Läsutmaning

Blev tipsad av en vän om att bokförlaget Forum hade lagt upp en läsutmaning på sin Facebook-sida. Eftersom jag just suttit och redigerat min ”läst”-sida här på bloggen, och tänkt att jag läst alldeles för lite de senaste åren, så kändes det ganska självklart att anta utmaningen.

Jag tror dock inte att jag kommer att beta av punkterna i den ordning de står, men jag tror knappast att det är det väsentliga här.

Somnarläsning

Kombinationen nätbokklubb och smått förvirrad och glömsk jag blir att jag – nio av tio gånger – missar deadline före att avboka eller ändra paketen varje månad. Ibland är det någon bok med som jag redan vet att jag så småningom vill läsa, ofta hamnar böckerna i hyllan och värmer upp den. Dagens paket bjöd på inte bara en ytan två glada överraskningar, och eftersom jag verkar läsa minimalt just nu så har jag fram-till-semestern-läsningen ordnad nu! 🙂

Bloggjerka

Annikas litteratur- och kulturblogg pågår en bloggjerka. Syftet är att tipsa om nya bokbloggar att besöka. Varje vecka kommer Annika med en ny fråga att besvara.
Den här veckan frågar Annika:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

På jobbet har vi en hörna där vi i personalen brukar lämna böcker (mest pocket) som vi läst men inte längre vill ha eller har plats för hemma. Där hittade jag en dag en bok som heter ”Sarahs nyckel” av Tatiana De Rosnay.
Jag slukade och älskade boken, och googlade fram att Rosnay skrivit inte mindre än 11 böcker, men tyvärr finns bara fyra av dem på svenska. Några är översatta till engelska, men de flesta är på franska.

Tatiana De Rosnay skriver på ett sätt som genast fångar läsaren, och som håller kvar intresset genom hela boken. I de två böcker jag hittills läst av henna är karaktärerna så levande, sorgen så påtaglig, spänningen så verklig. Det var som om jag var faktiskt där och upplevde vad karaktärerna upplever. Jag ser fram emot att läsa mer av henne, på svenska eller engelska spelar ingen roll, jag vill bara ha mer!

Bokrecension: Niceville

Niceville av Kathryn Stockett

Baksidestext:
Oförglömlig roman om tre starka kvinnor i sextiotalets Södern
När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.
Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.
Tillsammans med en annan svart hemhjälp – den egensinniga och smarta Minny – bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.
Niceville är en läsupplevelse utöver det vanliga – en blivande klassiker om kvinnlig vänskap, mod och kärlekens kraft.

”Niceville” är berättelsen om tre kvinnor i Jackson, Mississippi 1962, vid tiden för den svarta medborgarrättsrörelsens genombrott. Två av kvinnorna; Aibeleene och Minny, är färgade och arbetar som hemhjälp åt rika (eller:vi-låtsas-vara-rika), vita familjer.

Eugenie, som bara kallas Skeeter, är en vit kvinna, nyexaminerad och nyligen hemkommen från universitetet Ole Miss. Hennes dröm är att bli författare, men till sin stora besvikelse blir hon gång på gång refuserad av förlagen, och för att över huvud taget få skriva tar hon jobb på stadens tidning, där hon ska ansvara för spalten ”husmorstips”.

Skeeter är – som många andra – lyckligt ovetande om vad som egentligen händer i världen omkring henne. Uppvuxen på vad hennes mamma fortfarande kallar ”plantagen”, en miljö med alla de privilegier och fördomar man förväntar sig från en ”southern belle”. Trots att hon bor hemma igen, känner inte Skeeter att hon passar in längre bland sina vänner, som alla är gifta och har barn.

När en redaktör från New York refuserar Skeeter, ger hon henne samtidigt rådet att skriva om sånt som hon själv funderar över. Och en dag, när hon spelar bridge med sina vänner, hör hon sin väninna Hilly prata om att varje hem borde ha ett separat badrum för den svarta hemhjälpen, så att de bakterier som de svarta bär på inte ska sprida sig till de vita, inser att hon har hittat sitt ämne.

Skeeter börjar skriva en artikelserie, som så småningom utvecklas till en bok. En bok där hon intervjuar färgade kvinnor i Jackson om deras dagliga liv och arbete som hushållerskor i vita familjer. Skeeter får hjälp av Aibileen, hemhjälp hos en av Skeeters väninnor, och som har arbetat som hemhjälp i hela sitt vuxna liv, och uppfostrat 17 vita barn, och Aibileens väninna Minny.

I början gör rädslan för upptäckt och bestraffning att de färgade kvinnorna inte litar på Skeeter, även om hon lovar att deras berättelser publiceras anonymt, men till slut blir önskan och viljan att låta andra få veta hur deras liv ser ut starkare än rädslan, och de går med på att berätta för Skeeter.

Skeeter är den minst utvecklade karaktären av de tre, men hon är det medel genom vilken denna historia kan berättas. Utan Skeeter skulle ”Niceville” bara vara ännu en inblick i de rasåtskillnader och olikheter som fanns i södra USA tills inte för så länge sedan (och som fortfarande existerar på sina håll).

Även om den här boken är rik både på karaktärer och handling, är dess verkliga prestation att den uppmuntrar folk till att granska sina egna fördomar. Jag har alltid haft svårt att förstå att folk – mäniskor med god utbildning; sjävständigt och logiskt tänkande människor – verkligen trodde (tror) att ett folkslag eller ett kön var bättre än något annat.

Kathryn Stockett, som själv är uppvuxen i södern, visar genom de olika karaktärerna i sin bok, att många sydstatare inte var rasister av elakhet, men att år av traditioner och ”vetenskap” hade byggt upp detta sätt att se på saken.
Den färgade delen av befolkningen hade en helt annan attityd. De visste att de var lika mycket värda som de vita, men deras egna handlingar var starkt påverkade av traditioner och rädsla. De vita hade kontrollen och makten.

I boken berättas hur Minny fick lära sig av sin egen mamma hur man uppför sig när man arbetar som hemhjälp i en vit familj, vad man får och inte får säga, hur man ska bete sig och vad man får lov att göra. Minny har också fått uppleva konsekvenserna av att inte kunna hålla tungan i styr; att få sparken och bli svartlistad av de vita husmödrarna, så att hon inte kan få ett nytt jobb och därmed inte kan försörja sin familj.

Jag fastnade för boken redan efter första meningen. Det är en charmig, rolig, hjärtknipande och upplyftande bok som öppnade mina ögon för för de starka, färgstarka karaktärerna som Kathryn Stockett beskriver så levande. Självklart har den även sina fel och brister, tex är några av karaktärerna överdrivet stereotypiska (särskilt Miss Hilly) och slutet var inte riktigt så gott som jag hade väntat mig, men jag tycker ändå att det är petitesser jämfört med vad jag tycker om boken som helhet.

Bokrecension: Pirita, Karelens dotter

I Nordiska läsutmaningen valde jag för November månad ”Pirita, Karelens dotter” av Kaari Utrio.
Kaari Utrio är en finsk historiker och författare, och hon skriver främst historiska romaner. För det mesta handlar hennes romaner om kvinnor som skiljer sig från hur kvinnor förväntades uppträda förr i tiden. ”Pirita…” är inget undantag.

Boken handlar om den vackra Pirita Henriksdotter som föds djupt i Karelens skogar, och är frukten av ett kärleksförhållande mellan en adelskvinna och en munk. Modern dör vid födseln, och när fadern också dör några år senare, blir Pirita såld som slav till bojaren Avramov i staden Novgorod. Där får hon lära sig att en slav måste vara kvick, ödmjuk och modig.

Boken är en berättelse om en kvinnas liv under medeltiden i  Finland och Ryssland. från att vara barnslav blir Pirita som vuxen kvinna älskarinna åt sonen i huset, och när hon föder en son är hon glad att hon kan ge honom mat och varma kläder och trygghet. men när Novgorods invånare sätter sig upp emot tsaren, måste Pirita och hennes familj och vänner fly från staden.
Färden går via småstäder och vildmark tills de äntligen hittar en plats att kalla hem igen.

Kaari Utrio har skrivit en roman som målande och tidsenligt som beskriver Karelen och dess fascinerande historia under 1400-talet. Trots det är den ganska lättläst, och jag hade nog plöjt den på en dag om det inte varit för att 1) jag var så trött efter jobbet så jag somnade ifrån boken, och 2) jag faktiskt glömde boken hemma under kudden två dagar i rad! (Vad gjorde den under kudden, undrar ni. Jo, där lägger jag boken när jag släcker på kvällen, så att jag vet var den är när jag ska läsa den nästa gång.)

Min slutliga åsikt om den här boken är att den var väl värd tiden det tog att läsa den – men så är jag ju en sucker för historiska romaner också – och om du också är det, så ta en sväng förbi bibblan och kika på hyla U på avdelning Hce. Chansen är stor att boken finns där.