Ja, Kerstin, nu har jag äntligen läst den, och nu ska jag försöka mig på att sammanfatta och tycka.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken egentligen. Jag började läsa den på engelska, eftersom jag tycker om att läsa engelska böcker på originalspråket. Om jag kunde fler språk skulle jag säkert läsa böcker på de språken också, man förlorar ju en del i översättningen, hur bra översatt en bok än är. Efter ca 10 sidor fick jag gå över till att läsa den på svenska, för den gammaldags engelskan och många, långa och idag sällan använda ord gjorde den alldeles för invecklad och "hackig" att läsa (eftersom jag fick slå upp ord hela tiden).
I början tyckte jag att boken var tråkig, jag undrade när den hänförande kärlekshistorien skulle börja, den som alla pratar sig varma om när det gäller den här boken. Sen blev den lite bättre, för att bli tråkig igen. Den var dessutom jobbig att läsa, med långa meningar och många långa beskrivningar och förklaringar.
Landskapet och omgivningarna beskrivs målande, medan jag har mycket svårare att se personerna framför mig, trots utförliga beskrivningar av dem.
Det jag reagerar mest på i boken är hur de flesta av karaktärerna plågar sig själva och varandra så mycket de kan. Det motsvarar inte min uppfattning om en kärlekshistoria. Jag ser den också, men den ligger så djupt under allt det sotsvarta, mörka hat som genomsyrar hela berättelsen. Jag förväntade mig dock lite mer av historien. Som det är nu känner jag bara att jag är glad att jag har klarat av en av klassikerna på min lista.
När det gäller systrarna brontë håller jag mig till Charlotte och hennes "Jane Eyre".