Jag snubblade över en annan blogg idag. The dweller on the threshold heter den, och ägs av en tjej som är snäppet mer galen i böcker än vad jag är. Lite i klass med Kerstin, faktiskt…
Idag hade hon ett inlägg om Twilight-böckerna, om hur hon känner inför dem. Jag började kommentera hos henne, men ville säga så mycket, att jag valde att ägna den kommentaren ett helt eget inlägg här på min blogg istället.
Så varsågoda; dagens Twilight-betraktelse:
Jag måste bara säga att jag känner det praktiskt taget likadant som du, den där dubbla känslan inför all den präktiga kristna amerikanske helyllestilen, gentemot hur det förmodligen är i verkligheten. Jag får samma känsla som inför amerikanska såpor (Glamour etc) där allt är stela kulisser, lyxigt till max och inte ett hårstrå ligger fel.
Samtidigt har jag hela tiden den där klumpen i magen som man hade när man själv var tonåring och stormande förälskad, den där känslan sim sitter som en klump seg gröt i magen, men som ibland blir till smält lava som flyter från hjärtat ut i hela kroppen.
Twilightserien är för mig 4 helt underbara böcker. Nu har jag ju läst dem på engelska (och vägrar läsa dem på svenska för att inte tappa förtrollningen!) och språket är både mer nyanserat och berikat på engelska, så jag har ibland förlorat mig i HUR det är skrivet istället för VAD som är skrivet.
För det är ju faktiskt så, att sättet en bok är skriven på kan avgöra helt och hållet om jag tycker om den eller tar den till mig. Det spelar ingen roll om handling och karaktärer är sådana som jag brukar älska att läsa om, om det inte är ett bra språk.
När det gäller Twilight, så har Stephanie Meyer skrivit som hon själv vill läsa, som miljontals unga tjejer vill läsa, och hon har lyckats fånga inte bara de där unga tjejerna, utan även medelålders kvinnor och tom några killar och män.
(Jag provade faktiskt att läsa dotterns svenska bok; ”Om jag kunde drömma”, men fick lägga bort den efter några sidor, för det funkade inte att gå över till svenska.)
Själv började läsa Twilight för att jag blev nyfiken på vad det var för bok som alla i mina internetgrupper diskuterade. Efter sisådär 4 sidor var jag fast! Och nu har jag läst om dem 4 gånger!
Mina vänner och arbetskamrater har frågat mig vad det är som är så bra och speciellt med böckerna, men jag kan inte förklara det för dem på något bra sätt.
Det enda jag kan säga är att de är värda att läsas! (…och att filmen inte når upp till midjan på böckerna, ens…)
Eeh…nu känner jag att jag har avvikit ifrån min ursprungliga tanke och mening med det här inlägget så mycket att jag inte ens kan hitta tillbaka själv, så det blir nog bäst om jag avslutar här. *förvirrad och fundersam*