Även om du inte var med på 80-talet så har du hört talas om Europe. Och du har en ganska klar bild av hur de låter för du har ju hört den där låten X antal gånger.
Glöm det.
Glöm att du hört ”The Final Countdown” över huvud taget. För den är historia idag. Men Europe finns än. Och den nya skivan; ”Last Look At Eden”, är inte som något de gjort innan. Och ändå är den det.
Det här är deras tredje album sedan comebacken 2004, och den är tyngre, mörkare, rockigare och mer känsloladdad än både ”Start From The Dark” och ”Secret Society”. Joeys röst är djupare och maffigare än den var under Europes storhetstid på 80-talet. Norums gitarrspel är som alltid glimrande, men nu med en extra touch av blues, något de inte hade kommit undan med för 20 år sedan.
Det låter Led Zeppelin, Audioslave, E.L.O, lite Pink Floyd och en nypa Deep Purple. Det låter bra! ”No Stone Unturned” har snurrat fler gånger än de andra. Den, tillsammans med ”Catch That Plane” och ”Gonna Get Ready” kan mycket väl bli maffiga konsertlåtar. Synd bara att det var så dåligt ljud när de spelade i Göteborg.
”New Love In Town” är ett av de vackraste sätt jag vet att tala om för världen att man älskar sitt barn.
Och självklart grät jag en skvätt när jag lyssnade på ”In My Time”; hyllningen till Norums avlidna fru.
Tänk er en korsning mellan en typisk Europe-ballad och Gary Moore, så är du på rätt spår. Om det enda du hört av Europe är den här cd:n, så kunde du ju inte veta att de kunde få till något så känslosamt, och du kunde ju inte heller veta hur John Norum kan lägga hela sin själ i sitt spelande.
Men vi som har varit med ett tag, vi vet. Och vi njuter.
Här kan man hitta en annan recension.
Men…det finns alltid ett men…och den här gången handlar det inte om musiken utan om omslaget. Det här var inte så snyggt. Eller är det bara jag??!
