♥︎ Min mamma ♥︎

Min mamma, Lis Fumei, föddes 15 April 1937 i Herning i Danmark. Hon var nummer sju av tolv barn till Ingeborg Elisabeth Løvstad och Aage Christian Løvstad.
Pappa Aage var snickare vid järnvägen och mamma Ingeborg var hemmafru med allt vad det innebar, med alla barnen och ett hushåll att ta hand om.

Mamma gick i vanlig folkskola och därefter på hushållsskola, som det hette. Gymnasiet var inte självklart för alla på den tiden, och mamma var lite vild och rastlös av sig, så det blev bra med en internatskola.
Efter examen på hushållsskolan började mamma arbeta, hon jobbade med lite av varje på olika ställen. Ett tag jobbade hon som sångerska och sjöng på olika restauranger, både i Danmark, men även i Tyskland och i Sverige.

Sedan träffade hon en man som hette. Bent, de gifte sig och efter ett tag flyttade de till Sverige. I Sverige hände det sig så att hon sprang på min pappa, och efter ett tag skilde sig mamma och Bent, och det blev istället bröllop mellan mamma och pappa.

De bodde till en början i Västerås, där pappa hade växt upp och där han hade jobb på ASEA, men de flyttade till Danmark ett tag och till Italien ett par år. I Italien lärde hon sig läsa och prata italienska genom att läsa Kalle Anka pocket, eller Topolino som de heter på italienska. Ända tills hon dog pratade hon italienska om det var något hon ville säga som ingen annan än vi barn skulle förstå!
När de kom tillbaka till Sverige bodde de ett tag i Göteborg, där de båda körde spårvagn. Till slut hamnade de dock tillbaka i Västerås, och därefter kom sen jag och mina bröder till världen med något år mellan oss.

Mamma var hemma med oss barn hela vår uppväxt, i alla fall ända tills jag började sexan.
Då började mamma på KomVux och läste in gymnasiet. Det var något hon hade velat göra i många år, men hon hade väntat tills vi barn var lite större. Hon läste textilteknik och älskade varje sekund, för då fick hon göra något som hon verkligen tyckte om att göra!
Mamma sydde, stickade, virkade, pysslade och höll på med något handarbete hela tiden, det fanns alltid ett garnnystan eller en burk knappnålar någonstans. Vi barn fick kläder, strumpor, vantar, mössor och annat, och det var ju bra att mamma tyckte om att göra det, för pappas lön från bilverkstaden var nog inte så hög, och att försörja tre barn med allt vad det innebär var nog inte så himla enkelt. Sånt som man inte har koll på när man är barn, men som man inser när man blir vuxen och själv skaffar familj.

Ändå lyckades mamma få till de där små presenterna ibland, överraskningar när vi minst anade det. Hon lagade världens godaste middagar och bakade världens godaste gifflar med hemmagjord sylt i. Hon tog med oss till lekparken och på promenader och utflykter när pappa jobbade, och det fanns alltid något gott i picknickkorgen.
Vi åkte till Danmark och hälsade på mormor och mostrar och kusiner ett par gånger om året, mamma tyckte om att ”komma hem” som hon kallade det. Mamma tog aldrig körkort, hon sa ofta att om hon hade haft det hade vi åkt till Danmark oftare, men att det inte gick eftersom pappa var tvungen att jobba.

Mamma var den som satte oss syskon runt köksbordet efter skolan och gav oss mellanmål innan det var dags för läxläsning.
Det var mamma som permanentade mitt hår, och som hjälpte mig första gången jag skulle sminka mig. som visade mig hur man använder tamponger (fast hon inte gjorde det själv), som nynnade på sånger man inte hörde på radion. Det var hon som satt i köket med ett korsord på kvällarna när allt var i ordning efter middag, tvätt, läxor och ungar som inte lyssnade.
Det var mamma och jag som satt vid köksbordet på lördagsförmiddagarna och svarade på frågorna i Ring så spelar vi och sen löste Melodikrysset. Det var där jag lärde mig att det finns så mycket annan musik än den mina klasskamrater och kompisar lyssnade på.
Det var mamma som hjälpte mig bära hem högar med böcker från biblioteket innan jag orkade bära dem själv och det var hon och jag som pratade och drömde om alla platser i världen som vi ville se och resa till.

När jag gick i åttan tyckte mamma att nu hade hon minsann varit hemmafru i tillräckligt många år, nu ville hon också ut och jobba och inte bara gå hemma, så hon började jobba på SAAB Textil, där hon visserligen fick sy, men det var bilklädslar. Hon blev kvar på företaget i flera år, men fick till slut en arbetsskada i handen som gjorde att hon istället blev sjukpensionerad.

Hon gav dock inte upp handarbetet, det hon inte klarade av längre var att sticka och virka, men hon hittade sin nya hobby; grönländskt pärlbroderi, som hon höll på med ända in i det sista.
Det är många pärlor som har runnit mellan hennes fingrar genom åren.

Mamma och pappa flyttade till Vårgårda efter att de slutat jobba, och därefter blev de lite rastlösa igen och flyttade runt några gånger innan de till slut slog sig ner i Floby. Där bodde de till 2017, då pappa dog, och då flyttade mamma ner till Broby i Skåne, och bodde hos Roberto ett par år innan hon till slut ville ha något eget igen, och då flyttade hon till Skara.

I Skara blev det bra, hon hade sin lilla lägenhet där hon kunde pyssla och handarbeta, hon hade en liten hund som hon tog promenader med flera gånger om dagen och hon lärde känna lite folk som hon fikade och lunchade med ibland.
Hon träffade Sophia och barnbarnsbarnen ganska ofta, och åkte iväg och träffade några gamla vänner ibland.

Men så började hon må dåligt. Hon klagade över att hon hade ont i magen och att hon var trött. Vi sa till henne flera gånger att hon skulle ringa vårdcentralen, men hon viftade bort det och sa att det går nog över, och så tog hon en ipren till.
Mamma hade en förmåga, eller oförmåga kanske man ska kalla det, att tro på allt som står i annonser och erbjudanden, så hon köpte en hel del (onödiga) saker och medel, tabletter och annat, som hon läst att det skulle hjälpa mot än det ena, än det andra.

Tyvärr var det ju inget av allt det där som hjälpte, och en morgon ringde hon mig och hade ont, så då åkte Roberto till akuten med henne. Där fick hon veta att hon hade en mycket elak urinvägsinfektion, men också att det inte var normalt att ha så ont så länge av en sån infektion, så läkare skickade remisser till lite olika ställen.

Veckan som följde var mamma på röntgen, därefter på en biopsi av levern och efter 3 veckor följde jag med henne till sjukhuset för ett samtal med läkaren.
Läkaren berättade att man hade hittar cancer i bukspottkörteln, med metastaser i lever och lungor.
Det fanns inget man kunde göra mer än att vänta. mamma hade gått ner väldigt mycket i vikt de senaste månaderna, och eftersom cancern var så spridd så gick det inte att operera även om mamma varit frisk i övrigt.

Så vi åkte hem, med en påse full med olika smärtstillande läkemedel och en bunt med papper med information.
Vi ringde kommunen som ordnade med tillsyn från hemtjänsten, så att vi skulle vara säkra på att hon fick i sig mat och sina mediciner, en rullator så att hon skulle kunna gå ut ibland och diverse hjälpmedel i lägenheten. Rullatorn blev aldrig använd.

För nu var det som om mamma stängde av. Det gick bra i några dagar, men sedan slutade hon äta, hon slutade ta medicinerna och hon låg bara i sängen och ville bara sova.
Så en torsdagsmorgon skickade hemtjänsten in henne till sjukhuset i ambulans.
På sjukhuset konstaterade en läkare att mamma nog inte skulle komma hem igen, så vi ringde runt till familjen och berättade, så att alla skulle vara förberedda. Det hade nu gått bara tre veckor från att vi fick beskedet om cancern.
Jag ringde min kusin Kirsten i Danmark och bad henne berätta för min moster Hanne, som också är det enda av de tolv sykonen Løvstad som nu finns kvar, och bad dem komma till Sverige så att mamma och Hanne fick ta farväl.

På söndagen flyttades mamma från sjukhuset i Skövde till kirurgavdelningen i Lidköping. Meningen var att hon skulle läggas in på palliativ avdelning på måndagen, men hon var så illa däran att man beslöt att behålla henne på kirurgen.

Hanne och Kirsten kom på kvällen, jag mötte upp dem vid färjeterminalen i Göteborg och vi åkte direkt till Lidköping. Mamma vaknade till en stund och pratade lite med Hanne, men sen ville hon bara lägga sig.
På tisdagen åkte vi tillbaka till Lidköping och Hanne och Kirsten, Linus, Juliah och Amandus fick träffa mamma en sista gång och ta adjö. Mamma kände igen Hanne och Linus, och hon klappade barnen på kinden, men sen orkade hon inte mer. Vi åkte tillbaka till Skara och hanne och Kirsten åkte hem mot Danmark igen.
Sophia och jag åkte tillbaka efter ett par timmar och resten av dagen satt vi hos mamma och turades om att hålla henne i handen.

Vid 22-tiden började vi titta på något program på ipaden eftersom mamma sov så lugnt, när vi hörde ett ljud från henne. Vi hann gå fram till henne och ta hennes händer, innan vi hörde henne dra sina sista andetag. Det kändes precis som att hon väntat på att vi skulle tappa fokus så att hon kunde lämna.

Jag är så glad och tacksam mitt i sorgen efter henne, att jag fick möjligheten att vara där när hon gav upp livet, så som jag var hos pappa när han gjorde det.

Den åttonde mars, på dagen fem år efter att pappa dog, lämnade mamma det jordliga livet och följde efter honom in i evig vila.

Sov gott, älskade mamma! ♡ Hälsa pappa! Och sjung och dansa så mycket du bara orkar!


Älskade mamma!

Det här är min mamma ❤️
Mina bröders mamma och min halvsysters bonusmamma. Mormor och farmor till mina och mina syskons barn, moster, faster och syster. Hon som bar mig under sitt hjärta i 9 månader och i hjärtat hela sitt liv.

Som alltid satt mig och mina bröder före allt annat, som kämpat med näbbar och klor för att vi ska ha det bra och få det vi önskar, utan att be om något för sig själv.

Hon som har ett hjärta av guld som slår så hårt för familjen. Hon som lärt mig så mycket som inte kan läras i skolan.
Hon som stöttat och pushat och hejat på, som alltid varit så stolt över oss barn.

Hon, som nu ligger nerbäddad i en säng på sjukhuset med långt framskriden pancreascancer med metastaser i lever och lungor. Hon, som vi snart kommer att behöva ta farväl av, för alltid.

Mamma❤️💔❤️

Nästan smärtfritt

Igår var jag på urologmottagningen igen. Den här gången för att ta bort avlastningskatetern som låg i min urinledare. Det blå som ni ser på bilden är en sån.

65

Det började med att jag var på röntgen i fredags. Fast egentligen skulle jag varit där i torsdags redan, men den mänskliga faktorn hade varit lite slarvig eller ouppmärksam, inte vet jag vilket, men de hade bokat in mig 8.45, medan det stod 9.45 på min kallelse. Kallelsen är ett förtryckt papper där de skriver in datum och tid för hand, så någon hade väl bråttom, kanske. Efter att jag väntat i en halvtimme frågade jag om det skulle dröja länge till(för jag hade fått gå ifrån jobbet för detta), och det var då det upptäcktes. Inte när jag anmälde mig i receptionen och hon letade fram mig i datorn, vilket jag också tycker var konstigt. I alla fall fick jag en ny tid dagen efter kl 8.30 och gick tillbaka upp till jobbet.

I fredags eftermiddag ringde min läkare från urologen och sa att han sett röntgenbilderna. Stenarna var borta och slangen låg som den skulle, men njuren såg lite förstorad ut, och det trodde han berodde på att det inte rann ut från den som det skulle, troligen pga att slangen nog blivit igenproppad av njurstensgrus. Så han ville ta bort den snarast, och vi bestämde att jag skulle komma till urologimottagningen på måndagen kl 10.

När jag kom dit var jag jättenervös för att det skulle göra ont. Jag fick ta av mig mina kläder och ta på en patientskjorta och lägga mig på en gynbrits. Sen blev jag tvättad och fick bedövningsgel upp i urinröret. Inkom läkaren och så pratade vi någon minut innan han satte igång. När han satte in cystoskopet (ett instrument för att se in i urinröret och blåsan, se bild nedanför texten) gjorde det djävulskt ont, och jag lyfte nog 10 cm från britsen! Jag tjoade till och sa att nu fick han minsann vänta tills jag landat rumpan igen och kunde andas ordentligt, och det gjorde han så snällt.Egentligen var det inte att han satt in det som gjorde ont, utan han kom nog åt att trycka det mot slangen i blåsan. Sen lade sig smärtan och jag kunde till och med se hur slangen låg i urinröret och blåsan via en skärm bredvid mig (i 40 gånger färstpring!). Så tog han en tång (vi snackar mycket små instrument här!) och tog tag i slangen – man såg hur kalken som lagt sig som ett lager runt slangen krasades sönder – och så fick jag dra ett djupt andetag och tjoff! – så var den ute! Därefter spolade han blåsan med sterilt vatten och så var det över.

cystoskop1

En instruktion om att dricka mycket vatten, information om att jag skulle få ny röntgen om 4-8 veckor och en styck antibiotikatablett senare kunde jag klä på mig och åka därifrån. När jag gick på toa efteråt upplevde jag ett av de mest bisarra ögonblick i mitt liv, nämligen att det jag kissade var kallt!

På med kläderna och ut, klockan visade att jag varit där i en halvtimme! Snabba ryck, alltså! Och nu kom det bästa av allt – att det inte gjorde ont eller skavde eller tryckte någonstans i trakten kring urinblåsan så fort jag rörde mig! Så himla skönt att äntligen slippa skavet! Nu tänker jag börja träna igen, för de där kilona jag lyckades få bort i våras de kom ju snabbt tillbaka när jag inte kunde eller fick träna.

 

Sjukstuga no more!

Äntligen är både sten och pyelostomiketeter borta!

Jag fick först en tid för operation den 17:e Juni, men så kom det ett brev där de beklagade att de hade fått flytta fram operationsdatumet till den 29:e Juni istället. Den 7:e Juni var jag på urologmottagningen för bedömning, provtagning och inskrivning inför operation, och då passade jag på att be om ett nytt läkarintyg, eftersom jag från början bara var sjukskriven till den 21:a Juni.

Dagen efter var jag på vårdcentralen för omläggning av katetern och sedan åkte jag till jobbet för att lämna mitt nya läkarintyg. Anita berättade att hon pratat med koordinatorn som förstod mycket väl, men inte kunde göra så hemskt mycket ändå. men när jag kom hem på eftermiddagen ringde samma koordinator från Sahlgrenska och sa att de hade fått ett återbud nästa dag, så om jag ville ha den tiden?! Jaaaaa!!!!!

På operationsdagen visade det sig att jag hade ännu mera tur, för patienten som skulle opererats som nummer två kom aldrig, så istället tog de in mig tidigare. Efter operation och uppvak och lite prat med doktor fick jag åka hem igen, fortfarande med kateter men nu utan påse. Men jag har en avlastningskateter i ena urinledaren som ska hindra gruset från njuren att proppa igen urinledaren. den ska tas bort den 18:e Juli.

På måndag 13 Juni åkte jag tillbaka till urologen där de drog katetern och gav mig lite mer antibiotika (tydligen var det några elaka baciller kvar i urinen jag lämnade på inskrivningsdagen) och sa att jag kunde börja jobba igen veckan efter. ha! Jag åkte hem, friskskrev mig på Försäkringskassans hemsida och ringde sen till jobbet och meddelade att jag skulle komma nästa schemalagda arbetsdag!

Och det är imorgon, så nu måste jag fixa en matlåda innan jag går och lägger mig!

Sjukstuga

I tisdags hade jag lyckats förhandla till mig en semesterdag, eftersom jag var så klantig och glömde lägga in i schemat att jag behövde vara ledig på kvällen för att göra Vårruset. Dagen började som vanligt med väckning vid 4 av herr Pixel, som ville ha mat, men jag lyckades somna om ett par timmar. Sen blev det lite plock här hemma och så tog jag en promenad runt gården med Pixel. Han går så fint i koppel så det är inga problem. Kom in igen och tänkte precis ta lite att äta när det högg till i njurtrakten på höger sida. Smärtan övergick i molande och värkande och bultande, och jag kände igen det från förra gången jag hade njursten och njurbäckeninflammation, och min första tanke var att det går nog över om ett tag, det är säkert en sten som passerar. Så jag tog 2 Alvedon och lade mig på sängen.

En timme senare hade inte smärtan minskat, och jag hade inte lyckats vila något heller. Ringde ett par vänner för att höra om de kunde köra mig till akuten, men inget svar, så jag fick helt enkelt ringa 112, för att åka spårvagn med den här smärtan fanns inte på kartan!
En halvtimme senare kom ambulansen, jag fick en spruta och så åkte vi till akuten. De tog mig till Östra sjukhuset, eftersom det är närmast hem, för de trodde precis som jag att jag får nog någon spruta och efter att jag fått vila lite så kunde jag åka hem.

Framme på akuten fick jag stappla in på toa och lämna urinprov och sen tog de lite blodprover och kontroller, och sen var det bara att vänta. De körde in mig på ett behandlingsrum och en läkare kom och pratade med mig, och hon konstaterade det jag redan visste: att jag har en njursten. Så hon ordinerade en annan spruta och att vi skulle avvakta resultatet på sprutan och invänta provresultaten. Den här sprutan skulle tydligen ges i magen, och det gjorde så fruktansvärt ont att jag nästan glömde bort smärtan i njuren!

Sen fick jag ligga i sänghallen och vänta. Och vänta. Och vänta. Inte fick jag dricka heller, för de visste ju inte vad eller om de skulle göra något, så till slut mer eller mindre tvingade jag dem att sätta ett dropp. Sen var det dags för röntgen, och därefter vänta igen. Sju timmar senare kom läkaren och sa att hon sett röntgenbilderna och där såg hon en sten som täppte till min njure så att urinen inte kunde rinna ut, så istället svällde njuren och blev mer och mer inflammerad. Hon hade också pratat med urologen som tyckte att jag skulle komma till dem. Vilket innebar flytt från Östra till Sahlgrenska. jag hade en kompis hos mig på akuten, så jag frågade om det gick bra med privat bil. Ja, jo, hmm, det kunde väl gå då för den här gången, men jag fick ju absolut inte åka med nålen kvar i armen. Det hjälpte inte alls att jag själv är undersköterska och att jag skulle åka från A till B till C (B var hemma, jag behövde ju hämta lite saker och lämna nyckel till nån granne som kunde ta hand om Pixel, den stackaren), regler är regler, och de måste man följa till varje pris, tydligen.

När jag kom till Sahlgrenska blev jag visad till en säng i en sal och så fick jag en ny nål i armen och de tog lite kontroller. Igen. Jag frågade om jag fick lov att dricka nu då, om de ändå inte skulle göra något förrän imorgon. ja de var absolut inga problem, de frågade om jag var hungrig också, men min kompis åkte och köpte en hamburgare åt mig. Efter antibiotika och kaffe somnade jag, men vaknade fram emot efternatten och hade djävulskt ont igen. Sköterskan frågade om jag ville ha samma spruta som jag fick på akuten men nehej tack, sa jag och bad om alternativet, som visade sig vara Voltaren i stolpiller, men vafasiken, det hjälpte ju!

Vaknade på morgonen av att jag mådde illa, men hann inte resa mig upp och rycka åt mig en kräkpåse så det fick bli renbäddning istället. Nya kontroller och mera antibiotika, och sen satte de lite dropp också, för mitt blodtryck var alldeles för lågt, så de trodde att det berodde på att jag var uttorkad efter gårdagens (ofrivilliga) fasta.
Lite rond, lite mera dropp och antibiotika och en kateter senare tyckte de att eftersom det inte hände något nämnvärt med mitt blodtryck så MIG:ade de mig.
MIG står för Mobil IntensivvårdsGrupp, och är läkare och sjuksköterska från IVA (intensiven) som tillkallas när en patient har påverkan på andning, cirkulation, allmäntillstånd eller medvetande enligt kriterier som gör att patienten inte kan behandlas som vanligt på vårdavdelningen. I mitt fall pga att mitt blodtryck var alldeles för lågt för att vara normalt, trots att jag vid det laget fått flera liter vätska.

In promenerar då en av mina läkare, och vi sa båda något i stil med ”du ska väl inte vara här!”(hon ska gästspela på Sahlgrenska fram till Oktober, fick jag veta), hon kände på mina armar och ben och jag var svullen (om vätskan lagt sig i vävnader istället för att fylla ut mina blodkärl. Om man är uttorkad är blodet tjockare och flyter trögare, och hjärtat får svårare att pumpa runt det, och så blir trycket lägre. Om man får vätska som lägger sig i vävnader och muskler istället för att fylla ut blodet svullnar kroppen istället, och då kan det bildas tryck på hjärta och lungor som påverkar andning och cirkulation ännu mer) och sen ordinerade hon Albumin, ett läkemedel som är ett protein som binder vätskan till kärlen och förhindrar att man blir svullen.

Framemot lunch ansåg läkarna att jag behövde någon slags avlastning av njuren, så jag fick lite gott och blandat och sen blev det en tur till röntgen avdelningen, där jag fick en pyelostomikateter. Det är en kateter som sätts in i njuren via ryggen/flanken och det måste göras med röntgengenomlysning så att den hamnar exakt rätt. Ögonblicket när läkaren satt in katetern var ungefär 10 gånger så smärtsamt som den ursprungliga smärtan, men efter bara någon minut släppte både smärtan och illamåendet som en följd av att urinen nu kunde rinna ut ur min blockerade njure.

nefrostomi

Mitt blodtryck blev sakta bättre, och jag blev piggare, eftersom jag inte längre hade ont och nu kunde röra mig och vara uppe och gå. På Torsdagsmorgonen drog jag min kateter (den vanliga. Ja, jag frågade först…) och på kvällen bytte de min intravenösa antibiotika mot tabletter. På Fredagsmorgonen kom en läkare och pratade med mig om vad man planerat för mig. Jag fick veta att en koordinator skulle sätta upp mig för operation och röntgen, och så skrev han ett läkarintyg, för pga hög infektionsrisk via pyelostomikatetern var det inte lämpligt att jag jobbade, med tanke på alla infektioner och sjukdomar som finns på IVA. Och sen fick jag åka hem!

Hem, ljuva hem! Pixel verkade glad att se mig, grannarna var supernyfikna och jag kände bara att det var skönt att vara hemma! Helgen tillbringades i soffläge, och jag fick ta Alvedon ett par gånger, men sen mådde jag bättre och nu känner jag mig inte ett dugg sjuk. Det enda jag tycker är jobbigt nu, det är den förbaskade kateterpåsen! Slangen från katetern går till en påse, som sitter fäst på mitt ben med en ”strumpa” eller ett band, men nu när vädret är så himla fint så hade det ju varit trevligt att slippa den. Som det är nu så går jag i långa kjolar och klänningar och har tights under de kortare klänningarna, bara för att inte påsen ska synas. Vanligt sommar- och solbeteende är det inte frågan om här…

Men men, fortsättning följer. Nu väntar vi på kallelser till röntgen och operation. Min vice VeC Anita frågade om det är okej att hon kollar om hon kan få koordinatorn att flytta upp mig, och självklart får hon det.

Jo, just det ja. Sista året jag bodde i Trollhättan (2000) hade jag samma problem, och låg på Uddevalla sjukhus med ännu kraftigare infektion och smärtor. Den gången hade jag pyelostomikatetern i ca 6 månader, trots utlovad operation inom en månad, så jag hoppas verkligen att det inte tar ens i närheten så lång tid den här gången!