Alias Grace – Margaret Atwood
Baksidestext:
Var Grace Marks en djävul i kvinnoskepnad, en femme fatale, den verkliga mördaren? Eller var hon en svag, naiv och dum flicka som lät sig utnyttjas? Doktor Simon Jordan, en spirande berömdhet inom sinnessjukvården och dessutom expert på minnesförlust skall finna sanningen om Grace. – Om hur sex, våld och klass präglar ett samhälle.

Min första Atwood. Jag hade hört mycket gott om henne från andra, så jag var väldigt spänd på den här boken, speciellt som den har en historisk inriktning.
Alias Grace är en fiktiv berättelse som grundar sig på en sann händelse.

Grace Marks var en 16-årig flicka som immigrerat till Canada från Irland, och som jobbade som hembiträde. 1843 blev Grace dömd för mord på sin arbetsgivare Thomas Kinnear och hans älskarinna Nancy Montgomery. Grace och hennes förmodade medbrottsling, James McDermott, som också arbetade för Kinnear, dömdes båda till döden genom hängning, men Grace dom blev istället omvandlad till fängelse pga hennes ålder och pga att man inte riktigt kunde enas om att hon verkligen begått ett brott.
Man skickade Grace till ett sinnessjukhus (dårhus, på ren svenska), och tillbringade de följande 30 åren på olika institutioner och fängelser.

I boken berättar Grace sin historia för Simon Jordan, en ung läkare som forskar i mental hälsa, och som försöker hjälpa Grace genom samtal för att få veta vad som hände, eftersom Grace vid rättegången lämnade flera olika redogörelser. .Man får aldrig veta om Grace var skyldig eller inte, om hon deltog i morden med eller mot sin vilja. Men allteftersom berättelsen fortsätter börjar man tycka mer om Grace när hon berättar om sitt liv och hur hon hamnat där hon är. Men när hon kommer till morden får man inga riktigta svar, för det Grace beskriver som sina minnen från den tiden kan lika gärna vara verkliga händelser som drömmar.

Efter 30 år på anstalt blev Grace benådad som en följd av gott uppförande och att många människor fortfarande menade att hon var oskyldig, och hon flyttade till New York. Vad som hände henne efter det är okänt, men bokens slut är ett fint och bra ”så kunde det ha varit”-slut. Ännu idag vet man inte om Grace var skydlig till det hon anklagades för.

En fascinerande berättelse; välskriven, målande och fängslande.
Kapitlen är separerade av quiltmönster, och växlar melland Grace, som berättar i jag-form och Simon, vars historia beskrivs i tredje person. Varje kapitel inleds med utdrag ur de verkliga rättegångsdokumenten.

Tyvärr finns det en del av boken som jag gärna velat läsa mer om: gårdfarihandlaren Jeremiah. Man förstår redan tidit att han kommer att spela en viktig roll i Grace liv, men just villken roll är ganska svårt att sätta fingret på. Det känns som att just den delen av boken är oavslutad.

 Eli läser och skriver har också läst Alias Grace.

Om du är så lyckligt lottad, att du aldrig har blivit slagen av en man, har du förmodligen ingen aning om hur det är att leva i ett sådan förhållande. Svart och blå är skriven på ett sätt som gör att man lätt kan sätta sig in i den slagna kvinnans situation.
Ingen intelligent och smart kvinna skulle någonsin låta en man slå henne. Eller? Kärleken får oss att göra många underliga saker, och ibland är intelligensen det första som försvinner.

Kvinnor är vårdande av naturen. Om de älskar en man – oavsett hur skruvat förhållandet är – så tror varje kvinna att just hon är den som får honom att ändra sig, att sluta, att hon kan få honom på rätt spår; vare sig han slår henne, eller dricker, eller vad han än gör. Och någonstans på vägen ändras fokus från honom till henne. Det är klart att han slår henne, när hon är så korkad, eller lagar så äcklig mat, eller klär sig som en slampa, eller…

De som har tur är de som slutligen ”vaknar” och inser att det liv de lever inte är värdigt. Att de måste ta sig ur det destruktiva förhållandet, och att de måste göra det innan de dör inombords, och kanske tom dör. Blåmärken, benbrott och sår kan läka, men sår i själen läker aldrig. Ingen slagen kvinna vill se medkänsla och sympati i en annan kvinnas ögon. Det är en hemlighet man lär sig att leva med.

Fran Benedetto lever ett liv som ingen av oss någonsin skulle vilja leva, den sortens liv som ingen av oss någonsin skulle behöva leva. Det som börjar som ett passionerat förhållande börjar gå fel redan innan bröllopet. Men om hon bara kunde vara den perfekta hustrun så kanske Bobby skulle sluta slå henne? Men hur mycket hon än försökte och ansträngde sig, så var det alltid något han retade sig på.
Bobby är polis i New York, och en polis kan ju inte göra något fel, eller? Och vem skulle Fran förresten beklaga sig för? Polisen??

Med hjälp av en ”underjordisk” organisation, som arbetar på samma sätt som de som ger vittnen skydd, flyr Fran slutligen från Bobby, och hon tar med sig sin 10-årige son Robert. Hon slipper ifrån den dagliga misshandeln, men får istället leva med rädslan att Bobby en dag ska hitta dem, och känslan av skuld över att ha berövat Robert hans far.
Robert är tillräckligt gammal för att förstå vad som händer, men han väljer att se åt andra hållet, en knep som han lärde sig tidigt, när han insåg att han inte kunde hjälpa sin mamma på något sätt.
Att börja ett nytt liv med nya namn, där någon satt ihop ett helt nytt liv åt en, med ny bakgrund och nya minnen, är inte lätt, och Fran måste hela tiden vara på sin vakt, så att inget eller ingen kan göra att de blir upptäckta.

Boken är väldigt bra, inte så lång (strax under 300 sidor), och skriven på ett sätt som gör att man kan ta till sig det som händer.
Och nej, jag har aldrig blivit fysiskt misshandlad.

Originaltitel: Black and blue
Författare: Anna Quindlen
ISBN: 9780440226109
Baksidestext: Vad gör man om den man älskar en dag plötsligt slår en? För den som lyckligtvis aldrig upplevt det kan svaret tyckas lätt. Man sticker. Men så enkelt är det tyvärr inte, vilket Anna Quindlen lyckas ge en djupare förståelse för i sin bok.