Man kan klämma in mycket på en helg…

Fredag 27 Januari åkte jag till Stockholm med Maria för konsert med Green Day. Där mötte vi upp Linda och Anna som åkt upp dagen innan. Efter att vi checkat in på hotellet (uppgraderade blev vi också!) gick vi en sväng runt Norrmalm och kikade, fikade och tog en öl. Tillbaka på hotellet gjorde vi oss i ordning och sen hamnade vi på Taco Bar på Sveavägen. Mumsigt med tacos och jordgubbsmargaritas! Men där blev vi inte kvar så länge, för konserten väntade ju inte på oss, så iväg mot Globen.

Linda och Anna hade ståplatser men Maria och jag hade sittplatser, så vi skildes åt utanför ingångarna. Vi hade platser ganska högt upp på läktarna, men vi såg faktiskt ganska hyfsat ändå, tycker jag.

Samhället har ju en tendens att se 40-årsåldern lite som en bromskloss, som början av medelåldern (som för många verkar vara den ålder då man slutar göra roliga saker), men för de muntra gossarna i Green Day verkar åldern inte spela någon roll. Fredag den 27 Januari spelade de i Globen i Stockholm. Det var fullt ös som vanligt.
Billie Joe Armstrong spelar lika mycket på publiken som han spelar sin musik. Han engagerar oss i allsång, i kör-dueller och han kräver att vi ska lägga undan mobilerna: “Put those phones down. This is our own private underground, this is freedom.”
Han plockar upp fans på scenen för att sjunga, och efter att ha lovat dyrt och heligt att han kan spela, får en kille komma upp och spela på Billie Joes gitarr i en coverlåt, och han gör det så bra att han får mig att le stort och mitt öga att bli lite fuktigt, och till råga på allt får han behålla gitarren!

Kombinationen av gamla och nya låtar är lite av vad som gör deras spelningar så bra, det blir en välbalanserad mix av radiohits och mindre kända, även om jag den här gången tyckte att de kunde ha strukit det gamla medleyt och petat in ett par låtar till från nya skivan, alternativt uppgraderat medleyt med andra låtar. Lite Ramones/Social Distorsion/Velvet Underground kanske? Den här kvällen hade de dock flikat in en liten saxofonslinga från George Michaels Careless Whisper. Fin hyllning, om det nu var det.

Politiken har alltid spelat stor roll i Green Days texter, så också nu, och Billie Joe missar sällan ett tillfälle att tala om vad han tycker om vad som händer i världen, och nu senast om Trump. Dock så är hans anti-Trump prat lite mer återhållet nu än vad man sett och hört från spelningar och framträdanden i USA, troligtvis för att vi är i Sverige. Visst påverkas vi av att Trump är president, men inte på samma sätt som de som bor i USA. Han pratade desto mer om hur viktigt det är att vi alla måste lära oss att leva tillsammans, att alla har samma värde och att ”Everyone is entitled to a bit of love and understanding – we gotta watch out for each other”.

Som avslutning spelade de Good Riddance. Det är väl närmast en tradition numera, det skulle nog bli ramaskri från publiken och fansen om de ändrade på det!

 

Jag njöt av (nästan) varenda sekund av konserten och jag hade gärna varit kvar en timme till, men allt roligt tar ju slut någon gång, så även denna spelning. En tröst är ju att det inte dröjer så länge tills nästa gång; redan den 21 Juni spelar de på Slottskogsvallen i Göteborg!

Kvällens setlist:

  1. Know your enemy
  2. Bang Bang
  3. Revolution Radio
  4. Holiday
  5. Letterbomb
  6. Boulevard of Broken dreams
  7. Longview
  8. Youngblood
  9. 2000 Light Years Away
  10. Hitchin’ a Ride
  11. When I Come Around
  12. Waiting
  13. Christie Road
  14. Burnout
  15. Scattered
  16. Minority
  17. Are We the Waiting
  18. St. Jimmy
  19. Knowledge
  20. Basket Case
  21. She
  22. King for a Day
  23. Shout/Always Look on the Bright Side of Life/Satisfaction/Hey Jude
  24. Still Breathing
  25. Forever Now
  26. American Idiot
  27. Jesus of Suburbia
  28. Ordinary World
  29. Good Riddance

Efter konserten möttes vi upp igen alla fyra och for mot hotellet, men Maria och jag var inte riktigt sov-trötta än, så vi tog en drink på Hardrock Cafè innan vi också kröp ner mellan lakanen.

Lördagen ägnades åt hotellfrukost (mmmmmm!), promenad och fika i Gamla Stan ( vi snubblade in på slottsgården precis lagom till vaktombytet) och tågresa hem till Göteborg igen. Två roliga och trevliga dagar med fina vänner ger gott om energi, så jag orkade packa inför London. Fast det får ni läsa om i ett annat inlägg.

Bokrecension: Alias Grace

Alias Grace – Margaret Atwood
Baksidestext:
Var Grace Marks en djävul i kvinnoskepnad, en femme fatale, den verkliga mördaren? Eller var hon en svag, naiv och dum flicka som lät sig utnyttjas? Doktor Simon Jordan, en spirande berömdhet inom sinnessjukvården och dessutom expert på minnesförlust skall finna sanningen om Grace. – Om hur sex, våld och klass präglar ett samhälle.

Min första Atwood. Jag hade hört mycket gott om henne från andra, så jag var väldigt spänd på den här boken, speciellt som den har en historisk inriktning.
Alias Grace är en fiktiv berättelse som grundar sig på en sann händelse.

Grace Marks var en 16-årig flicka som immigrerat till Canada från Irland, och som jobbade som hembiträde. 1843 blev Grace dömd för mord på sin arbetsgivare Thomas Kinnear och hans älskarinna Nancy Montgomery. Grace och hennes förmodade medbrottsling, James McDermott, som också arbetade för Kinnear, dömdes båda till döden genom hängning, men Grace dom blev istället omvandlad till fängelse pga hennes ålder och pga att man inte riktigt kunde enas om att hon verkligen begått ett brott.
Man skickade Grace till ett sinnessjukhus (dårhus, på ren svenska), och tillbringade de följande 30 åren på olika institutioner och fängelser.

I boken berättar Grace sin historia för Simon Jordan, en ung läkare som forskar i mental hälsa, och som försöker hjälpa Grace genom samtal för att få veta vad som hände, eftersom Grace vid rättegången lämnade flera olika redogörelser. .Man får aldrig veta om Grace var skyldig eller inte, om hon deltog i morden med eller mot sin vilja. Men allteftersom berättelsen fortsätter börjar man tycka mer om Grace när hon berättar om sitt liv och hur hon hamnat där hon är. Men när hon kommer till morden får man inga riktigta svar, för det Grace beskriver som sina minnen från den tiden kan lika gärna vara verkliga händelser som drömmar.

Efter 30 år på anstalt blev Grace benådad som en följd av gott uppförande och att många människor fortfarande menade att hon var oskyldig, och hon flyttade till New York. Vad som hände henne efter det är okänt, men bokens slut är ett fint och bra ”så kunde det ha varit”-slut. Ännu idag vet man inte om Grace var skydlig till det hon anklagades för.

En fascinerande berättelse; välskriven, målande och fängslande.
Kapitlen är separerade av quiltmönster, och växlar melland Grace, som berättar i jag-form och Simon, vars historia beskrivs i tredje person. Varje kapitel inleds med utdrag ur de verkliga rättegångsdokumenten.

Tyvärr finns det en del av boken som jag gärna velat läsa mer om: gårdfarihandlaren Jeremiah. Man förstår redan tidit att han kommer att spela en viktig roll i Grace liv, men just villken roll är ganska svårt att sätta fingret på. Det känns som att just den delen av boken är oavslutad.

 Eli läser och skriver har också läst Alias Grace.

Bokrecension – Svart och blå

Om du är så lyckligt lottad, att du aldrig har blivit slagen av en man, har du förmodligen ingen aning om hur det är att leva i ett sådan förhållande. Svart och blå är skriven på ett sätt som gör att man lätt kan sätta sig in i den slagna kvinnans situation.
Ingen intelligent och smart kvinna skulle någonsin låta en man slå henne. Eller? Kärleken får oss att göra många underliga saker, och ibland är intelligensen det första som försvinner.

Kvinnor är vårdande av naturen. Om de älskar en man – oavsett hur skruvat förhållandet är – så tror varje kvinna att just hon är den som får honom att ändra sig, att sluta, att hon kan få honom på rätt spår; vare sig han slår henne, eller dricker, eller vad han än gör. Och någonstans på vägen ändras fokus från honom till henne. Det är klart att han slår henne, när hon är så korkad, eller lagar så äcklig mat, eller klär sig som en slampa, eller…

De som har tur är de som slutligen ”vaknar” och inser att det liv de lever inte är värdigt. Att de måste ta sig ur det destruktiva förhållandet, och att de måste göra det innan de dör inombords, och kanske tom dör. Blåmärken, benbrott och sår kan läka, men sår i själen läker aldrig. Ingen slagen kvinna vill se medkänsla och sympati i en annan kvinnas ögon. Det är en hemlighet man lär sig att leva med.

Fran Benedetto lever ett liv som ingen av oss någonsin skulle vilja leva, den sortens liv som ingen av oss någonsin skulle behöva leva. Det som börjar som ett passionerat förhållande börjar gå fel redan innan bröllopet. Men om hon bara kunde vara den perfekta hustrun så kanske Bobby skulle sluta slå henne? Men hur mycket hon än försökte och ansträngde sig, så var det alltid något han retade sig på.
Bobby är polis i New York, och en polis kan ju inte göra något fel, eller? Och vem skulle Fran förresten beklaga sig för? Polisen??

Med hjälp av en ”underjordisk” organisation, som arbetar på samma sätt som de som ger vittnen skydd, flyr Fran slutligen från Bobby, och hon tar med sig sin 10-årige son Robert. Hon slipper ifrån den dagliga misshandeln, men får istället leva med rädslan att Bobby en dag ska hitta dem, och känslan av skuld över att ha berövat Robert hans far.
Robert är tillräckligt gammal för att förstå vad som händer, men han väljer att se åt andra hållet, en knep som han lärde sig tidigt, när han insåg att han inte kunde hjälpa sin mamma på något sätt.
Att börja ett nytt liv med nya namn, där någon satt ihop ett helt nytt liv åt en, med ny bakgrund och nya minnen, är inte lätt, och Fran måste hela tiden vara på sin vakt, så att inget eller ingen kan göra att de blir upptäckta.

Boken är väldigt bra, inte så lång (strax under 300 sidor), och skriven på ett sätt som gör att man kan ta till sig det som händer.
Och nej, jag har aldrig blivit fysiskt misshandlad.

Originaltitel: Black and blue
Författare: Anna Quindlen
ISBN: 9780440226109
Baksidestext: Vad gör man om den man älskar en dag plötsligt slår en? För den som lyckligtvis aldrig upplevt det kan svaret tyckas lätt. Man sticker. Men så enkelt är det tyvärr inte, vilket Anna Quindlen lyckas ge en djupare förståelse för i sin bok.

Bokrecension – Den som gräver en grav

Den som gräver en grav av Yrsa Sigurðardóttir

I Nordiska läsutmaningen i December hade jag egentligen bestämt mig för att läsa en Arnaldur Indriðason, men ingen av hans böcker som jag inte läst, fanns inne på bibblan, så det fick bli en annan islänning.
”Den som gräver…”  är Yrsa Sigurðardóttirs andra bok om advokaten Þóra Guðmunsdóttir, men den första jag läser av henne. Tyvärr är det nog den sista också (men man ska ju aldrig säga aldrig).

I ”Den som gräver…” blir  Þóra anlitad ombedd av en av sina klienter att försöka förhandla om priset på en gård han köpt, med anledning av att det spökar där.  Þóra som inte är ett dugg vidskeplig, åker ut till gården (som klienten gjort om till ett slags New Age-spa) för att se spökerierna med egna ögon. Eller, som hon menar, visa att det inte finns några spöken.
Knappt hinner hon checka in förrän den arkitekt som ägaren anlitat för att bygga ut och om gården, hittas brutalt våldtagen och mördad på stranden. Och här kommer klyschan:  Þóra börjar själv undersöka och utreda fallet.

Jag tyckte att bokens inledning var sådär lagom mystisk och lite skrämmande, med en händelse med ett barn som blir instängt, men sen blev det sakta men säkert sämre. Det fanns tom stycken som jag inte bara skummade igenom, bara för att komma vidare.
Själva handlingen och platserna var inte det som var det trista, utan språket, eller rättare sagt sättet den var skriven på. Antingen har det blivit konstigt i översättningen, eller så är det bara jag, men jag kände bara att jag ville att den skulle ta slut.
Fast samtidigt är jag ju jä***gt principfast vad gäller böcker, och läser ut hela bara för att få veta ”om betjänten gjorde det”, hellre än att bläddra till slutet och sen lägga bort den.

Mitt betyg blir två bokstöd.  Men som tur är, så är smaken som baken. Delad. Vill du ha fler tips på islänningar som skriver kan du kika här.
Nu ska jag jaga rätt på en färöisk (??) bok. Wish me luck.

Bokrecension: Niceville

Niceville av Kathryn Stockett

Baksidestext:
Oförglömlig roman om tre starka kvinnor i sextiotalets Södern
När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.
Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.
Tillsammans med en annan svart hemhjälp – den egensinniga och smarta Minny – bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.
Niceville är en läsupplevelse utöver det vanliga – en blivande klassiker om kvinnlig vänskap, mod och kärlekens kraft.

”Niceville” är berättelsen om tre kvinnor i Jackson, Mississippi 1962, vid tiden för den svarta medborgarrättsrörelsens genombrott. Två av kvinnorna; Aibeleene och Minny, är färgade och arbetar som hemhjälp åt rika (eller:vi-låtsas-vara-rika), vita familjer.

Eugenie, som bara kallas Skeeter, är en vit kvinna, nyexaminerad och nyligen hemkommen från universitetet Ole Miss. Hennes dröm är att bli författare, men till sin stora besvikelse blir hon gång på gång refuserad av förlagen, och för att över huvud taget få skriva tar hon jobb på stadens tidning, där hon ska ansvara för spalten ”husmorstips”.

Skeeter är – som många andra – lyckligt ovetande om vad som egentligen händer i världen omkring henne. Uppvuxen på vad hennes mamma fortfarande kallar ”plantagen”, en miljö med alla de privilegier och fördomar man förväntar sig från en ”southern belle”. Trots att hon bor hemma igen, känner inte Skeeter att hon passar in längre bland sina vänner, som alla är gifta och har barn.

När en redaktör från New York refuserar Skeeter, ger hon henne samtidigt rådet att skriva om sånt som hon själv funderar över. Och en dag, när hon spelar bridge med sina vänner, hör hon sin väninna Hilly prata om att varje hem borde ha ett separat badrum för den svarta hemhjälpen, så att de bakterier som de svarta bär på inte ska sprida sig till de vita, inser att hon har hittat sitt ämne.

Skeeter börjar skriva en artikelserie, som så småningom utvecklas till en bok. En bok där hon intervjuar färgade kvinnor i Jackson om deras dagliga liv och arbete som hushållerskor i vita familjer. Skeeter får hjälp av Aibileen, hemhjälp hos en av Skeeters väninnor, och som har arbetat som hemhjälp i hela sitt vuxna liv, och uppfostrat 17 vita barn, och Aibileens väninna Minny.

I början gör rädslan för upptäckt och bestraffning att de färgade kvinnorna inte litar på Skeeter, även om hon lovar att deras berättelser publiceras anonymt, men till slut blir önskan och viljan att låta andra få veta hur deras liv ser ut starkare än rädslan, och de går med på att berätta för Skeeter.

Skeeter är den minst utvecklade karaktären av de tre, men hon är det medel genom vilken denna historia kan berättas. Utan Skeeter skulle ”Niceville” bara vara ännu en inblick i de rasåtskillnader och olikheter som fanns i södra USA tills inte för så länge sedan (och som fortfarande existerar på sina håll).

Även om den här boken är rik både på karaktärer och handling, är dess verkliga prestation att den uppmuntrar folk till att granska sina egna fördomar. Jag har alltid haft svårt att förstå att folk – mäniskor med god utbildning; sjävständigt och logiskt tänkande människor – verkligen trodde (tror) att ett folkslag eller ett kön var bättre än något annat.

Kathryn Stockett, som själv är uppvuxen i södern, visar genom de olika karaktärerna i sin bok, att många sydstatare inte var rasister av elakhet, men att år av traditioner och ”vetenskap” hade byggt upp detta sätt att se på saken.
Den färgade delen av befolkningen hade en helt annan attityd. De visste att de var lika mycket värda som de vita, men deras egna handlingar var starkt påverkade av traditioner och rädsla. De vita hade kontrollen och makten.

I boken berättas hur Minny fick lära sig av sin egen mamma hur man uppför sig när man arbetar som hemhjälp i en vit familj, vad man får och inte får säga, hur man ska bete sig och vad man får lov att göra. Minny har också fått uppleva konsekvenserna av att inte kunna hålla tungan i styr; att få sparken och bli svartlistad av de vita husmödrarna, så att hon inte kan få ett nytt jobb och därmed inte kan försörja sin familj.

Jag fastnade för boken redan efter första meningen. Det är en charmig, rolig, hjärtknipande och upplyftande bok som öppnade mina ögon för för de starka, färgstarka karaktärerna som Kathryn Stockett beskriver så levande. Självklart har den även sina fel och brister, tex är några av karaktärerna överdrivet stereotypiska (särskilt Miss Hilly) och slutet var inte riktigt så gott som jag hade väntat mig, men jag tycker ändå att det är petitesser jämfört med vad jag tycker om boken som helhet.