Vad ska man säga? Den kära tonårsdottern försvann ut vid 23-tiden igår kväll, för att, som hon sa, ta en promenad med ett par kompisar. Strax före midnatt kom ett sms där hon skrev att hon sover över hos den ene kompisen, för de skulle LAN:a. Jag ringde upp och talade om att hon skulle pallra sig hem för hon har sitt sommarjobb att tänka på, och det går före eventuella övernattningar och LAN. Får till svar att hon minsann också vill ha nåt roligt nån gång. Eh, jaha, så vad är det du gör varje gång du umgås med dina kompisar, vilket är praktiskt taget varje dag? Sitter ni och har tråkigt, eller??
Efter mycket tjafs och grälande sa hon att hon kommer hem kl 7 på morgonen så hinner hon göra sig klar för att åka till sommarjobbet.
7.40 trippade hon in här och meddelade mig att hennes "kompanjon" i sommarjobbsprojektet hade ringt henne kl 7 och sagt att de inte var tvungna att komma idag. Jomenvisst. Eller hur att jag tror på det, men för all del, är det så hon vill ha det, så varsågod. Om hon tror att man kan tjäna pengar bara för att man säger att man har ett sommarjobb, så får hon väl tro det. Om hon tror att man kan vara uppe en hel natt och sen orka med att jobba, så får hon tro det också. Och om hon tror att det inte blir några följder av att smita undan från saker och ting hela tiden, så får hon tro det också!
Lilla fröken tror att hon ska tjäna storkovan på sitt sommarjobb. En sak är säker: av mig får hon inte ett öre. (Jo hon får barnbidraget som vanligt, men det får hon inte förrän jag får tillbaka pengar från KF).
I såna här lägen undrar jag om jag varit väldigt elak i nåt tidigare liv. Eller om jag varit en väldigt dålig och taskig mamma. Inte fan är det kul att knappt kunna somna för att man bråkat med sitt barn, eller vakna supertidigt för att man väntar på att hon ska komma hem.
Ja ja, jag får väl sätta mig i solen på balkongen en stund sen och sova. Jag har ju i alla fall hunnit både diska och äta frukost redan.