Nu vet jag att det är flera som är ganska nyfikna på hur jag har haft det de senaste dagarna, så jag får väl uppdatera er lite grann här då. Det blir inga maffiga detaljer om ni tror det, vissa saker vill men dels ha för sig själv, dels vill jag inte riskera att blogg.se stänger ner bloggen för mig pga barnförbjudet innehåll haha.
I lördags efter jobbet satte jag mig på bussen mot Stockholm; klockan 23.25 rullade vi iväg. Jag åt lite och sen proppade jag in hörlurarna och lutade mig bakåt för att få några timmar sömn. Den här bussen stannar ju på flera orter för att släppa av och plocka upp folk, och nånstans plockade man upp ett gäng tonårskillar som hade fått lite för många droppar innan för västen. I och med att det bara fanns enstaka platser kvar i bussen, så fick killarna sprida ut sig på de platser som fanns, och följden av det blev då att alla som sov i bussen vaknade, för killarna skulle naturligtvis, som helt normala, fulla tonåringar, ”prata” med varandra hela tiden. Det kan bli ganska högljutt då…
Till slut gick de i alla fall av, så att vi andra kunde somna om igen. Sen vaknade jag med ett ryck när bussen stannade vid Cityterminalen i Stockholm.
Jag ramlade ut (bildligt talat, mina vänner…så klumpig är jag ändå inte…) och in på terminalen för att hitta en toalett. Jag fixar inte toaletter på tåg och bussar, så jag var i stort behov av en nu. Fick fråga mig fram, för även om mycket är bra skyltat i Sthlm, så är det inte helt tydligt var alla toaletter finns. Sen tänkte jag vara så smart att jag tog ur mina linser, som jag ju hade sovit med, men hittade inte mina glasögon och linsburken! Aj fan! Jaja, inget att göra åt saken. Ner en trappa för att få i mig kaffe, men de öppnar inte förrän 7, så det blev till att vänta. Jag kunde ha köpt Pressbyråns kaffe, men nätack…magen ska hänga med ett tag till…
Fick mitt kaffe så småningom och så ringde Karin. Gulliga Karin, så orolig att jag skulle råka ut för något.
Eftersom de andra inte skulle komma fram till Sthlm förrän flera timmar senare, var jag tvungen att sysselsätta mig själv under dagen. Nu är ju inte det något svårt projekt i den staden, så jag började med en promenad. Jag bara gick runt i ett uppvaknande söndags-Stockholm, och tittade på omgivningarna och lyssnade på alla ljud. Så skönt det var att inte behöva ha ett mål. Hamnade vid St Catarinas kyrka, där bla Anna Maria Lenngren ligger begravd. Runt kyrkogården stod dörrar uppställda. Det var nån slags installation, men en mycket fin sådan. Dörrarna var öppna och hade ord på var sida om. Det var så fridfullt att bara vara där.
Därefter gick jag upp mot riksdagshuset, korsade riksbron och så var jag där; i Gamla Stan.
Jag bara älskar Gamla Stan i Stockholm. Gatorna, gränderna och husen, affärerna, restaurangerna och caféerna. Doften av gammalt trä, av mat och kaffe; atmosfären här är inte som någon annanstans. Och man ska komma ihåg att jag är inte speciellt pro-Stockholm.
Affärerna var inte öppna än, så jag gick bara omkring och njöt av att vara där. Dvs tills jag började stöta på klungor med turister. Tyskar, holländare, ryssar, polacker – you name it. Så jag satte mig på en stentrappa och ringde mamma för att tala om att allt hade gått bra med bussresan. Medan jag satt där kom en kvinna med sin hund; en sån där söt liten bulldogsliknande sak. Vovven nosade på mig och jag pratade lite med den, och sen vägrade den att gå förrän jag hade klappat den också. Sen tittade jag upp och såg ett annorlunda och vackert ”galler” i muren. Jag vara bara tvungen att använda kameran. Igen.
Jag traskade runt en stund till innan mina fötter sa ifrån och ville vila. Så jag tog mig tillbaka till centralen och åt lite. Efter vila försökte jag hitta en optiker för jag ville ha en linsburk. Jag hade ju faktiskt kommit ihåg linsvätskan, mest tack vara att Fia la den i väskan och inte jag. Men tji fick jag, inte ens i kungliga hufvudstaden har optikerna öppet på söndagar, så det fick bli en fiffig liten burk från PUB istället. Den var väl tänkt att ha krämer eller nåt i, men den funkade så bra till linserna. Och den var billig.
Efteråt satt jag bara och degade på centralen, somnade tom en liten stund. Och sen var klockan 15 och bussen från Hudiksvall kom.
Kärt återseende och så fick jag träffa två av hans vänner från organisationen; Patricia, som också är från Costa Rica, och Staffan, som är svensk och som egentligen bor i Stockholm.