Från början hade jag tänkt göra en recension låt för låt, men jag struntar i det och recenserar lite som jag känner det istället.
Albumet har alla de välkända Muse-elementen, såklart. Effektfulla gitarrer, sugande basgångar, pianoslingorna och tempoändringar. Allt finns där. Och lite till.
Matthew Bellamy har kvar sin egen, personliga sångstil, som alltid ger låtarna en klang av sorg och melankoli.
Jag trodde det skulle bli svårt att fylla luckan efter ett album som ”Black Holes and Revelation” (i mitt tycke det hittills bästa av Muse) men de lyckas över förväntan.
Vi sparkas iväg på resan av ”Uprising”, vars intro får mig att tänka på Dr Who (ja, jag var tvungen att vänta in ett avsnitt för att dubbelkolla), med sitt elektroniska surrande och det taktfasta, något suggestiva trummandet. Men om man tror att det sätter tonen för resten av skivan blir man antingen glatt överraskad eller väldigt besviken. Gissa vilket jag blev?
Influenser från Queen och Chopin, stråkar och orglar, ja tom en klarinett i ” I Belong to You (Mon Coeur S’Ouvre A Ta Voix)”, vävs ihop till en Muse-matta av finaste sort.
De sista 14 minuterna av skivan är en explosion i symfonisk experimentell musik. Det liknar inget annat jag hört innan; dramatiska stråkar, porlande piano och mäktigt blås bildar en musikalisk egotripp i sanna Muse-anda. Den här skivan kan egentligen inte recenseras så här, den måste upplevas för att man ska förstå hur bra den är. Muse har skapat ännu ett konstverk att hänga i sitt galleri. Jag kan knappt hålla mig till 24:e oktober!
Sweden Rock och BBC har också recensioner av The Resistance.
Sen undrar jag om de kommer att ha samma setlist på Hovet som i andra länder?
I så fall känns det som om det enda som saknas är ”Unintended”…och ”Popcorn”, förresten??!
1 svar på ”Muse – ”The resistance” recension”