Eller vad säger man? Ibland blir man påmind om sin ungdom och saker man gjorde då som man kanske helst velat gömma i glömskans förråd för evigt.
När jag var i 19-20-årsåldern träffade jag en kille som efter ett tag visade sig inta både den ena och den andra olagliga substansen och som hade minst två andra tjejer på gång samtidigt som han träffade mig. En dag tyckte han att jag var extra trist och tråkig som inte ville gå ut och supa skallen i småbitar, utan hellre ville lägga mig i rimlig tid för att jag skulle jobba degen efter, så han sa några i hans tycke väl valda ord och gick ut genom dörren, och det var det sista jag såg eller hörde av honom.
Tills igår. Då ringde min mobil från ett – för mig – okänt mobilnummer. Jag svarar med ”hallå” som jag alltid gör när jag inte känner igen numret, och en mansröst frågar vem han talar med. När jag hörde rösten klickade det till bak i huvudet på mig, så även om jag i ett sånt fall brukar kontra med ”vem är du själv?”, så svarade jag nu med mitt namn, för det var något bekant över hans röst.
Då talade han om vem han var och sa att han förstod om jag inte mindes honom, men att han ringde för att be om ursäkt för hur han behandlade mig den där gången för 20 år sedan!
Han sa att han hade försökt få tag i mig ett tag, men att det var ganska svårt eftersom han inte kom ihåg mitt efternamn, men så sprang han på en gammal gemensam bekant som visste det och så kunde han leta upp mig.
Okej, det var snällt av honom att be om ursäkt, även om det tog lång tid, men i ärlighetens namn har jag inte ens tänkt på människan sen några veckor efter det hände. Det kändes helt enkelt inte som något värt att slösa min energi på. Men vi pratade en stund och sen sa vi hej då, och så var det bra med det.
Fast ganska paff blev jag ju! Undrar förresten om det inte är ett av stegen i att bli fri från droger och alkohol, att man ska be alla man sårat om ursäkt?!?