Den som gräver en grav av Yrsa Sigurðardóttir
I Nordiska läsutmaningen i December hade jag egentligen bestämt mig för att läsa en Arnaldur Indriðason, men ingen av hans böcker som jag inte läst, fanns inne på bibblan, så det fick bli en annan islänning.
”Den som gräver…” är Yrsa Sigurðardóttirs andra bok om advokaten Þóra Guðmunsdóttir, men den första jag läser av henne. Tyvärr är det nog den sista också (men man ska ju aldrig säga aldrig).
I ”Den som gräver…” blir Þóra anlitad ombedd av en av sina klienter att försöka förhandla om priset på en gård han köpt, med anledning av att det spökar där. Þóra som inte är ett dugg vidskeplig, åker ut till gården (som klienten gjort om till ett slags New Age-spa) för att se spökerierna med egna ögon. Eller, som hon menar, visa att det inte finns några spöken.
Knappt hinner hon checka in förrän den arkitekt som ägaren anlitat för att bygga ut och om gården, hittas brutalt våldtagen och mördad på stranden. Och här kommer klyschan: Þóra börjar själv undersöka och utreda fallet.
Jag tyckte att bokens inledning var sådär lagom mystisk och lite skrämmande, med en händelse med ett barn som blir instängt, men sen blev det sakta men säkert sämre. Det fanns tom stycken som jag inte bara skummade igenom, bara för att komma vidare.
Själva handlingen och platserna var inte det som var det trista, utan språket, eller rättare sagt sättet den var skriven på. Antingen har det blivit konstigt i översättningen, eller så är det bara jag, men jag kände bara att jag ville att den skulle ta slut.
Fast samtidigt är jag ju jä***gt principfast vad gäller böcker, och läser ut hela bara för att få veta ”om betjänten gjorde det”, hellre än att bläddra till slutet och sen lägga bort den.
Mitt betyg blir två bokstöd. Men som tur är, så är smaken som baken. Delad. Vill du ha fler tips på islänningar som skriver kan du kika här.
Nu ska jag jaga rätt på en färöisk (??) bok. Wish me luck.
Good Luck 😉