Här, här och här finns dag 1, 2 och 3.
Vår sista heldag i den eviga staden började lite lagom rörigt. Vi hade tänkt oss att åka till katakomberna, och i min lilla Tripadvisor-app hade vi läst att man kunde åka buss dit, men vilken var ju den stora frågan. Så vi åkte först in till Termini, där vi stod i kö en lång stund vid informationsdisken, bara för att få höra killen bakom disken säga att vi skulle gå till en annan information på ett annat ställe. Så vi traskade dit. Där fick vi vänta medan några asiater som inte pratade särskilt bra engelska försökte få veta hur de skulle ta sig från A till B.
När det blev vår tur frågade jag bara efter hur vi skulle komma dit, och tjejen sa att vi kunde ta metron till cirkus maximus och därifrån ta buss 114 till katakomberna, och att bussen stannar precis utanför. metron kunde vi ju vid det här laget, och bussen var lätt att hitta när vi kom fram, även om det italienska systemet med hållplatser och tidtabeller inte är helt optimalt.
Det var flera andra med på bussen som också skulle till katakomberna, så J frågade en kvinna om hon visste vilken hållplats man skulle gå av vid, men trots att hon hade en karta och en hel packe papper i handen kunde hon inte svara på det, så istället försökte J prata med föraren, som knappt kunde engelska, men som fattade ordet katakomb, så han släppte av oss efter en stund.
Tyvärr släppte han av oss alldeles för tidigt, så vi fick oss en liten promenix på sisådär 800 m längs Via Appia Antica, den gamla vägen, med murar på varje sida, inga trottoarer och bilar som körde i full fräs förbi oss.
Till sist kom vi fram, inte till den katakomber vi tänkte gå till, men en annan, och att komma till den vi planerat att besöka från början skulle innebära nån km till på samma väg, så vi struntade i det och valde den vi var vid istället.
Redan innanför murarna satt skyltar som talade om att vi inte fick fotografera och att det var ett kyrkligt område, så man var tvungen att tänka på klädseln även här.
Vi köpte biljetter och sedan fick vi vänta ungefär en halvtimme innan en präst delade upp oss i grupper efter vilket språk man ville bli guidad på. Vår guide, en kille från Indien som ”till vardags” studerar till präst i Jerusalem, tog med oss en bit bort för att förklara olika tecken och symboler som vi kunde se nere i gångarna. Han pratade väldigt utpräglad indien-engelska, så jag fick verkligen koncentrera mig på vad han sa för att förstå allt.
Sen bar det neråt i gångarna. Det var svalt och skönt därnere efter hettan uppe i solen. Till att börja med var det gott om plats att gå på, men allteftersom vi kom längre ned och längre in smalnade gångarna och man fick en lätt klaustrofobisk känsla. Det var tur att jag gick med en grupp, för ensam hade jag aldrig gått ner där!
Det var intressant och samtidigt lite spöklit att gå där nere och se alla tomma gravar. Det finns inga ben kvar i katakomberna över huvud taget, de viktigaste – efter martyrer och helgon och påvar – flyttades till Vatikanen för flera hundra år sedan och är idag begravda där. När arkeologerna började utforska katakomberna upptäckte de att många av gravarna hade plundrats, och då flyttades även de vanliga människornas ben.
60% av de som begravdes i katakomberna var barn, och det syntes ganska tydligt, för det var fler små hålor än stora. Det fanns olika sorters gravar där nere, de flesta bara som hål i väggen som man satt för med stora marmorblock, men även några ”familjegravar” som var stora kammare, och tom en krypta där bara påvar begravts. Detta var vädigt tidiga påvar; från 200-talet.
Det var skönt att komma upp till jordytan igen, efter ett tag nere i underjorden blev det kyligt. Vi kikade lite i souvenirshopen och sen satte vi oss och åt våran vanliga medhavda lunchpåse, innan vi gick ut till vägen och tog bussen tillbaka till stan.
När vi mellanlandade vid Cirkus Maximus passade vi på att fotografera lite innan vi klev på metron. Vid Termini sate vi oss på en buss som tog oss till Piazza Venezia, där vi gick av och gick till Largo di Torre Argentina. Det är ännu ett ruinområde mitt i stan, men detta är också känt för att där finns ett katthem för hemlösa katter. Vi såg några katter som låg och slöade i skuggorna, och jättefin kisse som inte alls ville ligga kvar när jag skulle ta kort, för han hade fått syn på en duva en bit bort och var på jakt efter den.
Vi fortsatte ner mot Tibern och hamnade på Piazza Mattei, där jag svalkade fötterna i sköldpaddsfontänen, innan vi så småningom kom vi fram till de judiska kvarteren, det forna judiska ghettot och Synagogan. Förbi synagogan och över Ponte Fabrizio, och så stod vi på Isola Tiberina. Ön är bara 270m lång och 67m bred, men där finns hela fyra kyrkor, ett kloster, några barer och restauranger, ett stort hus vid ena änden med tillhörande stor (inhägnad) trädgård där en konstnär bor.
På somrarna har ön en egen filmfestival, och ön finns med i dataspelet Assassin’s Creed: Brotherhood.
När vi hade tröttnat på ön (ganska fort) hoppade vi på en buss tillbaka till Termini, där vi bytte till metron och åkte till Piazza del Popolo. Några bitar pizza och ett par öl senare var vi styrkta och lagom utvilade för att ta oss an Da Vinci-utställningen.
Man hade byggt ihop och upp många av hans uppfinningar, och man fick peta på näsan allt, så det var skitkul att gå omkring där inne!
När vi hade pillat på allt en gång (två gånger för J’s del) så satte vi oss på en spårvagn och bara åkte med några hållplatser för skojs skull. Vi hamnade i ett bostadsområde som verkade lite lätt slitet och nergånget, människorna såg inte direkt ut som om de hade det gott ställt, så vi kikade bara runt lite och åkte sen tillbaka med vändande spårvagn.
Istället åkte vi tillbaka till vår lilla förort, köpte mat på ”vårt” matställe och gick hem till rummet för att äta och packa.
