Midsommar i London

Årets midsommarhelg spenderades i London tillsammans med Mikael, Melina och Max.

Vi kom fram på torsdagskvällen, och innan vi hittat till vårt hotell och checkat in hann det bli ganska sent, så vi tog bara en liten promenad och köpte nåt att äta, sen var det läggdags ganska snart eftersom vi skulle upp relativt tidigt (för att vara den här familjen).

Fredagen, alltså midsommarafton, styrde vi färden mot Euston station där vi tog ett tåg till Watford, där vi sen satte oss på en buss som tog oss till Warner Bros studios och Harry Potter.

Här fanns det en massa saker att se och uppleva, och det var väl värt inträdespengen! Det var väldigt roligt att se allt som man sett i filmerna och undrat hur de fått till det, nu fick man lära sig några knep. Flera timmar senare steg vi på bussen igen för att åka tillbaka till London.

Tillbaka ”i stan” handlade vi lite snacks och några öl (läsk till tonåringarna), och sen satt vi på hotellrummet och spelade kort till läggdags.

På lördagen lekte vi turister. Vi började med en promenad genom Hyde park, där vi hälsade på en mycket närgången ekorre. När vi om fram till Buckingham Palace var det lägligt nog dags för vaktavlösning, så vi lyckades se när avbytarna marscherade upp mot slottet. Efter det tog vi oss vidare till Westminister för att beskåda Big Ben, som tyvärr var helt inpackad i byggnadsställningar, och Westminister Abbey. Vi hoppade över att gå in någonstans eftersom tonåringarna inte är så mycket för sånt, och drog istället vidare in mot city.

En sväng med tunnelbanan bort till Towern och en promenad igen på väg tillbaka mot city, innan det var dags för lunch. Det blev hamburgare på Shake Shack, efter tips både från systerdotter Tyra och från Melinas kompisar. Gott, men ändå ingen höjdare, och mest en lång kö.

Eftermiddagen ägnades åt shopping, det var väl mest vi tjejer som sprang i butiker, men när vi kom till Primark tog sig killarna också en titt. Vi kom i alla fall tillbaka till hotellet med många påsar, och eftersom vi var helt slut i fötterna och vi inte orkade leta upp en restaurang eller pub där tonåringarna fick lov att komma in, så blev det ännu en kväll på hotellrummet, vilket ändå kändes rätt skönt.

Söndagen blev en kort turistdag, eftersom vi skulle till flygplatsen i god tid, så vi tog oss till St Paul’s, där vi kollade in katedralen och kivades om vad vi skulle äta till lunch. Men vi fick mat i alla fall. Och iskaffe från Starbuck’s!

Så var den helgen över, och vi landade hemma, trötta men belåtna. Nu längtar jag redan tills nästa gång jag får se mitt älskade London igen.

Somnar och vaknar med ett leende

Det finns en liiiten risk att det här inlägget blir en aning sockersött.  Men bara lite. Jag är inte mycket för att häva ur mig gullegull offentligt.
Men i alla fall, jag tänkte bara tala om att jag har träffat någon. Meh, säger ni, det visste vi ju redan. Jaa, joo, men alla vet det kanske inte. Eller, jo, det kanske ”alla” gör. I alla fall alla som räknas.
Men för er som inte har en aaaning, så vet ni nu!

Mikael heter han, och vi träffades första gången på en pubquiz jag lagt upp på Citypolarna. Vi pratade lite, sådär som man gör med folk man träffar för första gången, och efter quizen skildes alla åt och for åt respektive håll. När jag satt på spårvagnen fick jag en vänförfrågan från Micke på facebook, och eftersom jag tyckte att han verkade trevlig, så accepterade jag den. Sen var det inte mer med det, han fyllde år dagen efter, så jag skrev och gratulerade på FB, men i övrigt var det som med de flesta man har på sin vänlista; man ser det de lägger ut på FB och man kanske gillar eller kommenterar, varken mer eller mindre.

2 veckor senare var jag på jättemiddag och firade en väninna från Citypolarna som fyllde 50, och då var även Micke där. Vi satt inte vid samma bord på restaurangen, men på puben dit alla gick efteråt pratade vi lite. När puben stängde visade det sig att bara han och jag och en tjej till var kvar utav alla oss som varit där tillsammans, och ingen av oss hade lust att gå hem, så vi gick tvärs över gatan och hamnade på Hard Rock Café. Där satt vi och pratade mera tills de också stängde, och sen slog vi följe till spårvagnar och bussar. Jag kom hem 5.30, och det var inte igår det hände sist!

Det visade sig att Micke gillar quiz och frågesporter lika mycket som jag, så självklart lade vi till varandra på Quizkampen. Så småningom blev det kommentarer i chatten i spelet, och det blev så mycket att jag till slut föreslog att vi skulle skriva på Messenger istället.

På Julafton, just som jag skulle lägga mig, fick jag ett långt meddelande från Micke. Jag svarade, och sen chattade vi i ett par-tre timmar.
På Juldagen när jag kom hem från mamma skulle jag möta upp 20 Citypolare för ”juldagsmiddag”, och hela middagen igenom fick jag små meddelanden från Mikael, som var hos en kompis med några andra och undrade vart vi andra skulle ta vägen efter middagen. Några av oss hamnade så småningom på en pub, dit Micke också kom efter ett tag. Tyvärr stängde de 45 minuter senare, så vi hamnade återigen på Hard Rock Café!

Veckan som följde var vi ute och fikade på stan en dag, och så var det tänkt att vi skulle ta en promenad innan jag började jobba på torsdagen, men vi hamnade vid hans köksbord och drack kaffe istället. I och för sig blev det en promenad, eftersom han följde mig till jobbet sen. Fredagens kvällspass byttes bort under torsdagskvällen, och när jag skrev til Mikael att  jag var glad att slippa jobba fredag kväll var hans kommentar ”The greatest showman, Bioplataset kl 18?”.

Så vi gick på bio och kunde inte hålla händer, för armstöden i salongen var löjligt höga. Men när vi kom ut och bestämde oss för att gå och ta en öl efteråt, så blev det handhållning! Men, vi var ansvarsfulla och ordentliga och var och en åkte hem till sig!
Lördagen ägnade jag åt att bygga ihop min nya säng, och Micke hade ett viktigt samtal att ringa. Kompisen han var hos på juldagen är nämligen samma man som jag dejtade förra våren, så vi kände att det var väl schysstast att han fick höra det från Micke. Ni vet, polares ex och sånt där tjafs…
Men sen ringde Mikael mig och allt var  frid och fröjd, och så åkte vi till Liseberg. Efter fyrverkerierna började det regna, så vi åkte hem till mig en stund, innan han åkte hem till sig, igen så där himla ansvarsfullt och vuxet!

På Nyårsafton var jag på middag med några vänninor från Citypolarna, och Micke var på middag med andra vänner, men efter tolvslaget ”dumpade” han dem (med deras godkännande, såklart) och mötte upp mig, och så åkte vi hem till mig. Nej, nej, han åkte inte hem till sig den här gången…

Sen dess hänger vi ihop. Det känns sådär mjukt och mosigt och varmt i mig varje gång jag tänker på honom, och det trots att vi spenderar praktiskt taget all ledig tid tillsammans! Så mycket det kan bli, åtminstone. han har 2 tonåringar som bor hos honom varannan vecka, och då behöver han ju också umgås med dem, och jag har ju Pixel, som inte kan vara ensam så himla länge i taget.

Ett långt inlägg för att berätta att jag är lycklig och kär och mår jättebra, men vad gör det? Det är ju så härligt!!

Cement och guld

Jag ramlade iväg på konsert på Ullevi. igår kväll Det var Foo Fighters som spelade. Jag såg dem ju för 3 år sedan, ni vet den där numera berömda spelningen där Dave Grohl stupar handlöst ner från scenen och bryter benet, men efter ett tag kommer tillbaka in på scenen och genomför konserten sittande. För övrigt en av de bästa konserter jag varit på! Inte för att jag är ett superfan av Foo Fighters, men för att stämningen på arenan pga det som hände blev fenomenalt varm, glädjefylld och full av gemenskap och allsång.

Kvällens konsert var inte riktigt i samma klass. Man hade ju förväntningar, det ska erkännas, men det kan aldrig bli så där igen, det är bara att fatta.
Alla (nästan) de klassiska låtarna var med, och så det nästan obligatoriska bytet mellan Dave och Taylor, så att Dave fock banka loss på trummorna. En stund in i spelningen pratade Dave om förra konserten och så tackade han läkaren som satt och höll hans ben i rätt position hela den kvällen tills benet kunde gipsas, och så visade man honom på skärmarna.

Men jag gick redan innan spelningen var över, dels pga att det kändes lite tjatigt att höra i princip samma låtar som förra gången, men även för att jag frös, och för att slippa vänta en timme på att få komma med en spårvagn pga folkmassorna.