Kategoriarkiv: Resor

Semester med komplikationer del 2

Publicerat av
Svara

Vi bokade en resa till Rhodos redan i våras, eftersom vi inte visste hur sommaren skulle bli här hemma och gärna ville ha lite sol och värme på semestern. Inte visste vi då att det skulle bli en sån värmebölja i södra Europa, eller att sommaren i Sverige skulle regna bort. Så vi var ganska nöjda över vårt beslut även om det verkade som det skulle bli lite väl varmt. Men vår resa till Rhodos blev inte riktigt som vi hade tänkt oss att den skulle bli!

När vi landat på Rhodos – på bussen till hotellet, fick vi sms från Ving att det pågick en skogsbrand på ön, men att den inte påverkade vårt område.
Vi kom fram till vårt hotell – Princess Andriana i Kiotari, på Rhodos sydöstra kust, ca en timmes bilresa från Rhodos stad. Ett femstjärnigt hotell, och det märktes bland annat på personalen. 

De första dagarna märkte vi ingenting av skogsbranden, vi solade, fast inte så intensivt eftersom det var väldigt hett, vi hade ju 32 grader i skuggan redan på morgonen, men vi badade och njöt av att vara lediga. 

På fredag kväll såg vi rök från branden på himlen över hotellet. Ingen varning eller information vare sig från hotellet eller Ving, så vi googlade lite, men hittade inget från grekiska myndigheter heller, och tänkte att det var ok.
Lördag förmiddag vid poolen såg de där rökmolnen väldigt mycket större ut, de skymde solen och var mycket mörkare än dagen innan. När det dessutom började falla aska från himlen gick vi upp till vårt rum och bytte om, och samtidigt fick vi sms från grekiska krismyndigheten att vi ska evakuera till Gennadi, söder om Kiotari. Så vi rafsade ihop våra pass och värdesaker och gick till lobbyn för att få mer info från hotellet om hur vi skulle ta oss därifrån. Det var vi inte ensamma om!

Den info vi fick av hotellpersonalen var att hotellet tills vidare var det säkraste stället att vara på, så vi stannade i lobbyn och väntade på mer information. Under tiden blev röken tjockare, och det började även sippra in rök i lobbyn, så personalen delade ut munskydd till alla.

Efter ca 45 minuter hörde vi hur någon ropade ”To the beach! Run to the beach!” och personalen visade att vi skulle ge oss i väg mot stranden.
Vi skyndade oss så mycket vi kunde, kryssade mellan alla de andra som var på väg åt samma håll; gamla och unga, barn i barnvagnar och gamla i rullstolar. Många hade med sig all sin packning och släpade på flera resväskor.

Poliser och lokalbor stod ute på gatorna och dirigerade folk mot stranden, vi såg folk som försökte köra iväg med bilar, men vägarna stängdes av så de kom ingenstans.

Nere på stranden såg vi en båt som hämtade upp folk, men folk hade panik och skrek och grät och knuffades och alla ville komma med båten, och vi insåg att vi inte skulle komma med den, så vi gick ännu lite längre bort på stranden, till ett område där vi satt på stenar ute i vattnet för att komma undan den värsta hettan. För inte nog med att det var varmt av solen, vinden som dessutom var ganska kraftig, var het av både solen och branden, och det yrde både rök och sand omkring oss där vi satt. Vi hade våra munskydd, och flera runt omkring oss hade virat handdukar eller klädesplagg runt huvudet och ansiktet. Där vi satt kunde vi se hur eldslågor slog ut från byggnaderna vid vårt hotell. 

Efter ungefär 40 minuter kom det fler båtar, vi sprang och var bland de sista som kom med. En bit ut på havet fick vi flytta över till en större båt, och där tillbringade vi de följande 7 timmarna.
Det var flera båtar som kom och lämnade av folk till vår båt, och vi kryssade längs kusten och inväntade andra båtar i flera timmar.

När vår båt var proppfull vände den och satte kurs mot norra delen av Rhodos. Vi fick veta att elden hade spridit sig till Gennadi, så istället skulle båten ta oss till Kalathos, i närheten av Lindos, för där var vägarna öppna och vi skulle kunna ta oss därifrån, men sedan kom nytt besked att båten skulle åka till Rhodos stad, och då förstod vi att det inte var säkert i Lindos heller.

Vi hade bara fått med oss varsin 50 cl flaska med vatten från hotellet, och vi hade inga kontanter, så vi kunde inte handla något i kiosken på båten. Vi fick hushålla med vattnet vi hade, så vi var törstiga hela tiden. Vi började också bli hungriga, vi hade ju bara ätit frukost.
Men i en av de sista båtarna vi plockade upp folk ifrån fanns en svensk familj, och de hade lite kontanter som vi kunde byta till oss mot Swish, och då kunde vi köpa något att stoppa i oss. Det enda som fanns kvar var Sprite och glass, om vi inte ville ha alkohol, och just det var vi inte jättesugna på just då, men glass och läsk funkar fint när man inte har något val.

Efter nästan 7 timmar på båten kom vi äntligen fram till Mandrakihamnen i Rhodos stad. Att känna fast land under fötterna igen, och veta att vi var i säkerhet var en speciell känsla. Jag fick kämpa för att inte börja gråta. 

Poliser och hamnvakter slussade oss in i en temporär polisstation där vi fick skriva upp våra namn och vilket hotell vi bott på, sedan fick vi vatten och någon slags pirog av Röda Korset. När vi kom ut igen såg vi flera hundra människor som också kommit med olika båtar. Det kom bussar och hämtade upp folk och körde i skytteltrafik ut och in i hamnområdet.. Vi frågade en chaufför vart bussarna gick, och han svarade att de körde till en annan hamn där myndigheterna hade ordnat med sovplatser på stora fartyg.

Under båtresan hade vi hade  pratat med Ving i telefon och fått direktiv att bege oss till Sunwing-hotellet i Kallithea så vi promenerade in mot staden i stället. Där hittade vi en taxihållplats och så var det bara att vänta igen.
Bakom oss stod en familj med två små flickor, och den ena flickan började sjunga Pippis sommarsång! Vi började prata med dem, det visade sig att de ursprungligen var från Syrien, men bodde nu i Växjö. De hade flytt från Syrien i en liten gummibåt, så de förstod hur vi kände oss, även om vår situation inte var på långa vägar som deras varit. De hade ju fått lämna allt! Vi lämnade ju ”bara” några resväskor. Mannen i familjen erbjöd oss att vi kunde få bo med dem i deras hotellrum över natten, vi tackade och förklarade att vi redan hade sängplats ordnad på Sunwing. Otroligt generöst att erbjuda två främlingar en sån sak! Så vänliga och fina människor!

När vi kom fram till Sunwing togs vi emot av några Ving-guider som gav oss vatten, frukt och mackor, och så fick vi återigen berätta vilket hotell vi bott på, hur vi tagit oss till Kallithea och att vi hade lämnat allt bagage på hotellet.
Sen fick vi duscha och det var nog topp tre av de skönaste duscharna jag tagit! Mindre trevligt var det att dra på sig samma kläder igen efteråt, men man kan inte få allt när resurserna är begränsade.
I konferensrummen hade man lagt ut madrasser med kuddar och täcken, och där fick vi sova tillsammans med andra som hade tagit sig dit från evakuerade hotell.

Nästa morgon fick vi frukost i matsalen och sen var det bara att vänta på besked om vart vi skulle ta vägen, skulle vi få stanna på det hotellet eller skulle vi få ett rum på ett annat hotell?
Vid lunch fick vi veta att vi skulle få stanna på Sunwing, och vi blev såklart glada över att slippa resa iväg till ännu ett nytt ställe. Mikael blev faktiskt lite extra glad, för han jobbade ju på just det hotellet för 30 år sedan, när han spelade med bandet där.

Vi gick och checkade in, och jag sa till Mikael att jag var nöjd även om vi fick deras minsta rum, men så visade det sig att vi fick en svit! Med pool! Hur lyxigt, liksom!?!

Efter incheckning frågade vi runt lite om möjligheten att köpa kläder i närheten, och fick tips om en butik längre bort på vägen som sålde allt möjligt, lite som ”Wish”. Och det var verkligen så, de hade i princip allt från tandpetare till bildelar! Så vi köpte lite underkläder, men tyvärr var storlekarna på kläderna där i minsta laget, så vi hittade inget där.
I butiken på hotellet köpte vi badkläder och tvättmedel. Sen tvättade vi våra shorts och tröjor i handfatet. Vattnet var alldeles grått efter all rök som satt sig i kläderna.

På måndagen åkte vi in till Rhodos stad, där vi bla hittade en H&M, och så köpte vi lite nya kläder och en kabinväska.
Precis när vi skulle betala på H&M blev det strömavbrott! Eftersom elden slog ut kraftledningar och ställverk, så var det flera långa strömavbrott varje dag. Så det var bara att lämna in sakerna i kassan och gå ut, för alla butiker stängde under tiden som avbrotten var. När strömmen kom tillbaka gick vi in igen och kunde avsluta vårt köp.

Senare på måndagseftermiddagen ringde de från Vings kontor och meddelade att de hade fått kontakt med hotellet i Kiotari, och de skulle åka dit och försöka få med sig bagage som Vings gäster lämnat kvar, så vi fick beskriva vårt bagage.

På tisdag eftermiddag ringde de igen medan de var där och plockade ihop våra saker. Allt hade klarat sig! Det hade inte brunnit upp! Jippi!
På kvällen, precis när vi var på väg att åka in till Rhodos stad igen, kom bagaget fram.

När vi kollat igenom våra väskor och sett att allt fanns med åkte vi in till Rhodos stad och gick runt i Gamla stan och kikade i alla turistfällor (=butiker).
Det var vackert och varmt och svettigt och trångt och plötsligt blev det strömavbrott. Igen.

Då åkte vi tillbaka till hotellet och provade nya drinkar i hotellbaren istället.
Jag testade en Negroni, för den lät god på papperet, men den var så bitter!

Onsdagen spenderade vi på stranden innan det var dags att packa ihop och sätta sig på bussen för att åka hem till Sverige igen.
Vi hade ju lite extra bagage, men det var inga problem när allt kom omkring.
Nu har vi i alla fall sommarkläder så det räcker och blir över!

Det var väldigt skönt att komma hem, att få vakna i sin egen säng på morgonen och kunna sitta i soffan med kaffekoppen hur länge vi ville.
På morgonen kom det en nytt samtal från Ving. De ville höra hur vi mådde efter att ha kommit hem, om vi var nöjda med hur det blev efter evakueringen och så frågade de om vi hade haft några utlägg pga evakueringen. Vi fick information om hur vi skulle begära ersättning för våra utlägg.

Så det blev som sagt en annorlunda semesterresa. Jag vet inte om jag skulle vilja vara utan den, men det är absolut inte något jag vill vara med om igen!
Jag kommer definitivt vilja åka tillbaka till Rhodos, för det var ju massor jag inte hann se eller göra!

Nu när semestern är över är jag dessutom redo att ha lite semester igen., så jag kan få vila upp mig efter alla strapatser. 

Semester med komplikationer del 1

Publicerat av
Svara

Äntligen semester! Fyra veckor ledigt, utan att behöva ställa klockan på morgonen (typ…) och inte stressa, tänkte jag. Riktigt så blev det ju inte.

Jag rivstartade semestern med att vi åkte gokart. Det var roligt! Jag hade aldrig gjort det innan, men hade sagt flera gånger till Mikael att jag ville prova någon gång. Så det gjorde vi. Det var inte jag som körde fortast, men det spelar ju ingen roll, det var själva körandet som var det roliga!.

Första veckan jobbade Mikael några dagar, så jag ägnade de tre dagarna åt att storstäda här hemma. Jag skurade och rensade garderob och fixade i trädgården, svettigt värre, så det var väl tur att det inte var så fint väder, och så slapp jag ju ha dåligt samvete för att jag inte var ute i solen.

Vii var hemma och bara var lediga ett par dagar, sen hämtade vi vår bil som vi hade hyrt och åkte till Örebro. Där skulle vi vara några dagar och träffa Mikales mamma och lite andra människor innan vi åkte vidare mot Dalarna.

Vi tog en tur till Nora på söndagen och åt berömd Noraglass och promenerade runt i Nora. Nora var en fin liten stad, men det fanns ju inte så mycket mer att göra där på en söndag, så efter ett par timmar åkte vi tillbaka till Örebro. 

På måndagen åkte vi in till Örebro för att ta en guidad visning på slottet. Vi parkerade men det var problem med parkeringsappen, så vi kunde inte få det att funka och bestämde oss för att åka till en annan parkering istället. Då gick det inte att låsa upp bilen!
Låsdosan funkade inte! Vi testade från olika vinklar och avstånd men inget hände. Vi fick heller inte kontakt med stället där vi hyrt bilen, så vi ringde en annan station i samma kedja som hjälpte oss både att ordna med assistansservice.

Sex timmar senare och åtskilliga telefonsamtal fram och tillbaka fick vi äntligen  hjälp att komma in i bilen, som sen byttes ut mot en annan bil. 

Vi fick som sagt ut en annan bil, en modell som vi haft tidigare när vi hyrt och som vi trivs med och tycker om att köra, så det var ju bra. Ett ytterligare plus var att den var i princip helt ny, den hade bara gått 50 mil än så länge.

Slutet gott, och resten fick de båda uthyrningsstationerna göra upp sinsemellan.

På tisdagen kunde vi äntligen åka till slottet för den guidade visningen. Men först åkte vi till Svampen – vattentornet i Örebro – där vi åt lunch i restaurangen med fin utsikt över Örebro.
Visningen på slottet var väldigt intressant, vi såg även en utställning om tecknaren Jan Håfström och en om Manga Royals, dör kända mangatecknare fått teckna olika kungligheter genom tiderna. Väldigt fint.

Onsdagen var grå och blöt, och vi packade in alla våra saker i bilen och sa hejdå till Mikaels mamma, och så körde vi mot Mora. Någonstans i Värmland såg vi helt plötsligt två vargar som sprang mitt på vägen! Det var speciellt att se dem så nära, och de verkade inte rädda för bilarna. Bilarna hade förresten stannat för att låta vargarna springa förbi, så det hade blivit en liten kö.

I Mora skulle vi bo en natt i campingstuga. Det var en väldigt fin stuga. Vi lassade in våra prylar och så åkte vi in till Mora för att proviantera. Vi pratade ihop oss med våra vänner som vi skulle träffa på kvällen och kom överens om kinamat, så en sväng till systembolaget och Ica kompletterade vår köprunda, och så tillbaka till stugan där vi knôdde in oss, alla 6, runt ett litet köksbord.
Efter maten drog vi på oss lite varmare kläder. Våra vänner hade varit förutseende nog att ta med regnkläder och stövlar, men vi hade bara skaljackor och sneakers. Kass planering, men som tur var hade vi åtminstone varsin regnponcho.

För det behövdes. Vi skulle åka buss till Dalhalla och se KISS, som hade lagt sina två sista spelningar någonsin i Sverige just där. Och i Dalhalla finns inget tak över publiken. Regnet hällde ner, men lagom till förbandet hade spelat klart avtog det lite grand.

Konserten var jättebra och stämningen var på topp trots att alla var blöta och småfrös. Mikael var supernöjd med ljudet och låtvalet, att de hade bytt ut ett par låtar från konserten i Göteborg förra sommaren.

Våra vänner åkte hem till Örebro igen på torsdagen, de hade inte semester än. Vi tog oss in till Mora och besökte Zorngården och Zornmuséet. Det var otroligt fint och väldigt intressant. Man förknippar ju oftast Anders Zorn med nakna dalkullor, men har ju gjort så mycket mer, både tavlor och skulpturer.
Vi lärde oss också att makarna Zorn var väldigt moderna, de var bland de första att ha dammsugare, kylskåp och telefon. De förde också en mycket bra personalpolitik. Deras personal fick lön efter hur man hade det ställt ekonomiskt, tex om man hade många barn kunde kan få ett extra tillägg för att kunna försörja alla.
Makarna Zorn var också goda vänner med Carl och Karin Larsson, så vi drog till Falun efteråt, för att besöka Sundborn på fredagen.

Där blev det ännu en guidad visning, och den var minst lika intressant som de andra vi varit på. Otroligt vackra miljöer, och många kände man igen från Carl Larssons målningar, både inomhus och utomhus.

På vägen hem åkte vi förbi Skedvi brödbageri och köpte vedugnsbakat knäckebröd och lite annat smått och gott.

Sen for vi hem och laddade om inför resa till Rhodos. Men det får ni läsa om i nästa inlägg.

Donaus pärla

Publicerat av
Svara

Vi har varit på resa! Budapest blev resmålet. En fin stad, som tyvärr drabbades hårt under andra världskriget. De blev attackerade från flera håll, både av allierade bomber och ryska räder, men också av att tyskarna försökte behålla makten över staden. Pga detta finns det inte så mycket kvar av ”gamla” Budapest, men det som finns kvar har man bevarat. Där finns även tydliga tecken på att det är en öststat som en gång styrdes ifrån Sovjetunionen, med stora betongkomplex, taggtrådsstängsel och murar, men Donau som flyter genom staden, och kyrkorna och andra vackra byggnader bidrar till att mildra ”öststatsintrycket”.

Vi landade i Budapest sent på eftermiddagen, så vår första dag ägnades åt att hitta någonstans att äta middag och sen hängde vi på hotellrummet.

Dag två, som var vår första ”riktiga” dag promenerade vi till Sankt Stefans Basilika, där vi gick in och beundrade den vackra kyrkan och tände ljus för våra pappor. Sedan tog vi oss över Kedjebron över Donau, till Buda-sidan (vi bodde på Pest-sidan) för att komma till Fiskarbastionen. Det är nog en av de coolaste byggnaderna i Budapest, den ligger uppe på ett berg, mycket mäktigt och inger väldigt mycket Sagan om ringen-känsla.
Byggnaden är från slutet av 1800-talet och har sju torn, som ska symbolisera de sju ungerska stammar som bosatte sig här på 800-talet. Upp för berget åkte vi en slags mellanting mellan spårvagn och inbana, och väl uppe hade vi en strålande utsikt över staden!

Bredvid Fiskarbastionen ligger Mattiaskyrkan. Vi gick aldrig in i den kyrkan, men den är vacker även på utsidan.

När vi kommit ner till staden igen blev det lunch i form av afternoon tea på New York Cafè, som är ett av världens vackraste caféer med en anrik inredning och historia. Det öppnade redan år 1894 och är byggt i italiensk renässansstil. Att ta en fika på New York Cafe är utan tvekan en av de mest populära sakerna att göra i Budapest som turist.
De flesta kommer hit för arkitekturen och alla vackra detaljer, men även maten och desserterna är mycket goda. Prisnivån var lite över det vi brukar budgetera för, men det var det värt.

Lite lugnt strosande runt i staden och sen middag på en liten resturang innan vi lade oss (relativt) tidigt för att orka med ännu en dags sightseeing.

Vi hade hört att man bara måste besöka stora saluhallen, så dit gick vi först. Där inne fanns allt ifrån lagerblad och pepparkorn till ungerska korvar och inlagda grönsaker, men även en massa krimskrams och typiska turistsouvenirer. Vi drack kaffe där och fortsatte sen mot Holocaust Museum, Förintelsemuseet, även känt som förintelsens minnes center. Tidigare låg det en synagoga här, och när minnescentret öppnades beslutade man att renovera den gamla synagogan också, och den är nu en del av den permanenta utställningen.

Den permanenta utställningen ger inblick i judarnas historia i Ungern, men om romerna. Man får följa dem genom 1800-talet och in på 1900-talet, och se bakgrunden till de fruktansvärda händelserna som ägde rum under andra världskriget, och lära sig om hur ungrarna hjälpte (eller inte hjälpte) judarna. Informationen presenteras genom olika medier; video, dataskärmar, tidningar, musik, föremål och bilder. I slutet av utställningen kan man gå in i synagogan.
Museet visar och berättar på ett mycket värdigt sätt om de vedervärdigheter som framförallt judar utsattes under andra världskriget. Väl värt ett besök!

Men nu var vi hungriga, så vi åt en alldeles underbart god gulasch på en liten resturang. För man måste ju äta gulasch när man är i Ungern!

Efter maten promenerade vi uppför berget igen, till Budaslottet, där vi valde att inte gå in eftersom det var ganska sent på eftermiddagen redan, utan vi tog oss istället ner i underjorden, till ett grottsystem med gångar som löper under slottet.
Där finns utställningar med vaxdockor i scener från Verdis opera ”Maskeradbalen”. Varför, kan man undra, för där verkar inte finnas någon koppling till Budapest eller Ungern. Fint var det ändå, på något vis.

Lite längre in i grottlabyrinten hittar man en gravsten som vaktas av en gargoyle. På gravstenen står det ”Dracula”.
Det finns flera legender om labyrinten, och de mest intressanta och spännande är ändå de som handlar om Dracula, eller Vlad Tepes, som han ju egentligen hette.
Vlad ska enligt en legend ha blivit förrådd av sin vän, den ungerske kungen Mathias, som fängslade Vlad i grottorna, som på den tiden var fängelsehålor, och att han satt fängslad i 14 år, och efter att han kommit ut blev den ondskefulle och pålspetsande tyrann vi idag känner som Dracula.
En annan legend säger att Draculas kropp är begravd i grottorna, men hans huvud någon annan stans. Vem vet? Fakta är i alla fall att man aldrig hittat Vlad Tepes kvarlevor eller grav.

Det var lite läskigt att gå där nere i grottorna. Det finns inga lampor, förutom de små lyktor som besökarna fick vid ingången, och det var väldigt kallt och mörkt. Jag är inte mörkrädd, men rädd för vad som kan gömma sig i mörkret, så jag höll hårt i Mikaels hand hela tiden!
Det var väldigt skönt att komma upp och ut, kan jag säga!

Nu var vi helt slut efter en hel dag på fötterna, så vi tog en pizza på hotellrummet och sen minns jag inte mycket mer av den kvällen. För övrigt en av de godaste pizzor jag ätit, hotellets egen, beställd via room service.

Vår sista dag var inte en hel dag, så vi hann bara med lite turistande på förmiddagen. Då vandrade vi längs Donau tills vi kom till Parlamentshuset. Det är en otroligt vacker byggnad, byggd i slutet av 1800-talet i blandat renässans- ch barockstil. På kvällen speglas byggnaden i Donau, som rinner förbi alldeles utanför.

En liten bit ifrån Parlamentsbyggnaden finns monumentet ”Skorna på Donaustranden”. Det är 60 par skor i metall, tidstypiska från tiden under andra världskriget. Monumentets bakgrund är att de judar som avrättades vid flodkanten först var tvungna att ta av sig sina skor.
Där finns även en bänk med plaketter på ungerska, hebreiska och engelska, där det står ”Till minne över offren som blev skjutna vid Donau av milismän från Pilkorsrörelsen 1944–45. Rest 16 april 2005″.

Sen fick vi skynda oss till flygplatsen. Trodde vi. För det visade sig att det var storm i halva Europa, så planen fick inte lyfta. Vårt flyg från Budapest blev försenat, och när vi kom fram till Frankfurt, där vi skulle byta plan, sprang vi allt vad vi orkade genom hela flygplatsen och kom fram till gaten precis när de hade stängt dörrarna!
Men vi fick hotell och matkuponger och taxi, och ny bokade resa hem nästa morgon, så det blev bra ändå. Lite förlängd semester, helt enkelt.

Väl hemma blev Mikael sjuk. Det började redan i Budapest, på flygplatsen. han kände sig hängig och lite febrig, och när vi kom hem bröt det ut ordentligt. Vi tror att han hade salmonella, men eftersom han inte sökte vård utan väntade ut det, så vet vi inte säkert.
Vad han fick det av vet vi inte heller, för vi åt i princip samma saker, utom ena kvällen, och det var en av de första dagarna, så då borde det visat sig tidigare.
Men han blev frisk och allt är som det ska igen!

Nej, men ni undrar ju varför vi inte var på spa, som är så populärt i Budapest. Ja, det undrar vi också! Vi kollade på några stycken, men valde bort spa för att hinna se mer av andra saker. Så det får bli en annan gång.