Igår höll vi begravningsceremoni för mamma. Det var en jobbig och tung, men samtidigt fin dag. Flera av mammas (och pappas) vänner kom för att ta ett sista farväl tillsammans med familjen, även Jorge dök upp.
Mamma hade valt att kremeras och att urnan skulle sättas ner i askgravlunden på Marie kyrkogård i Skara, för hon tyckte det var så vackert där, så så fick det bli. Vi var lite undrande över att hon inte ville att det skulle vara på samma ställe som pappa, men hon sa att det spelar ingen roll eftersom det är minneslunder, och det var ju hon som skulle bestämma hur hon ville ha det. Hon ville inte heller ha någon stor ceremoni i kyrkan, eller att någon präst som ändå inte kände henne skulle stå och prata om henne, så istället gjorde vi en spellista med några sånger som mamma tyckte om och även den enda psalm hon själv hade valt ut; Bred dina vida vingar. Sen spelades de upp i kapellet medan vi som närvarade fick en stilla stund att bara sitta och minnas henne. Officianten från begravningsbyrån läste upp en dikt, som vi även tryckt på minneskorten.
Efter minnesstunden i kapellet. gick vi alla tillsammans till askgravlunden där vi tre syskon satte ner urnan i marken. Sedan fick alla lägga sina blommor runt öppningen.
Efteråt tog vi med oss foto på mamma och den danska flaggan vi haft i kapellet och åkte vi alla hem till Sophia och Linus, där vi fikade och pratade med alla som valt att följa med. Några valde att lämna direkt efter ceremonin på kyrkogården, men de flesta följde ändå med.
Min mamma, Lis Fumei, föddes 15 April 1937 i Herning i Danmark. Hon var nummer sju av tolv barn till Ingeborg Elisabeth Løvstad och Aage Christian Løvstad. Pappa Aage var snickare vid järnvägen och mamma Ingeborg var hemmafru med allt vad det innebar, med alla barnen och ett hushåll att ta hand om.
Mamma gick i vanlig folkskola och därefter på hushållsskola, som det hette. Gymnasiet var inte självklart för alla på den tiden, och mamma var lite vild och rastlös av sig, så det blev bra med en internatskola. Efter examen på hushållsskolan började mamma arbeta, hon jobbade med lite av varje på olika ställen. Ett tag jobbade hon som sångerska och sjöng på olika restauranger, både i Danmark, men även i Tyskland och i Sverige.
Sedan träffade hon en man som hette. Bent, de gifte sig och efter ett tag flyttade de till Sverige. I Sverige hände det sig så att hon sprang på min pappa, och efter ett tag skilde sig mamma och Bent, och det blev istället bröllop mellan mamma och pappa.
De bodde till en början i Västerås, där pappa hade växt upp och där han hade jobb på ASEA, men de flyttade till Danmark ett tag och till Italien ett par år. I Italien lärde hon sig läsa och prata italienska genom att läsa Kalle Anka pocket, eller Topolino som de heter på italienska. Ända tills hon dog pratade hon italienska om det var något hon ville säga som ingen annan än vi barn skulle förstå! När de kom tillbaka till Sverige bodde de ett tag i Göteborg, där de båda körde spårvagn. Till slut hamnade de dock tillbaka i Västerås, och därefter kom sen jag och mina bröder till världen med något år mellan oss.
Mamma var hemma med oss barn hela vår uppväxt, i alla fall ända tills jag började sexan. Då började mamma på KomVux och läste in gymnasiet. Det var något hon hade velat göra i många år, men hon hade väntat tills vi barn var lite större. Hon läste textilteknik och älskade varje sekund, för då fick hon göra något som hon verkligen tyckte om att göra! Mamma sydde, stickade, virkade, pysslade och höll på med något handarbete hela tiden, det fanns alltid ett garnnystan eller en burk knappnålar någonstans. Vi barn fick kläder, strumpor, vantar, mössor och annat, och det var ju bra att mamma tyckte om att göra det, för pappas lön från bilverkstaden var nog inte så hög, och att försörja tre barn med allt vad det innebär var nog inte så himla enkelt. Sånt som man inte har koll på när man är barn, men som man inser när man blir vuxen och själv skaffar familj.
Ändå lyckades mamma få till de där små presenterna ibland, överraskningar när vi minst anade det. Hon lagade världens godaste middagar och bakade världens godaste gifflar med hemmagjord sylt i. Hon tog med oss till lekparken och på promenader och utflykter när pappa jobbade, och det fanns alltid något gott i picknickkorgen. Vi åkte till Danmark och hälsade på mormor och mostrar och kusiner ett par gånger om året, mamma tyckte om att ”komma hem” som hon kallade det. Mamma tog aldrig körkort, hon sa ofta att om hon hade haft det hade vi åkt till Danmark oftare, men att det inte gick eftersom pappa var tvungen att jobba.
Mamma var den som satte oss syskon runt köksbordet efter skolan och gav oss mellanmål innan det var dags för läxläsning. Det var mamma som permanentade mitt hår, och som hjälpte mig första gången jag skulle sminka mig. som visade mig hur man använder tamponger (fast hon inte gjorde det själv), som nynnade på sånger man inte hörde på radion. Det var hon som satt i köket med ett korsord på kvällarna när allt var i ordning efter middag, tvätt, läxor och ungar som inte lyssnade. Det var mamma och jag som satt vid köksbordet på lördagsförmiddagarna och svarade på frågorna i Ring så spelar vi och sen löste Melodikrysset. Det var där jag lärde mig att det finns så mycket annan musik än den mina klasskamrater och kompisar lyssnade på. Det var mamma som hjälpte mig bära hem högar med böcker från biblioteket innan jag orkade bära dem själv och det var hon och jag som pratade och drömde om alla platser i världen som vi ville se och resa till.
När jag gick i åttan tyckte mamma att nu hade hon minsann varit hemmafru i tillräckligt många år, nu ville hon också ut och jobba och inte bara gå hemma, så hon började jobba på SAAB Textil, där hon visserligen fick sy, men det var bilklädslar. Hon blev kvar på företaget i flera år, men fick till slut en arbetsskada i handen som gjorde att hon istället blev sjukpensionerad.
Hon gav dock inte upp handarbetet, det hon inte klarade av längre var att sticka och virka, men hon hittade sin nya hobby; grönländskt pärlbroderi, som hon höll på med ända in i det sista. Det är många pärlor som har runnit mellan hennes fingrar genom åren.
Mamma och pappa flyttade till Vårgårda efter att de slutat jobba, och därefter blev de lite rastlösa igen och flyttade runt några gånger innan de till slut slog sig ner i Floby. Där bodde de till 2017, då pappa dog, och då flyttade mamma ner till Broby i Skåne, och bodde hos Roberto ett par år innan hon till slut ville ha något eget igen, och då flyttade hon till Skara.
I Skara blev det bra, hon hade sin lilla lägenhet där hon kunde pyssla och handarbeta, hon hade en liten hund som hon tog promenader med flera gånger om dagen och hon lärde känna lite folk som hon fikade och lunchade med ibland. Hon träffade Sophia och barnbarnsbarnen ganska ofta, och åkte iväg och träffade några gamla vänner ibland.
Men så började hon må dåligt. Hon klagade över att hon hade ont i magen och att hon var trött. Vi sa till henne flera gånger att hon skulle ringa vårdcentralen, men hon viftade bort det och sa att det går nog över, och så tog hon en ipren till. Mamma hade en förmåga, eller oförmåga kanske man ska kalla det, att tro på allt som står i annonser och erbjudanden, så hon köpte en hel del (onödiga) saker och medel, tabletter och annat, som hon läst att det skulle hjälpa mot än det ena, än det andra.
Tyvärr var det ju inget av allt det där som hjälpte, och en morgon ringde hon mig och hade ont, så då åkte Roberto till akuten med henne. Där fick hon veta att hon hade en mycket elak urinvägsinfektion, men också att det inte var normalt att ha så ont så länge av en sån infektion, så läkare skickade remisser till lite olika ställen.
Veckan som följde var mamma på röntgen, därefter på en biopsi av levern och efter 3 veckor följde jag med henne till sjukhuset för ett samtal med läkaren. Läkaren berättade att man hade hittar cancer i bukspottkörteln, med metastaser i lever och lungor. Det fanns inget man kunde göra mer än att vänta. mamma hade gått ner väldigt mycket i vikt de senaste månaderna, och eftersom cancern var så spridd så gick det inte att operera även om mamma varit frisk i övrigt.
Så vi åkte hem, med en påse full med olika smärtstillande läkemedel och en bunt med papper med information. Vi ringde kommunen som ordnade med tillsyn från hemtjänsten, så att vi skulle vara säkra på att hon fick i sig mat och sina mediciner, en rullator så att hon skulle kunna gå ut ibland och diverse hjälpmedel i lägenheten. Rullatorn blev aldrig använd.
För nu var det som om mamma stängde av. Det gick bra i några dagar, men sedan slutade hon äta, hon slutade ta medicinerna och hon låg bara i sängen och ville bara sova. Så en torsdagsmorgon skickade hemtjänsten in henne till sjukhuset i ambulans. På sjukhuset konstaterade en läkare att mamma nog inte skulle komma hem igen, så vi ringde runt till familjen och berättade, så att alla skulle vara förberedda. Det hade nu gått bara tre veckor från att vi fick beskedet om cancern. Jag ringde min kusin Kirsten i Danmark och bad henne berätta för min moster Hanne, som också är det enda av de tolv sykonen Løvstad som nu finns kvar, och bad dem komma till Sverige så att mamma och Hanne fick ta farväl.
På söndagen flyttades mamma från sjukhuset i Skövde till kirurgavdelningen i Lidköping. Meningen var att hon skulle läggas in på palliativ avdelning på måndagen, men hon var så illa däran att man beslöt att behålla henne på kirurgen.
Hanne och Kirsten kom på kvällen, jag mötte upp dem vid färjeterminalen i Göteborg och vi åkte direkt till Lidköping. Mamma vaknade till en stund och pratade lite med Hanne, men sen ville hon bara lägga sig. På tisdagen åkte vi tillbaka till Lidköping och Hanne och Kirsten, Linus, Juliah och Amandus fick träffa mamma en sista gång och ta adjö. Mamma kände igen Hanne och Linus, och hon klappade barnen på kinden, men sen orkade hon inte mer. Vi åkte tillbaka till Skara och hanne och Kirsten åkte hem mot Danmark igen. Sophia och jag åkte tillbaka efter ett par timmar och resten av dagen satt vi hos mamma och turades om att hålla henne i handen.
Vid 22-tiden började vi titta på något program på ipaden eftersom mamma sov så lugnt, när vi hörde ett ljud från henne. Vi hann gå fram till henne och ta hennes händer, innan vi hörde henne dra sina sista andetag. Det kändes precis som att hon väntat på att vi skulle tappa fokus så att hon kunde lämna.
Det här är min mamma ❤️ Mina bröders mamma och min halvsysters bonusmamma. Mormor och farmor till mina och mina syskons barn, moster, faster och syster. Hon som bar mig under sitt hjärta i 9 månader och i hjärtat hela sitt liv.
Som alltid satt mig och mina bröder före allt annat, som kämpat med näbbar och klor för att vi ska ha det bra och få det vi önskar, utan att be om något för sig själv.
Hon som har ett hjärta av guld som slår så hårt för familjen. Hon som lärt mig så mycket som inte kan läras i skolan. Hon som stöttat och pushat och hejat på, som alltid varit så stolt över oss barn.
Hon, som nu ligger nerbäddad i en säng på sjukhuset med långt framskriden pancreascancer med metastaser i lever och lungor. Hon, som vi snart kommer att behöva ta farväl av, för alltid.
