Bokrecension; De fattiga i Lodz

En roman om det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz, och om dess av nazisterna utsedde ledare, Chaim Rumkowski, och hans svårutredda, mycket tvetydiga roll. Det är en roman om livet i den avspärrade stadsdelen, om den påbjudna tyska kadaverdisciplinen, det mördande slavarbetet, svältdöden och de utsiktslösa flyktförsöken men också, paradoxalt nog, om överlevnadskonst och livsvilja, som t ex framväxten av den kollektiva, så småningom listigt subversiva Getto-Krönikan, som varit författarens viktigaste källa, och om hur transporterna till de för de bortforslade till en början okända förintelselägren vidtar tills gettot med dess ursprungligen 250 000 innevånare tömts. Med sin bok ger Steve Sem-sandberg en stark och, även internationellt sett, inte tidigare skådad inblick i Förintelsens verklighet.

Det började med att jag läste om den här boken när den kom ut, och jag minns att jag tänkte att jag nog borde läsa den. Men som vanligt så hamnade den på att-läsa-nån-gång-i-framtiden-listan. Istället fick jag med mig en annan bok ”i samma ämne”;”[Hotel Galicja]” av Per Arne Erkelius. Sedan gick det nästan ett år innan jag lånade hem ”De fattiga…”. Tyvärr ramlade det in en väldig massa andra böcker här hemma i samma veva, så den blev liggande och återlämnad oläst.
Men så kom förra veckan en arbetskamrat och lade den i min hand och sa ”du läser nog ut den här innan jag ens hunnit öppna den, så du kan få låna den”. Sagt och gjort. Jag läste, och nu tänkte jag berätta vad jag tyckte om den.

För det första är det en tjock bok – 662 sidor – så det tar ett tag att läsa den, även för en inbiten och snabb läsare som jag. För det andra handlar den om något som är så hemskt att ännu idag – nästan 65 år efter att det hände – fortfarande är det ett brännhett ämne; förintelsen – nazisternas utrotning av judarna.
Det är svårt att berätta om en person eller en händelse i boken, för allt hänger ihop, varje berättelse är en del i hela historien. Enligt baksidestexten handlar dock boken huvudsakligen om Mordechai Chaim Rumkowski, judeäldste och ordförande i det i gettot styrande äldsterådet. Frågan som ställs är: gjorde Rumkowski verkligen allt som stod i hans makt för att rädda livet på sina judiska medmänniskor, eller var han en överlöpare som samarbetade med nazisterna för att skydda sig själv? Frågorna är många, det finns inga egentliga svar.

Boken handlar om hur nazisterna startade gettot i Lodz, och om hur folk levde och överlevde i gettot. Det är tung läsning, nästan klaustrofobisk; många gånger har jag fått lägga ner boken en stund för att bilderna i mitt huvud var så livliga. Man har ju sett en del bilder från den tiden på tv, i tidningar och i böcker, så det är inte svårt att se framför sig den fruktansvärda och omänskliga tillvaro gettots invånare tvingas leva i. Ändå är det svårt att förstå hur något sådant kunde hända.
Men ändå kan jag på något sätt se ljus i boken, i gettoinvånarnas tankar och handlingar som hela tiden fokuserar på att det kommer att bli bra igen en dag, på hoppet om att en dag kan görs hela skillnaden. Hoppet är som en ledstjärna genom boken, genom alla de hemskheter och ohyggliga beskrivningar av livet i gettot löper Hoppet som en silverglänsande flod och bär judarna på sina vågor.

”De fattiga i Lodz” är baserad på den 3000 sidor långa Ghettokrönikan, skriven av invånarna i gettot och en unik ögonvittnesskildring av förintelsens fasoor.
Att läsa den tänker jag inte ge mig på, men att jag nu äntligen läst ”de fattiga…” är något jag inte ångrar.

”De fattiga i Łódź ” fick 2009 års Augustpris för Årets svenska skönlitterära bok

Juryns motivering:
Med denna kollektivroman tar sig Steve Sem-Sandberg an ett särskilt kapitel i det andra världskrigets annaler: det judiska ghettot i den polska staden Łódź väster om Warszawa, dess tillkomst, organisation och hjärtslitande villkor under nazistiskt överinseende. Det är en historia som berättas sedan alla tårar torkat, återgiven i en närmast torr och osentimental stil, en balansgång mellan fakta och fiktion som med utgångspunkt i (den autentiska) Ghettokrönikan 1941-44 tecknar en serie individuella öden med stark integritet, också när de sviktar eller sviker.

 

 

 

Ett svar på ”Bokrecension; De fattiga i Lodz

  1. Pingback: Ett nattligt boktips |

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.