När man har en begränsad semesterbudget pga att man var dum i huvudet (på ren svenska!) i ungdomens dagar, då är det inte lätt att få råd med en semesterresa, men i år hade jag ju tur i oturen, och fick in lite extra pengar trots sjukskrivning och nedskriven tjänst. Sen skulle jag ju bara hitta någonstans att resa till som inte skulle kosta skjortan och som jag verkligen ville till, inte resa bara-för-att. Eftersom jag inte är den sortens människa som bara ligger på en strand hela dagen i flera dagar, så ville jag åka någonstans där jag kunde se och uppleva saker. Sen gjorde det ju inget om vädret var bättre där än i Sverige, för den här sommaren har ju varit rent ut sagt bedrövlig…

Efter lite googlande och koll på flyg- och boendepriser föll valet på London. Och så var det bara att börja planera. Från början var jag inställd på att åka ensam, men så hörde jag att Linda var lite besviken för att hon och hennes syster inte kunde åka som de planerat, pga Anna behövde lägga pengarna på en ny bil, så jag frågade om hon ville åka med mig istället. Vi bokade flyg med RyanAir och två sängar på ett vandrarhem och landade på ca 3200 i fasta kostnader. Tyvärr visade det sig bara några dagar innan vi skulle åka att Linda hade dubbelbokat sin helg, så i slutänden blev det bara jag som åkte i alla fall. Lite ombokning och jag fick ner priset för min halva med ett par hundralappar.

Jag reste på fredag eftermiddag, så när jag hade flugit och åkt buss från flygplatsen och irrat omkring en stund vid King’s Cross Station för att hitta rätt väg, kom jag fram till vandrarhemmet vid 21-tiden. Jag checkade in, lämpade av mina saker på salen (delad 12-personers sovsal) och gick ut för att hitta något att äta. Det blev thai och en kall öl till det, för det var vad som låg tvärs över gatan. Sen sov jag gott ända tills klockan 4 på morgonen, när 2 av de andra tjejerna som bodde i rummet ramlade (nästan bokstavligen!) in och pratade högt och rotade runt bland sina saker. Att de var nyktra var väl synd att påstå. Till slut däckade de ändå så att alla fick sova.

Lördag morgon inledde jag med frukost i vandrarhemmets källare och passade på att inspektera förvarings- och tilllagningsmöjligheterna. De verkade bra, till skillnad från de på vandrarhemmet i Edinburgh för tre år sedan. Sen gav jag mig iväg till Kings Cross Station igen, den här gången gick det mycket snabbare, eftersom jag frågade i receptionen. Bara runt hörnet och sen 10 minuters promenad och så låg det där, lätt som en plätt! Önskar att jag vetat det på fredagskvällen…

På stationen skulle jag först leta upp vilken linje jag skulle ta för att komma till Camden, sen leta upp den linjens plattform. 25 meter från plattformen kommer ett meddelande i högtalarna, samtidigt som jag ser en stor affisch om att inga linjer går till Camden denna dag pga arbeten, men att det gick ersättningsbussar. Bara att leta efter den då (fast det var pilar uppsatta så det var inget problem). Västtrafik har en del att lära sig av Transport for London.

I Camden styrde jag kosan mot marknadsområdet. det finns tre stora marknader i Camden: Camden Lock Market (som ligger vid kanalen), Camden Stables Market (här säljs det modesaker) och Camden (Buck Street) Market and Inverness Street Market. Camden Market är en världsberömd marknad, och förmodligen Londons mest besökta marknad. Här samlas människor från alla typer av bakgrunder och trängs i myllret till dånande musik och dofter av mat från alla världens hörn. Stånden erbjuder allt från udda kläder och musik till hantverk och second hand. Marknaden är öppen 364 dagar om året (stängt på Juldagen), och är man smart så åker man inte hit på en helg, som jag gjorde. Jag hade tur som var där tidigt ändå, så jag slapp den värsta trängseln.
Solen sken och det var underbart sommarväder, och jag tittade på saker och njöt av dofter och färger och ljud och av att bara gå omkring. Men jag gick tomhänt därifrån, dels för att det var mycket som var klassiskt marknadskrafs, dels för att det jag verkligen kunde tänka mig att köpa var ganska dyrt.

Från Camden tog jag en båt, en kanalpråm, längs Regent’s Canal till Little Venice. Vi passerade London Zoo, och man såg tom ett par djur skymta genom stängsel och över kanten på murarna. Vi åkte genom flera tunnlar och under viadukter. I längs hela kanalen och även inne i tunnlarna fanns ramper vid sidan där hästarna gick förr i tiden när hästar drog båtarna i kanalen. I en tunnel var det så smalt att det inte fanns plats får någon ramp, så guiden berättade att pråmkarlarna fick lägga sig på däck och gå på tunnelns väggar för att flytta pråmen.
I little Venice lade vi till vid en kaj i Browning’s Pool, som sägs vara uppkallat efter poeten Robert Browning.

Från Little Venice tänkte jag mig vidare till Earl’s Court, men gick vilse på väg till tunnelbanan, och när jag väl hittade rätt upptäckte jag att jag behövde ladda lite batterier och plåstra om mina hälar, så jag åkte tillbaka till vandrarhemmet. Köpte en sallad i livsmedelsbutiken och åt den sittandes på golvet i sovsalen medan jag pratade med ett par tjejer från Australien och Tyskland. När både jag och batterierna var återladdade tog jag bussen till Tottenham Court Road och därifrån följde jag Oxford Street hela vägen och både fönstershoppade och fysiskt. 4 timmar senare var jag helt slut, så jag satte mig återigen på en buss och åkte tillbaka till vandrarhemmet. Lämnade mina kassar på salen och gick ut och köpte mat, denna gång blev det kyckling och pommes.

Söndagen visade sig bli lika solig och fin som Lördagen, så jag pallrade mig iväg till Hyde Park och promenerade vidare till Buckingham Palace för att se vaktombytet. Men det var ju fler än jag som tänkt den tanken så jag såg inte ett skvatt när jag kom fram. Istället promenerade jag vidare genom St James’ Park och tog tunnelbanan till Earl’s Court. Utanför ingången till tunnelbanan står nämligen en av de få blåa poliskurer som finns kvar i London, en Police Box, förlagan till Tardis.  Tillbaka ner i tunnelbanan och vidare till Westminster.

Där hamnade jag mitt i den värsta turistmassan. De flockades precis utanför ingången till tunnelbanan, eftersom det första man ser när man kommer ut är Big Ben och Parlamentshuset. Jag knôdde mig förbi och gick lite längre bort och fick en bättre överblick och dessutom ett rätt okej foto på mig själv, om jag får säga så. Lite vanliga turistgrejer måste man ju göra när man är i London för första gången.

Från Westminster tog jag en clipper, dvs en katamaran som går i pendeltrafik på Themsen. Lite omväxling mot bussar och tunnelbana, och så var det ju synd att inte passa på när det nu var så himla fint väder. En knapp timme senare klev jag iland i Greewich. Där tittade jag på Cutty Sark, en av de få klipperfartyg som finns kvar och ett av de mest välbevarade. Just Cutty Sark är speciell eftersom den är byggd på en stomme av järn istället för det klassiska träet. Vidare till Greenwich University och Royal Naval College. En promenad runt de vackra byggnaderna gav ganska många steg på stegräknaren. Området är gigantiskt! Sen gick jag upp till observatoriet, och dit var det såklart uppförsbacke hela vägen, eftersom det ligger högst uppe på en kulle. D’r uppe hade jag tänkt ta en bild när jag stod på datumlinjen; Greenwich Meridian Time, men det kostade pengar att göra det.Visserligen ingick observatoriet och nåt mer i priset, men eftersom jag inte var intresserad av det andra just då, så fick även fotografering av datumlinjen vänta till nästa besök.

Tillbaka nerför kullen och in på en pub där jag fick ett skrovmål för en hundring; mash and pie (potatismos och paj) och en öl – en engelsk klassiker! Åter mot tunnelbanan och en lååång tur tillbaka in till stan och vandrarhemmet.
Upptäckte att batteriet i kameran sjöng på sista versen, och eftersom jag inte fick med mig någon laddare (lånad kamera, ägaren tyckte att det borde räcka med fullt laddat batteri i tre dagar) så insåg jag att jag fick börja vara lite restriktiv med vad jag fotade. Lade mobilen på laddning och tog en snabbdusch, och medan jag plockade i ordning mina saker började jag prata med en tjej från USA. Vi pratade och diskuterade i säkert en dryg timme, och sen bestämde vi oss för att gå och äta och fortsätta umgås. Det blev pizza och öl, italienska varianter denna gång, och massa mera prat och skratt. Vi bestämde oss för att tillbringa dagen tillsammans nästa dag.

Så på måndagen efter frukosten for vi in till Towern, som visade sig vara hur dyrt som helst att gå in på, så vi hoppade över det. Vi höll oss utanför murarna, men det fanns mycket att se där också. När vi gått runt hela fästningen gick vi över bron och som ni ser finns det även bildbevis på att jag varit på bron! Något konstigt är det, men jag som i vanliga fall knappt kan gå över en liten spång inte har några (större) problem med att traska på en känd, vacker, historisk bro.

Från Tower bridge till SoHo, där vi lunchade på The Soho Secret tea Room. Egentligen hade vi tänkt oss te och scones, det klassiska, men efter maten var vi så mätta så vi orkade tyvärr inte. Men stället var hur mysigt som helst, inrett som ett tearoom på 40-talet, och att det var ”secret” gjorde att det inte var så många gäster åt gången, så man kunde njuta av lunchen i lugn och ro, utan öronbedövande musik eller stojande människor runt omkring. Jo, musik fanns, men mjuk och behaglig jazz och annan tidstypisk musik.
Sen fick vi bråttom att gå vidare till British Museum, så bråttom att vi efteråt insåg att vi varit precis mellan Trafalgar Square och Piccadilly Circus utan att ens gå till något av dem! På museet hann vi se den egyptiska och den grekisk-romerska delen av samlingarna innan en röst i högtalarna meddelade att museet skulle stänga för dagen. Lite snopna lufsade vi ut igen, vi trodde att de stängde senare.

Men inget att göra åt den saken, så istället traskade vi vidare mot St Paul’s cathedral. Jag hade kollat innan, så jag visste att jag inte skulle komma att betala inträdesavgiften där pga att den var ganska dyr, så det gjorde inget att det var stängt. Ni vet den där känslan när man ser något eller upptäcker något och man blir alldeles hänförd? Den känslan fick vi när vi plötsligt tittade upp och såg katedralen framför oss. När vi hade gått runt och tittat på den en stund gick vi in i köpcentret bredvid och tog hissen upp till deras takterrass. Där beundrade vi utsikten över London innan vi åkte ner igen och gick till Jamie Olivers nya restaurang; Barbecoa. Vi var fortfarande mätta efter lunchen, så det blev bara ”5 O’clock cocktails”, en margarita sitter inte helt fel efter en lång dags promenerande!

Måndagen avslutades med dusch och packning, för tidig tisdagsmorgon var det dags att åka tillbaka hem till Götet! jag kom hem med mer pengar över än beräknat, men när jag tänker efter så gick jag ju heller inte in på någon av de stora attraktionerna som kostade multum. Faktiskt inte så mycket pga priset utan pga att det var så fruktansvärt mycket folk att jag förmodligen inte hade sett hälften ens. Men jag kommer att åka tillbaka, snart! Fast inte när det är sommar och turistinvasion…