Träsmak i rumpestumpen

Igår kväll, strax efter att Robin hade gått och lagt sig, ropade han på mig. Han hade helt plötsligt fått väldigt ont i magen, på en punkt invid vänster höft. Det gjorde så ont att stackarn började gråta och knappt kunde ta sig upp i sittande ställning för att svälja en Panodil. Arbetsskadad som jag är, så kände jag lite över det onda stället och även lite över njurarna, samt gjorde den klassiska blindtarmskollen, men det var bara på ett enda ställe det gjorde ont. Han somnade i alla fall till slut, men i morse gjorde det lika ont, så Panodil gavs och sjukanmälan gjordes, och sen ringde jag VåC. När de ringde tillbaka kunde vi få komma kl 9 (klockan var då 8.34). Det är tur man bor på en liten ort!
Never mind frukost, upp och borsta tänder och lite kattvätt på pojken, och iväg.
Naturligtvis gav smärtan i buken med sig i samma veva…

In till doktorn, som klämde och kämde och var mycket grundlig, men eftersom hon inte kunde hitta något, och tyckte det hela verkade skumt, så ville hon skicka oss till Skövde där närmaste kirurgavdelning och röntgen fanns. Så sjuktaxi beställdes och vi fick vänta. En timme.
Resan till Skövde tog 40 trista minuter, med en förare som pratade om sin onda höft nästan hela tiden. Resten av tiden berättade han vad han tycker om folk som har diagnosen el-allergiker eller fibromyalgi eller utbränd, bla. Jag försökte stänga av så gott det gick.

I Skövde fick vi först träffa en sköterska som kollade puls och syresättning på Robin, sen fick vi sitta i väntrummet. När vi hade väntat i 3 timmar, och alla som satt där när vi kom, samt sisådär en 20 stycken till som kom efter oss hade blivit uppropade, gick jag och frågade om de trodde det skulle ta mycket längre tid. Jamen du förstår att alla ska nog inte till en kirurg, sa tjejen i luckan. Jo jag vet, svarade jag, men någon mer än min son måste ha varit där för en kirurgkonsultation, och ett barn som inte ätit på 18 timmar mår inte direkt bra av det heller, som ni kanske kan förstå (Robin fick inte äta ”ifall om att”).
Tio minuter senare kom en sköterska och hmtade in oss till ett behandlingsrum, och fem minuter senare kom läkaren. En trevlig prick, som klämde lite han med, och som konstaterade att han inte heller kunde hitta något fel nu när det onda inte fanns där. Han sa att det kunde vara allt ifrån njursten till ”en fis på tvären”, och att om det kommer tillbaka ska vi söka igen. Hej då.
Så vi väntade i tre timmar för att få höra det. Okej, det är skönt att en läkare säger det, men wtf? Vi kunde stannat hemma och åkt in om det kom tillbaka istället, tom jag har såpass mycket sunt förnuft.

Ut från akuten, traska runt hela byggnaden (man kan inte gå från akuten in till resten av sjukhuset om man går via väntrummet) för att komma till huvudentren för att se när bussen till Falköping gick. Mera väntetid. En timma och 20 minuter. Så det blev fralla och lussebulle och kaffe. Juice till Robin. Gissa om han blev glad?

Jag hade tänkt rulla julköttbullarna idag, och ta ett tag med dammsugaren, och färga håret. Men jag orkar inte. Jag har i alla fall diskat. Och så har vi ätit. Mor och far kom förbi med min och Fias cyklar som pappa hade lagat, så vi fikade lite. Nu slappar vi bara, ska se CS…ooops det har ju börjat redan!