Men ibland blir även jag less. Inte bara på min ekonomiska situation, eller på allt tjafs med en viss ung fröken och hennes fasoner. Nej, just nu är jag mest less på folk som tycker så himla mycket. Missförstå mig rätt: självklart får folk tycka precis vad de vill, men måste andra behöva bli ledsna eller deppiga för det?
Ni som känner mig, vet ju att jag träffade en kille (man) i somras. En inte-alls-svensk man. En inte-ens-boende-i-Sverige-man (eller just då var han ju det…). Ändå fastnade vi för varandra så pass att vi efter en veckas bekantskap for iväg på Helsingforskryssning. Vi tycker inte mindre om varandra efter den kryssningen, direkt.
Men, med min vanliga ”tur”, så skulle han åka hem till sitt eget land bara några dagar efter kryssningen. Ett land som ligger sisådär en 950 mil ifrån Sverige. Det är knappast så att man åker dit över en helg…
Vi bestämde ändå att vi skulle hålla kontakten. Efter några samtal kom vi fram till att han, som inte har något som binder honom till hemlandet på samma sätt som jag har mina barn (usch det där lät fel, men ni fattar vad jag menar), ska komma hit till Sverige, till mig. Det verkade ju liksom enklast så.
Så vi tog reda på hur man ska gå tillväga för att han ska kunna stanna så länge som möjligt. Turistvisum gäller tre månader, studentvisum får man bara om man har antagits till en utbildning från hemlandet. Så vi valde att använda oss av alternativ nummer tre: uppehållsrätt med anledning av familjeanknytning.
Det innebär att man söker uppehållsrätt i Sverige i syfte att bilda familj med en i Sverige boende person, genom giftermål, samboende eller registrerat partnerskap. (Nej, vi ska inte gifta oss.)
Alla papper från hans sida är inskickade och, som jag skrev i ett annat inlägg, så har han fått en tid för intervju på svenska ambassaden. De flesta jag känner är glada för min skull, för att jag har träffat en man och för att han är villig att lämna sitt land och försöka skapa ett liv tillsammans med mig här i Sverige.
Sen finns det några, en handfull människor, som bara måste säga precis vad de tycker utan att tänka på vad de säger. Så de senaste veckorna har jag fått kommentarer i stil med:
”Du borde väl ändå kunna hitta dig en ordentlig svensk karl istället för den där sydamerikanen?!” (FYI så ligger Costa Rica inte i Sydamerika…)
”Ska du släpa hit en utlänning till, när det ser ut som det gör i Sverige med alla utlänningar redan?”
”Så du drar hit en utlänning som inte har nån chans att få jobb pga finanskrisen och som ska leva på socialbidrag?”
”Han kommer göra dig på smällen och sen drar han, fattar du väl!”
”Du kan ju inte vara riktigt redig du som vill ha hit honom och flytta ihop med honom efter att ni bara känt varandra så kort tid!”
”Du vet väl att de är knarklangare hela bunten där bortifrån?”
Inte så roliga kommentarer. Faktiskt snudd på rasistiska kommentarer, en del av dem. Jag vill bara slå något hårt i huvudet på de som säger så. men det gör jag inte. Jag går därifrån istället, och visar inte dem att jag blir ledsen och sårad, för det unnar jag dem inte.
Jag går istället till de som är glada för min skull, som håller tummarna för att allt ska gå vägen och att vi ska få vara tillsammans. Ni vet vilka ni är. I love you! ♥
Men frågan kvarstår: vad är det som gör att folk inte bara kan vara glada för en annan människas skull, utan måste hitta något att hacka på? Stackars dem.
Sådär. Nu har jag fått skriva av mig lite. Känns det bättre? Kanske…