Baksidestext:
London 1862. Susan Trinder är en enkel flicka från en familj av småtjuvar och hälare i Southwark, söder om Themsen. Den enda mor hon haft är Mrs Sucksby, en dam som tar emot spädbarn och uppfostrar dem på sitt eget speciella vis.
En kväll kommer dock en vän på besök. Han är av fin familj och kallas Gentleman, men i själva verket är han en skoningslös tjuv och bedragare. Det visar sig att Gentleman har en djävulsk plan och att han behöver Susan för att genomföra den.
I Ficktjuven målar Sarah Waters i Dickens anda upp en atmosfär full av mystik och kittlande passion. Det är en mycket spännande roman där dimman kan rymma både hemliga avsikter och överraskningar.
Min recension:
Ficktjuven tar oss tillbaka till England under den viktorianska eran. Men det här är inte vad du förväntar dig av en viktoriansk roman. Den är istället fylld av tjuvar, svek och girighet, fattigdom och kärlek – lesbisk kärlek. Du kan inte ens vara säker på vem som är ond och vem som är god.
Susan är en ung flicka som växer upp hos Mrs Sucksby, som tagit hand om henne ända sedan hon föddes, eftersom Susans mor hängdes för mord när Susan fortfarande var en baby. Det år Susan fyller 17 år, går Mrs Sucksby med på att låta Susan ta del av en lömsk plan, som går ut på att lura av en ung, sokyldig och totalt ovetande kvinna på hennes arv. Gentleman, som är hjärnan bakom planen, ska förföra och gifta sig med Miss Maud Lily, som också är föräldralös och som lever ett mycket skyddat liv i son morbrors hus, för att sedan få henne intagen på mentalsjukhuset, så att han och Susan kan smita iväg med Mauds förmögenhet.
Berättar-jaget i den här romanen växlar mellan Susan och Maud. Precis när du tror att du vet exakt vad som ska hända vart berättelsen leder, kommer ett nytt avsnitt i boken, med en ny berättare, och du slungas in i en ny virvel av svek och konspirationer. Du kommer att sträckläsa Ficktjuven för att få reda på hur historien slutar.
Jag läste ut den här boken för flera veckor sedan och har sedan dess försökt komma på hur jag ska skriva en recension som inte är för lång och inte för avslöjande.
Sarah Waters skapar en atmosfär i sann Dickens-anda i den här boken. Det är smutsigt och grått och slitet och fattigt, fullt av ficktjuvar och färgstarka karaktärer.
Det är dimmigt och tråkigt och nergånget och allt som den viktorianska London Dickens skulle ha skrivit. Där finns ficktjuvar och färgstarka karaktärer. Susan och Maud är på många sätt perfekta komplement till varandra, var och en betonar egenskaper hos den andra i deras många olikheter. Boken växlar mellan de två flickornas perspektiv så att läsaren får en klar inblick i motiven och känslorna hos dem båda.
Waters skriver med passion och blåser liv i sina karaktärer. Ibland behöver man inte mycket dialog i de böcker som man läser, för att där känns det som om dialogen är tvingad, men Waters träffar mitt i prick. Karaktärernas samtal är realistiska och hon använder dem tillsammans med karaktärernas inre tankar för att visa vad som händer – hon låter sina figurer utveckla boken snarare än att skriva ut allt själv.
Passionen finns inte bara i skrivandet, utan även i förhållandet mellan Susan och Maud. Men lugn – det är ingenting översexuellt eller pornografiskt över det hela. Kanske hade den bannlysts eller ett förbjudits, om den även givits ut på 1800-talet, men med våra dagars språk mätt, så är det ganska blygsamt och inte ett dugg motbjudande.
Detta är berg- och dalbana som sträcker sig över 544 sidor. Och det är en tur värd pengarna och besväret!