det var tom lite lättare den här gången att smygfota, för jag hade ju mobilen uppe i och med att jag hade en guide-app som jag använde där inne.

Från Westminster Abbey tillbaka till hotellet och en powernap och ett klädombyte innan jag skulle gå på musikal. Jag hann slänga i mig lite mat också, och sen blev det tunnelbana till Piccadilly Circus och en kort promenad till Haymarket och Her Majesty’s Theatre. Äntligen skulle jag få se Fantomen på operan! Jag har ju läst boken några gånger, oc sett några olika filmversioner genom åren, men aldrig sett den framförd på scen tidigare. Fantomen har spelats på HMT i London sedan uruppförandet 1986, så det var en lite speciell känsla att sitta där i salongen och se min favoritmusikal. Att det var trångt och att bänkgrannarna ville ta upp mer plats än deras stolar tillät eller att de viskade igenom hela föreställningen lyckades jag blockera, så jag njöt till fullo av alla vackra dräkter, dekoren och framförandet.
Lite lyckorusig åkte jag “hem” och lade mig (efter en omväg förbi Burger King) efter ännu en lång dag.

Onsdagmorgonen var blöt, väldigt blöt. Det hällregnade så det var alldeles immigt på insidan av fönstren i matsalen. Efter frukosten packade jag min väska och ställde den i bagagerummet, och sen tog jag bussen till Highgate Cemetery. Då hade det nästan slutat regna, så jag övergav tanken på att köpa ett paraply, men när jag väl kom fram till Highgate började det regna igen, så jag köpte en regnponcho i kassan. På Highgate Cemetery ligger flera berömda personer begravda, tex Karl Marx och Douglas Adams. Men förutom att kunna locka med det, så är det en otroligt vacker plats. Kyrkogården anlades 1835 (fast jag såg stenar med dödsdatum äldre än så…) som en av sju kommunala gravplatser i London. Allt eftersom den viktorianska eran upphörde och folk ville ha mer modernt omkring sig, förföll även Highgate, och efter andra världskriget var den ganska förfallen, övervuxen och delvis övergiven, och så var det i många år, till början av 1970-talet, då några människor bildade en förening för bevarandet av kyrkogården och dess historia, och de ser nu till att kyrkogården sköts och har även hand om guidade visningar. Det kostar en liten slant att gå in, men man får en massa historia och en del historier och väldigt mycket ögonfröjd för de pengarna.
Tyvärr skulle ju jag med en buss till flygplatsen, så jag hann inte gå den guidade turen på västra delen, utan gick en egen runda på den östra.

Så småningom tog jag bussen tillbaka till King’s Cross och gick till hotellet för att hämta min väska och checka ut. Sen gick jag till British Library som bara ligger något kvarter bort, men där stod vakter och gick igenom alla väskor, så jag vände igen. Hade ingen som helst lust att packa upp min smutstvätt i dörröppningen på British Library!
Jag gick istället till ett apotek och köpte lite nödvändigheter, eftersom jag vid det här laget började bli rejält förkyld pga regnet och blötan, och sen köpte jag en macka och dricka i en affär och gick sen till ett kafe och tog en kopp kaffe. När jag hade suttit där en timme började personalen titta lite snett på mig, så då gick jag till King’s Cross Station och satte mig och åt min macka.
det är lite trist att bara sitta och vänta på en inte alltför väl uppvärmd station, men man kan ju alltid gå omkring och titta på alla människor eller läsa en gratis Metro, så går tiden lite fortare. Så fort att man faktiskt nästan kan missa bussen till flygplatsen för att man i stressen tar fel väg och nästan går vilse bakom stationsbyggnaden! Men jag hann allt med bussen, och på flygplatsen hann jag tom köpa lite fika att ha på planet innan jag knatade iväg mot gaten.

En halvtimme försenade från Stansted men ändå i tid hemma på Landvetter är i och för sig bra jobbat, men jag funderar på om det verkligen är värt den extra hundringen (som man kan spara) att flyga med Ryan Air. Det är trångt och allt är så himla jäktigt, personalen pratar inte världens bästa engelska och jag har ont i öronen i flera timmar efter flygresan. Ja ja, hem kom jag i alla fall, flygbussen stod där när jag kom ut, och med bara några minuters bytestid mellan buss och spårvagn var jag hemma ungefär 23.30. Gissa om Pixel var glad att ha matte hemma igen!?!

This entry was posted in Vardagsliv. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *