Idag är ingen bra dag. Idag är det nämligen exakt en månad sen J talade om före mig att han inte ville fortsätta ha ett liv tillsammans med mig. Idag grinar jag. Inte hela tiden, men rätt mycket, ändå.
Många är de, som sagt att det blir lättare och bättre, men inte fan känns det varken lättare eller bättre. Jag är lika jäkla ledsen nu som jag blev då. Jag är fortfarande lika besviken på honom för att han bestämde sig för hur han ville ha det istället för att vi satte oss ner och pratade om vårt förhållande. Jag älskar honom fortfarande så mycket så jag har ont i magen. Jag saknar fortfarande att höra hans röst i telefonen de dagar vi inte sågs, och jag saknar fortfarande att inte få hålla om honom, pussa och kyssa honom, retas med honom, käbbla med honom, sova bredvid honom, hålla honom i handen när vi är ute och går. Jag saknar honom, helt enkelt.
Jag sover fortfarande inte ordentligt på nätterna. Jag äter fortfarande inte ordentligt. Och jag grinar fortfarande.
Visserligen gör jag saker, men det är inte roligt att göra saker längre. Att fixa här hemma, att åka iväg och göra något, att se en film – inget ger mig riktig glädje eller nöje längre, för jag har ingen att dela det med längre.
”Men du har ju dina barn, din familj och dina vänner?” Barn och föräldrar, javisst, men de har inte samma intressen som jag. Vänner…ja, ni som läst alla inlägg i bloggen vet hur det står till på vän-fronten. Det har ju inte blivit bättre.
Men flera av de jag räknade som kompisar förr har hört av sig och menat att de antingen har för mycket att göra med sina egna livet, att de har en massa bekymmer själva som gör att de inte orkar umgås eller att man kan ju faktiskt inte förvänta sig att folk ska hålla kontakten när det var jag som flyttade. Men de hinner och orkar umgås med andra människor, och de håller kontakten med andra som flyttade, så vad är skillnaden?
Några skrev tom och undrade om det hänt något, efter att jag skrivit ett officiellt tack till alla som brytt sig i min status på FB. Vet man inte efter fyra veckor vad en kompis gått igenom, då är det klent med kompisskapet. Nä, duger inte jag åt er så duger inte ni åt mig, då är jag hellre ensam. Men jag vet nu att jag har några i mitt liv som är vänner även om de själva inte har det så lätt just nu.
(Ett par personer har hört av sig och talat om för mig, att trots att vi inte pratats vid på många år, så finns jag fortfarande i deras hjärta, och att de blev jätteledsna för min skull nu när det här hände.)
Äh, det tjänar väl ingenting till att hålla på att älta det här, så nu skiter jag i alla som inte verkar bry sig om ifall vi är kompisar eller inte. Tack o hej. Vänlistan på facebook finns kvar, men det kommer att bli en separat grupp för de jag tycker förtjänar och vet om att de bryr sig om vad jag uppdaterar med där. Så ser du inget nytt från mig på FB i fortsättningen, så har du inte hamnat i denna gruppen. Och undrar du varför, kan du ju ta dig en funderare…
Ibland behöver man rensa bland vännerna. Jag har märkt det tydligen efter flytten till Sthlm….
MEN, det blir lättare, fast det tar tid. Men är det inte bättre att det tar lite tid och gör ont längs med vägen än att det inte känns ngt alls i hjärtat? Hade du kommit över det direkt, var det verkligen riktig kärlek då?
Massor med kramar, och om du vill skajpa eller nått så finns jag iaf:)
Tack min fina vän! <3