Idag såg jag ”Låt den rätte komma in”. Filmen, alltså. Kunde inte hålla mig längre nu när jag har läst boken. Men, som vanligt (höll jag på att skriva) så väljer jag boken före filmen.
Visserligen är filmen bra, men för den som har läst boken är det många scener som saknas i flmen. Dessutom har de ändrat i handlingen och repliker som för mig var väldigt viktiga i boken. Sånt där kan jag reta ihjäl mig på.
För att det här inte ska bli en långrandig historia om vad jag störde mig på, ska jag bara tala om att de två huvudrollsinnehavarna gjorde ett suveränt jobb, även om det var lite stelt. Per Ragnars gestaltning av Håkan var lysande, att casta honom var ett genidrag, han är på något sätt född att spela udda, sliskiga eller elaka män.
Tomas Alfredsson må vara hur duktig som helst, och filmen må ha fått så många lovord och priser att det inte går att räkna dem. men den känns så fruktansvärt svensk!
I den negativa bemärkelsen. Den har det där över sig som så många andra svenska filmer har, det som gör att jag bara klarar att se en liten bit och sedan stänger av, för det är alldeles för mycket pretto och drama och gräsrotsnivå för att jag ska kunna njuta av den. Det som jag har så svårt att förklara i ord.
Men som sagt, nu har jag sett den, men det är inte en film jag ser om i första taget.