I måndags efter jobbet mötte jag upp J på centralen i Gbg, och så tog vi tåget till Växjö. Väl där inkvarterade vi oss hos Emma, Silvio och knattarna och fikade och tjôtade en hel lång kväll innan vi kröp ner för att få några timmars sömn innan tisdagens stora event.
Vi skulle ju till Migrationsverket och genomgå sk muntlig utredning med anledning av att J sökt förlängt uppehållstillstånd.
Vi kom fram med en stund till godo (är ju inte så kul att rusa in med andan i halsen, ser inte så bra ut heller…) och sen kom det ut en liten tjej som hälsade på oss och sen fick jag snällt vänta medan hon och J gick iväg för att prata. Efter bara knappt en kvart kom de tillbaka, och så var det in tur att följa med henne in på rummet. Hon frågade lite om vardagliga saker som hur vi tagit oss till Växjö, hur vi ska fira julen och om vad vi gör till vardags, dvs jobb och skola och sånt där, och sen fick jag skriva på ett papper och så var det klart.
Vi hade väntat oss rena rama korsförhöret, så vi hade faktiskt suttit och ”förhört” varandra på saker som vi trodde de skulle fråga om, men icke då!
Hon sa att hon beviljade J ytterligare ett års uppehållstillstånd, kruxet är bara att det räknas från första dagen efter att hans gamla gick ut, och eftersom de tar 6 månader på sig att komma fram till det här, så gäller det nya fram till 18 Juni 2012. Då får han söka igen, men den gången blir det permanent.
Sen ringde vi Emma, som var ungefär lika förvånad som vi över att det reddan var klart, och så åkte vi ut till köpcentret Samarkand och strosade runt i jakt på vantar, mössa och kanske nåt annat trevligt. Jag hittade en kofta för en hundring och J köpte två par byxor.
Sen tillbaka ”hem” för snabblunch och hämtning på dagis. Jag fick nöjet och äran att klä på Victor ytterkläderna, och det märktes att det var ju ett tag sen mina egna var små!
Några timmar bus, lek, tjôt och mat senare var det dags för J och mig att ge oss av hemåt igen. Emma skjutsade till stationen och sen tog det ”bara” fem timmar innan vi kunde ramla in genom vår egen ytterdörr.
Där fick vi först klappa bebishund i ungefär tio minuter innan vi kunde ta av oss skor och jackor ens!
Igår var det väldigt segt att ta sig upp ur sängen, kan jag meddela. Visserligen hade jag fått lov att komma 8 istället för 7.30 (för om jag ska komma 7.30 är jag ändå där redan 7) men jag tror att eftersom jag visste att jag inte skulle få många timmars sömn, och säkert undermedvetet var rädd att försova mig, så vaknade jag istället flera gånger under natten, så jag sov inte alls bra, och var jättetrött på morgonen.
På jobbet var det jätterörigt och massor att göra, så när det var dags att åka hem somnade jag som ett släckt ljus på tåget oc vaknade av mobilens alarm strax innan vi kom fram.
Idag fick jag sovmorgon till kvart i nio och det var skönt. Sen bar det iväg in till Falköping, till barn- och ungdomshabiliteringen. Robin går dit en gång om året så det får mäta rörligheten i hans leder och se hur han sköter sig. Det är ju inte så att vi springer benen av oss där, men det är ändå skönt att veta att de finns där om vi skulle behöva dem, fast det känns som om det räcker med ”årliga besiktningen”.
Efteråt hämtades vi upp av mor och far, tog en sväng runt McDonalds så Robin fick lite lunch eftersom han missade skolans, och så åkte vi hem.
Sen dess har jag hunnit städa inuti diskmaskinen, diska alla stora saker som inte ska köras i maskinen, plocka och lägga undan en hel massa saker som drällde överallt där de inte skulle vara, och nu har jag också bloggat.
Snart ska jag ta tag i maten. Jag tänkte passa på att göra flera matlådor medan jag ändå står i köket idag. Men först ska jag ha lite fika!
Vad kul att det gick så bra, och så lätt =)
Skönt att det gick bra, men synd att det inte var permanent den här gången….