En gammal goding med Imperiet har fått ge titel åt både det här blogginlägget och en dokumentärfilm om bandet; Ett hjärta är alltid rött.
Jag såg den för ett par veckor sedan, och det var mycket igenkänning i musiken och politiken, hur Imperiet uppstod ur spillrorna av Ebba Grön, och hur de så småningom inte bara blev populära hos en bredare publik, utan även, genom sitt samhällsengagemang, en slags representanter för Sverige under en turné i Nicaragua och Kuba, hur man hanterade (eller inte hanterade) konflikter inom bandet och hur Imperiet till slut splittrades.
Den här dokumentären får man bara inte missa om man, som jag, växte upp under 80-talet!
Jag är född 1970, så 80-talets musik har satt en stor prägel på vad jag lyssnar på även idag. Imperiet var ett av de band jag lyssnade mycket på, Ebba Grön inte lika mycket.
Än idag kan jag få ett infall och dra på en spellista med Imperiet, njuta av texterna och Thåströms röst.
En enda gång såg jag dem live, och vilken spelning det var! Deras sista turné innan de lade av, på Liseberg 1988, och vad jag önskade att det inte skulle ta slut.
Ett hjärta e alltid rött
Ett hjärta har alltid rätt
Ett hjärta stinker blod och svett
Ett hjärta har alltid rätt
– Imperiet 1983
