I Labyrinten träffar vi först en ung engelsk kvinna, Alice, som under sitt arbete som volontär vid en arkeologisk utgrävning i södra Frankrike, upptäcker en grotta som har dolt sina hemligheter för omvärlden I århundraden. Berättelsen tar sedan ett skutt 800 år bakåt I tiden, då en annan ung kvinna, Alais, måste skydda en gammal bok som innehåller hemligheten om den heliga graalen. Kapitlen fortsätter att växla mellan de två kvinnornas historier och deras kamp för att gömma sig och bevara sina hemligheter, tills deras öden till slut förenas och flätas samman för att skapa rättvisa och ge frid.
Författaren, Kate Mosse, väver samman två berättelser åtskilda av 800 år, samtidigt som hon tar oss med på en historisk och geografisk rundvandring i sydvästra Frankrike, Languedoc-området. Det var en gång det starkaste fästet för katarerna. Centrum för katarerna var Carcassone, där Raymond-Roger Trencavel härskade. Både staden och Trencavel är viktiga i boken. Mosse ger oss också en kort historisk och teologisk beskrivning av katarismen som religion. Trencavel gav katarerna som bodde i hans områden religionsfrihet och beskydd. Katarerna här kom senare att bli kända som Albigenser efter staden Albi.
För att ordentligt förstå den litterära strukturen i Labyrinten måste man förstå hur katarismen skiljer sig från den romerska kyrkan (katolicismen). Les Bons Chrétiens, De goda kristna, som katarerna kallade sig själva, trodde att inom varje människa finns en del av gudomligheten. Denna del hölls fången av korruption; den negativa energi som associeras med den materiella världen. Man trodde också på reinkarnation. För att nå själslig frihet var man tvungen att vända ryggen åt allt materialistiskt. De som inte klarade av detta under sin korta livstid skulle födas på nytt och fortsätta sin kamp att nå själslig frihet.
År 1204 startade en ”utrensning” av katarerna, på påven Innocentius III order. Det blev början till Albigenserkriget.
Baserat på dessa fakta spinner Mosse en berättelse runt de två kvinnorna och en myt om den heliga graalen, en myt så som ingen skrivit om den förut.
Det här är den sortens bok jag tycker om mest av alla, skönlitteratur varvat med historia.
——-
Sepulchre utspelar sig dels i nutid, dels på 1890-talet. I nutidens berättelse får vi följa Meredith Martin, en ung amerikansk författare och akademiker, som befinner sig i Frankrike för att dels forska efter fakta om Claude Debussy, som hon ska skriva en bok om, dels för att försöka finna sina egna rötter. En resa som tar henne till den lilla byn Rennes-les-Bains, nära Carcassone i sydvästra Frankrike.
Ca hundra år tidigare gör 17-åriga Leonie Vernier en liknande resa från Paris till Rennes-Les-Bains, men för hennes del gäller det en vistelse hos en släkting som nyligen blivit änka, även om det står helt klart att hennes resesällskap, brodern Anatole, snarare flyr Paris för säkrare trakter efter att ha hamnat i knipa.
Båda kvinnorna snubblar snart över mysterier och legender som väcker deras nyfikenhet. Legenderna kretsar mestadels kring en Tarot-kortlek och dess samband med släktingens hus; La Domaine de la Cade, som numera är det hotell där Meredith bor. Den lokala folktron säger att i huset finns en demon som, om den släpps lös, ger sig på oskyldiga små barn.
Det står klart ganska tidigt att de båda kvinnorna är sammanlänkade på något sätt och bådas berättelser spinner vidare mot en dramatisk avslutning som inträffar på Alla Helgons Natt, den natt då de levandes och själarnas världar är som närmast varandra, och allra mest så i den uråldriga visigotiska kryptan som finns dold i de mörka skogarna vid Domiane de la Cade.
När jag började läsa Kryptan kändes den lite halvseg, men det jag misstog för en brist på fart i berättelsen var egentligen ett sätt för Mosse att sakta men säkert lägga upp planen för hur det hela skulle komma att utspelas. Helt plötsligt ville jag bara ha massor med tid för mig själv och kunna läsa färdigt boken utan avbrott, så att jag skulle få veta vad som hände, precis som jag kände med Labyrinten.
Mosse’s detaljkänsla, både för det historiska och för samtiden, för det stora perspektivet såväl som det vardagliga livet, särskilt på 1800-talet och I synnerhet när det gäller hennes karaktärer, är fantastiska, man marker ganska fort at thon har god kännedom om området och at thon last sin läxa innan hin började skriva.
För dig som har läst hennes första bok; Labyrinten, följer Kryptan samma mönster när det gäller berättandeteknik, och vilar på samma berättelsegrund som den förra; händelser från förr som är för evigt bundna till händelser idag, och vår nutida hjältinna blir fascinerad av sin historiska länk och gör allt för att rätta till alla fel som begåtts i en svunnen tid.
Har du, mot förmodan, inte läst dem än – gör det!