Jag har läst boken. Två gånger till och med. Och nu har jag äntligen sett filmen. Vanligtvis brukar jag se den någon gång under premiärveckan (tillsammans med barnen; en tradition vi har), men den här gången drog det ut på tiden, eftersom en viss ung fröken är ute och flänger landet runt och inte har tid att gå på bio med sin mamma och sin bror.
Så Robin och jag tröttnade och gick och såg den utan Fia. Ännu en tradition i graven…
Så vad tyckte jag om den då? Jodå, om man ska köra på den korta varianten, så tyckte jag att den var bra. Inte lika bra som boken, men, som jag alltid säger, jag har hittills inte sett en enda film som överträffar den bok den är baserad på.
Jag ska försöka att inte skriva samma saker som Kerstin har gjort (även om jag håller med henne fullt ut om det hon skriver).
Harry Potter är alltid Harry Potter. Filmerna är alltid bra; de är snyggt filmade och fulla av specialeffekter som bygger på magin (haha) i storyn. Trots att man i varje film ändrat om lite från bok till film, och trots att man utelämnar en del av handlingen från böckerna, så förstår man ändå vad som händer, till skillnad från tex Twilight, där jag tycker att de skar bort alldeles för mycket av det väsentliga från boken.
Inledningen av Halvblodsprinsen är magnifik. Mugglarvärlden och trollkarlsvärlden drabbas båda hårt av Dödsätarna, som sveper fram genom London som gigantiska rökpelare, och förstör allt i sin väg. Det hela tonas abrupt ned när man får se Harry sitta vid ett bord på ett litet café och läsa en tidning. Där kommer första besvikelsen. I boken kommer Dumbledore och hämtar Harry hemma, på Privet Drive, men i filmen hämtar han upp honom vid caféet. Jag ville få se Morbror Vernon, Moster Petunia och kusin Dudley igen, när de än en gång blir totalt förödmjukade av Dumbledore, utan att ens förstå vad som händer. Det är en av de roligaste sakerna i den här berättelsen, precis som det är i alla de andra böckerna.
Det där med att Dumbledore hämtar Harry hemma ger också tittaren en förståelse för hur beskyddande Dumbledore är mot honom, och man förstår samhörigheten mellan den gamle mannen och pojken bättre. För att förstå slutet av den här filmen behöver man förstå just denna samhörighet och förståelse som finnas mellan dem.
För det är i slutet som man ser vem som är god och vem som är ond, mycket mer så än man kunnat se det i tidigare filmer. Faktiskt kan man redan nu se vilken sida Snape egentligen står på. Har ni förstått det än? Eller behöver ni se de sista filmerna också? Själv har jag vetat det sedan första boken och filmen.
Apropå Snape, så är Alan Rickman en av mina favoriter. Mannen ser ut som en typiskt uttråkad, snobbig britt, som avskyr alla former av känsloyttringar, men han är på samma gång så charmig och har en sådan utstrålning att det är svårt att tycka illa om honom även när han spelar slemmig skurk.
Helena Bonham-Carter är suverän som Bellatrix Lestrange, illvillig anhängare till Voldemort och Dödsätare. Så många fenomenala skådespelare finns med i rollistan att det skulle ta alltför lång tid och mycket utrymme att skriva om allihop, men sina favoriter måste man ju ta med.
Naturligtvis är Harry (Daniel Radcliffe), Hermione (Emma Watson) och Ron (Rupert Grint) grymt duktiga på att gestalta sina respektive karaktärer. Faktiskt har de redan från första filmen porträtterat dem på ett enastående sätt, men för varje film växer de i sina roller.
I den här filmen får de visa upp lite annorlunda sidor av sina roller, sidor som man tidigare inte sett hos de unga trollkarlsstudenterna. Och det är otroligt underhållande att se Harry acceptera och tom tala om sig själv som Den Utvalde, och agera därefter, att se Hermiones självförtroende om sina kunskaper vackla och se henne smyga undan för att gråta och att se den ständigt rodnande och generade Ron sträcka på ryggen och finna en självsäkerhet (som dock vacklar lite emellanåt) han tidigare bara drömt om.
I övrig vet jag inte om jag kan skriva så mycket mer om filmen utan att lämna ut alldeles för mycket för den som inte sett den. Jag kan bara påpeka en sak som Kerstin också skriver i sin blogg – att det är lite för mycket fokus på spirande ung kärlek och smärtsamma första förälskelser i den här filmen. Less is more, och det är just de subtila antydningarna i boken som gör det så bra där. Här blir det lite för mycket.
Jag tror jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag tror att det är bättre att jag stannar här. Risken finns annars att jag babblar (ännu mer än nu), och det blir bara jobbigt.
Men jag kommer definitivt att se Harry Potter och Halvblodsprinsen igen. Kanske redan imorgon.