I två dagar har jag varit iväg på planerings- och utbildningsdagar med kollegorna på barnmorskemottagningen.
Vi åkte till Stockholm där vi bland annat var på studiebesök på Södersjukhuset och fick höra om hur man arbetar på Amelmottagningen för könsstympade kvinnor och på våldtäktsmottagningen.
Mycket intressant och inspirerande.
Sen hann vi också med lite shopping och god mat mellan planeringssessionerna.
Japp, det är mycket jobb nu. Med betoning på mycket. De födande och gravida bara väller in (har inte folk tv nuförtiden??)!
Trist nog är det så att SU ligger back en massa pengar, så för att spara in en del av dem har det införts anställningsstopp, vilket innebär att alla barnmorskor och undersköterskor som hade vikariat hos oss inte fick dem förlängda efter 31 December 2011. Jättetråkigt både för dem, som måste ut och hitta nytt jobb precis när de lärt sig hur det funkar hos oss, och för avdelningen och oss som är kvar, för vi blev ju genast många färre som ändå ska klara av samma arbetsbelastning som när vi var fler personal.
Anställningsstoppet betyder ju också att vi inte får ta in timvikarier, men SU har startat en bemanningspool som vi får ringa in personal ifrån. Problemet med poolen är bara att de som är med i den har satt upp sig att de kan jobba på andra avdelningar än förlossning/BB, så de kan ju vara uppbokade för annat jobb när man ringer.
Hittills har vi klarat det genom att ta en dag i taget och genom att många av oss går in och jobbar extra pass för att täcka luckor.
Så det är där den klatschiga rubriken kommer in. Jag gör ganska många extrapass. Just nu är jag inne i en period om 9 pass i rad. Klart jag får ersättning för övertid och mertid och allt vad det heter, men det hjälper inte mot tröttheten. Å andra sidan tar jag hellre extrapass frivilligt än att bli beordrad att jobba för att patientsäkerheten inte kan garanteras om det inte finns tillräckligt med personal.
Så det är lite kluvet, det där.
Det där med tröttheten och mycket jobb medför också att jag inte är så aktiv när jag inte jobbar. Jag kommer hem, vi käkar middag, jag slappar i soffan en stund framför tv:n, kollar mejlen och sen är det läggdags igen. Ungefär så ser mina dagar ut nu, men jag hoppas och håller tummarna (det gör vi alla!) att anställningsstoppet ska hävas snart så att vi får ta in några vikarier.
Nog om det. Eftersom jag jobbar så mycket så har jag inte mycket mer att berätta, mer än att pappa blivit opererad. De har rensat hans blodkärl och satt in någon slags shunt som ska öka syre- och blodflödet i kroppen. Han är i skrivande stund kvar på KSS, men vi hoppas väl att han får komma hem i början på veckan.
Tonårsdottern slarvar fortfarande kopiöst med skolan, och de ringer mig varje vecka för att de inte får tag i henne. Igår fick jag nog. Nog, som i slutligen nog. På måndag ska jag ringa ett samtal, men tills dess får ni bara veta att jag sagt till henne att antingen skärpa till sig med skolan, eller hoppa av och skriva in sig på arbetsförmedlingen och eventuellt komvux.
Vårt lägenhetsletande går trögt. Att en av oss har skulder hos KF och en av oss inte har någon inkomst gör inte saken lättare. Vi har nu beslutat att vi även ska söka på orterna närmast häromkring – Falköping, Herrljunga och Vårgårda – för att dels få bättre tågförbindelser och dels för att Robin ska kunna gå kvar i skolan utan att pendla för långt.
Någon läsning hinner jag knappt med. Oftast läser jag bara någon sida innan jag somnar, och det är jag riktigt ledsen för, jag som älskar att läsa! Ska ändå försöka klara av Januariboken i läsutmaningen innan Januari är slut…
Och så var det väl inte mer som hade hänt, egentligen…
Fast vid närmare eftertanke så inte, ändå. Vadå? undrar ni nu. Jo, idag hade vi utbildningsdag på jobbet, och där ingick en föreläsning om sfinkterrupturer (bristningar som går ner mot ändtarmen i olika grader), och Uppdrag Granskning var där för att filma föeläsningen till ett kommande program om just detta.
Men jag och de flesta av undersköterskorna från min avdelning satt nästan längst bak i salen, så vi kan knappast ha kommit med på bild. Dessutom avvek jag – med utbildningsbarnmorskans godkännande – efter kaffepausen, med argumentet att ”det som vi hör, ser och går igenom idag är inte ointressant, men det är inte något jag som undersköterska kommer att använda i mitt yrkesutövande”. Hon godtog det argumentet och sa att det var helt okej för mig att gå upp till avdelningen om jag hade andra uppgifter som kändes mer relevanta och viktiga för min del, så jag ägnade mig åt att packa upp några kartonger och inventera lite i förråden istället.
Hann få ögonbrynen noppade av söta Racha, så nu är jag ”snygg” i ett par veckor igen…
Tog en sväng förbi mor och far och hämtade upp deras nya laptop – som är Emmas gamla – för rensning och koll, så att de kan använda den utan problem och utan att undra ”vad är det där?” om en massa program och applikationer.
Skapade ett Dropbox-konto åt mor också, så nu ligger alla foton från laptopen i hennes dropbox, så att även Emma och Silvio kan komma åt dem om de vill. (Lösen och sånt där får ni när ni behöver det.)
Nu tänker jag dra mig tillbaka…det är en ny arbetsdag imorgon.
Idag har jag inte så lång arbetsdag. Det är processgruppen jag är med i som ska träffas. Vi håller på att sammanställa, förbättra och förändra rutiner och PM för kejsarsnitt. Dessa PM ska sedan gälla för hela SU.
Jag är med som representant för undersköterskorna. Man tänker inte på att man som undersköterska har ganska många uppgifter vid ett snitt, och att det finns mycket man kan behöva bli bättre på.
Men när vi har reviderat ett PM och man får det i svart på vitt i handen, och ser sitt namn längst ner på papperet, bland alla de andra som varit med, då känner man sig lite stolt att man är med om något som faktiskt påverkar alla inom förlossningsvården!