Läste nyss Marcus Birros blogg, där han skriver om den kommande Imperiet-boxen ”Silver, guld och misär”, där han fått äran att vara med och skriva en text i bookleten som följer med. Jag funderar på att införskaffa boxen så småningom. Imperiet för mig är tonår, rökrutor och svart kajal. Det är kärlek och brustna hjärtan, men också glädje och vänskap.
Jag minns när jag och Petra skulle på deras sista spelning, på Liseberg 1988. Vi rullade iväg i Petras lilla Fiat och tjötade och skrålade med, och väl framme njöt vi hejdlöst av konserten. Med tonerna fortfarande ringande i öronen traskade vi sen iväg för att leta upp bilen igen. Efter mycket snurrande och tom en skymt av bandet som smet in på nån krog på nån bakgata dit vi förirrat oss i vårt sökande, var vi äntligen på väg hem.
Då börjar det ryka från motorn. In på närmaste bensinstation och fylla på vatten. Några kilometer senare hände det igen. Det vara bara att ringa bärgaren och Petras pappa som fick komma och hämta bilen och oss.
Hem kom vi, men det blev en dyr resa. Vad som egentligen skulle kostat lite bensin och inträde till Liseberg stannade till slut på flera hundra kronor per person.
Men jag glömmer aldrig den kvällen.