John Hron-filmen

1995 var jag 25 år och hade ett barn och en ny bebis på väg. Jag bodde i Trollhättan och hade ett ganska okej liv, med familj, vänner och skolgång. Jag har aldrig varit den som sticker ut från mängden, om man bortser från mitt namn. Har aldrig sportat eller varit föreningsaktiv. Eller, jo, jag gick ju i scouterna. Och var med i kören i Missionskyrkan. Och så var jag ju sekreterare i NFG Trollhättan en kort period. NFG står för A Non Fightng Generation.

Vi var några stycken som tyckte att det började bli lite väl mycket bus på gator och torg, och när vi kollat runt lite på vad man kunde göra åt det, fick vi idèn att starta en gren till NFG, och på det sättet dra till oss ungdomarna och få dem att göra annat än att slåss och bråka.
Tyvärr var det flera av de som var med och tyckte en massa som inte drog sitt strå till stacken, och efter många turer fram och tillbaka med kommunen (som inte ville ge oss föreningsbidrag om vi inte kunde redovisa aktiviteter) beslutades det att föreningen skulle avvecklas. Då hade vi haft fackeltåg mot rasism och våld, vi hade försökt få till badresor, pingis- och fotbollsturneringar och lite andra saker, men utan framgång. Jag hade efter fackeltåget lämnat mitt uppdrag som sekreterare pga att jag fick ta emot diverse hotelser, och jag hade trots allt ett barn att tänka på.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Egentligen skulle jag skriva om en kille som hette John Hron. Han bodde i Kode utanför Göteborg, han var 14 år och skulle börja åttan hösten 1995. Enligt vad som berättas om honom var han en snäll men lite kaxig kille, duktig i skolan och framförallt på att paddla kanot. Han var också en kille som stod upp mot de som behandlade andra illa.

Den 16:e auguti åkte John och en av hans kompisar till Ingetorpssjön utanför Kode för att tälta över natten. De fick inte vara ifred, för det kom ett gäng äldre killar som bröjade mucka med dem. Bla var där en kille från Johns skola, som inte gillade John pga att han öppet stått emot mobbning, rasism och nazism.

Killarna slog och sparkade på John och hans kompis, men John lyckades smita och försökte simma ifrån dem. Då ropade de efter honom att om han inte kom tillbaka skulle de döda hans kompis, så han vände om. Vad han tänkte då och hur han resonerade när han tog det beslutet vet ingen, men maken till civilkurage är svårt att finna! Johns kompis tvingades se på medan killarna misshandlade John så mycket de kunde, innan de till slut slängde honom i sjön, där han drunknade.

Johns kompis lyckades ta sig hem och meddela polisen. De fyra killarna fick åtta respektive fem års fängelse för mord, och 10 respektive fyra månaders fängelse för grov misshandel.

Jag minns när jag såg löpsedlarna om mordet på John. Jag minns hur jag tänkte ”hur kan det hända?”. Jag minns att jag rös i sommarvärmen och att jag gick hem och kramade min dotter lite extra mycket och hoppades och önskade att vi – att hon – aldrig skulle behöva läsa något sånt här. Men det har bara blivit mer våld, mer hat, mer av folk som inte kan acceptera att andra inte är som de är och som försöker få världen att se ut som de vill genom våld.

Nu har det gjorts en film om John. Om den där sommaren och om den fruktansvärda händelsen som tog en pojkes liv för 21 år sedan. Igår såg jag den. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Har du nu inte sett filmen men vill göra det, så ska du nog inte läsa längre.

Om vi börjar med handlingen, så tycker jag att det är lite för mycket om John och den tjejen han träffar. Det har ingen betydelse för det som filmen egentligen handlar om.
Vad gäller scener och klippning kunde många av scenerna kortats ner betydligt, det var väldigt mycket glittrande hav och sjö i soluppgång- eller nedgång, för mycket gulligull med den svenska sommaren och alla ungdomarna såg friska och fräscha ut, även om det säkerligen inte var så i verkligheten.
Replikerna känns styltade och skådespelarna stela, det blir ganska taffligt, och jag kom på mig mer än en gång med att undra var de letat upp skådespelarna.
Våldet, som ju trots allt spelar en stor roll i den här filmen, har tonats ner rejält, man får bara se lite av det, men eftersom man vet vad som hände jobbar fantasin extra hårt och framkallar egna hemska bilder.

Men tyvärr, för mig som är ganska anti svensk film över huvud taget i vanliga fall, så gör den här filmen inte något för att bättra på det. Man kan ju också välja att se den som vilken film som helst, utan att tänka på och reflektera över bakgrunden till den. Av andra som sett filmen har jag bara hört gott, att de tyckte att den var bra men att de tyckte den var ganska hemsk med tanke på bakgrundshistorien.

Ett stort tack och en eloge dock, till Jon Pettersson, som aldrig gav upp sin dröm och sin kamp för att få göra den här filmen. tack till alla skådespelare som ställt upp gratis och tack till alla som gått in och bidragit med pengar så att filmen kunde spelas in. För det är, trots det amatörmässiga skådespeleriet och den stolpiga handlingen, en film som berör, och som borde beröras av fler. Det borde från och med nu vara obligatorisk visning av den här filmen för alla högstadie- och gymnasieelever!

Rätta mig om jag har fel

Redan i grundskolan fick jag lära mig att i Sverige har vi yttrandefrihet, den är inskriven i grundlagen. MEN – det finns också en hel hög med olika bestämmelser som kan tillämpas för att inskränka den lagen om det blir nödvändigt.
En av dessa bestämmelser är den om hatbrott, under vilken ”hets mot folkgrupp” hamnar. Där står klart och tydligt att man inte får göra det som nazisterna, och deras kompisar med liknande åsikter, gör.
Därför är det helt obegripligt för mig hur polisen kan ge tillstånd till parader och demonstrationer och andra publika sammankomster som anordnas för att visa omvärlden att de inte uppskattar, tycker om eller accepterar att alla människor har lika värde, oavsett kön, nationalitet, religion, sexuell läggning, partitillhörighet eller vad det än kan vara.

lgPP32919

Jag är inte perfekt, jag tycker också illa om vissa människor. Men inte för att de är från ett annat land, eller för att de är HBTQ, eller för att de är nazister. Mestadels beror mitt otyckande på att personen beter sig illa mot mig eller andra, är en otrevlig person helt enkelt. De flesta människor jag tycker om har någon gång sagt eller gjort något som jag tycker väldigt illa om, men jag slutar inte tycka om personen bara för det. Jag kan tycka jättemycket om en person som är nazist, men jag avskyr verkligen den personens åsikter i saken. Tyvärr innebär ju det att jag tar avstånd från personen i fråga och inte umgås med honom/henne, för att slippa konfrontationer, bråk och andra tråkigheter.

Läste i Metro i tisdags en kolumn av Lisa Magnusson, och jag kan riktigt känna den obehagliga känslan hon beskriver uppstår bland de närvarande. Frågar mig sjäv om jag hade suttit kvar eller gått därifrån? Vet att om jag får höra att något liknande ska ske där jag bor (eller var som helst där det bor människor i världen, för den delen), så skulle jag protestera mot det. Genom att lämna in en anmälan till polisen, genom att blogga om det, genom att skriva om det på Facebook (det snabbaste sättet att dela information nuförtiden, tydligen). Det är dock tveksamt om jag skulle infinna mig på plats för att protestera fysiskt.

Jag är nämligen en fegis. Jag gillar inte att bråka, jag tycker inte om när folk slåss och jag vill absolut inte hamna emellan. Det finns nämligen så mycket annat jag vill göra än riskera att få en smäll, ett skott eller ett knivhugg som gör att jag inte kan leva som vanligt igen. Men ni som vågar, gå ut på gator och torg, ta upp kampen mot de som säger att vissa människor inte är ”som vi”, att vissa människor inte borde existera av en eller annan anledning! Kämpa för att deras åsikter ska tystna, tyna bort och försvinna, så att alla vi människor kan leva tillsammans på jorden! Så ska jag kämpa vidare på mitt sätt – genom att sprida kunskap och fortsätta bry mig!

same_but_different