Muse. Ett band som jag genom åren hört enstaka låtar av och med, men som inte fastnat. Tills för sisådär ett år sedan. Jag är alltså ett nytt fan, och därmed hatad och avskydd av alla ”äkta” Muse-fans världen över.
För ett år sedan kom filmen Twilight, och med den kom ett soundtrack till filmen. En mycket låg (mätt i Hollywood-mått) budget gjorde att man valde att ha med redan färdiga låtar som författaren; Stephenie Meyer, hade sagt var hennes personliga favoriter. Bland dessa fanns ”Supermassive Black Hole” med just Muse.
Jaha, tänker ni, så började hon gilla Muse för att de har en låt med i ”Twilight”. Men nä, så var det inte riktigt. Jag hade ju kunnat fortsätta ignorera dem, men jag ville ge alla band på skivan en chans utanför soundtracket, så jag skaffade en hel hög med skivor att lyssna igenom. De som fann nåd var Paramore, Linkin Park (som jag ju gillade lite grann redan innan) och så Muse. Och Muse har sedan dess snurrat otaliga gånger i mina spelare. Tilläggas ska kanske att SMBH inte tillhör de låtar jag rankar högst av Muse…
I vilket fall som helst, så kunde jag genom att läsa vad andra, ”äldre” fans, tyckte om bandet, lista ut att Muse live är något man inte vill missa. Så när jag såg att de skulle komma till Sverige under sin The Resistance Tour, då ville jag ju självklart se dem! Efterlysning av konsertkamrat lades ut på bloggen, och Kerstin nappade (såklart). Vi köpte våra biljetter och sedan började nedräkningen.
Den 24:e Oktober var det så äntligen dags! Hela helgen hade bokats och avsatts åt ett Stockholmsbesök, som för det första innebar en allra första träff för Kerstin och mig, och för det andra en konsert med Muse, men också en hel del annat. Och konsert blev det, även om vi fick stressa och springa och nästan få ett nervöst sammanbrott innan vi kom fram och in på Hovet.
Med tanke på hur bra vi tycker att de är, och tidigare nämnda kommentarer om deras livespelningar, så var våra förväntningar skyhöga. Vi hade båda varsin liten lista över låtar vi ville höra under kvällen, och faktiskt, så fick vi också höra alla våra favoriter! Och förväntningarna toppades med råge!!
Låtlistan: ← (har du Spotify kan du klicka där för att få den)
Encore:
(fetstil=mina favoriter före konserten, kursivt=nya favoriter efter konserten)
Jag kan nog egentligen inte säga så mycket om själva konserten, eftersom jag befann mig i ett slags rus hela tiden. Ett rus framkallat av musiken, texterna, Matt Bellamys magiska röst, stämningen bland publiken och glädjen över att vara på plats!
Trots att, eller kanske tack vare att de inte bara gick ut på scenen och körde senaste plattan rakt upp och ner och sedan ett par av de största hitsen som extranummer, utan istället hade en setlist med många av sina hits och publikfavoriter mixat med några få nya, blev spelningen mäktig, bombastisk och galet bra!
Muse musik beskrivs ibland som progressiv rock. Inte att förväxla med svensk proggrock, som för de flesta innebär Blå Tåget och Nationalteatern. Några av de band som spelar progressiv rock är bla Pink Floyd, Yes, Genesis, Rush och Jethro Tull. Muse är alltså i mycket gott sällskap där. Det man undrar nu är när ska de få chansen att visa att även de kan fylla en hel arena även i Sverige? (Det kändes på något sätt avigt att ”Walking With Dinosaurs” fick husera i Globen, medan Muse fick ”nöja sig” med Hovet).
 |
 |
 |
 |
 |
 |
(pga urkass mobilkamera har jag lånat bilderna från Muse.mu)
Bäst: Åh, måste jag välja, alltså??
Sämst: Att det tog slut ”så fort”. Hade lätt kunnat stå där en timme till!
Mesta rysningarna: Unintended (kan vi säga ”allsång”?) och munspelsintrot till Knights Of Cydonia.
Festligast: ”Fjortis”tjejerna i raden framför oss som filmade allt med sina digitalkameror samtidigt som de viftade med armarna och hoppade och dansade okontrollerat. Det var nog kul att se den filmen sen!
Och Matts och Chris’ snack mellan ”United States Of Eurasia” och ”Cave” – ”It’s fucked! It’s fucked? Yeah fucked! Oh Okey.” (typ…inte riktigt ordagrant, men ni fattar…)
Tristast: Alla tråkmesar som knackade på axeln och sa ”sitt ner”.
Mesta hoppsan: Killen bredvid Kerstin, som verkade slumra igenom konserten ända tills de började spela Plug In Baby. Då for han upp som om någon lagt en nyårssmällare under honom och började hoppa och sjunga med som en duracellkanin på uppåttjack!
Och så bjuder jag här på några höjdpunkter ifrån konserten: