Sjukstuga

I tisdags hade jag lyckats förhandla till mig en semesterdag, eftersom jag var så klantig och glömde lägga in i schemat att jag behövde vara ledig på kvällen för att göra Vårruset. Dagen började som vanligt med väckning vid 4 av herr Pixel, som ville ha mat, men jag lyckades somna om ett par timmar. Sen blev det lite plock här hemma och så tog jag en promenad runt gården med Pixel. Han går så fint i koppel så det är inga problem. Kom in igen och tänkte precis ta lite att äta när det högg till i njurtrakten på höger sida. Smärtan övergick i molande och värkande och bultande, och jag kände igen det från förra gången jag hade njursten och njurbäckeninflammation, och min första tanke var att det går nog över om ett tag, det är säkert en sten som passerar. Så jag tog 2 Alvedon och lade mig på sängen.

En timme senare hade inte smärtan minskat, och jag hade inte lyckats vila något heller. Ringde ett par vänner för att höra om de kunde köra mig till akuten, men inget svar, så jag fick helt enkelt ringa 112, för att åka spårvagn med den här smärtan fanns inte på kartan!
En halvtimme senare kom ambulansen, jag fick en spruta och så åkte vi till akuten. De tog mig till Östra sjukhuset, eftersom det är närmast hem, för de trodde precis som jag att jag får nog någon spruta och efter att jag fått vila lite så kunde jag åka hem.

Framme på akuten fick jag stappla in på toa och lämna urinprov och sen tog de lite blodprover och kontroller, och sen var det bara att vänta. De körde in mig på ett behandlingsrum och en läkare kom och pratade med mig, och hon konstaterade det jag redan visste: att jag har en njursten. Så hon ordinerade en annan spruta och att vi skulle avvakta resultatet på sprutan och invänta provresultaten. Den här sprutan skulle tydligen ges i magen, och det gjorde så fruktansvärt ont att jag nästan glömde bort smärtan i njuren!

Sen fick jag ligga i sänghallen och vänta. Och vänta. Och vänta. Inte fick jag dricka heller, för de visste ju inte vad eller om de skulle göra något, så till slut mer eller mindre tvingade jag dem att sätta ett dropp. Sen var det dags för röntgen, och därefter vänta igen. Sju timmar senare kom läkaren och sa att hon sett röntgenbilderna och där såg hon en sten som täppte till min njure så att urinen inte kunde rinna ut, så istället svällde njuren och blev mer och mer inflammerad. Hon hade också pratat med urologen som tyckte att jag skulle komma till dem. Vilket innebar flytt från Östra till Sahlgrenska. Jag hade en kompis hos mig på akuten, så jag frågade om det gick bra med privat bil. Ja, jo, hmm, det kunde väl gå då för den här gången, men jag fick ju absolut inte åka med nålen kvar i armen. Det hjälpte inte alls att jag själv är undersköterska och att jag skulle åka från A till B till C (B var hemma, jag behövde ju hämta lite saker och lämna nyckel till nån granne som kunde ta hand om Pixel, den stackaren), regler är regler, och de måste man följa till varje pris, tydligen.

När jag kom till Sahlgrenska blev jag visad till en säng i en sal och så fick jag en ny nål i armen och de tog lite kontroller. Igen. Jag frågade om jag fick lov att dricka nu då, om de ändå inte skulle göra något förrän imorgon. ja de var absolut inga problem, de frågade om jag var hungrig också, men min kompis åkte och köpte en hamburgare åt mig. Efter antibiotika och kaffe somnade jag, men vaknade fram emot efternatten och hade djävulskt ont igen. Sköterskan frågade om jag ville ha samma spruta som jag fick på akuten men nehej tack, sa jag och bad om alternativet, som visade sig vara Voltaren i stolpiller, men vafasiken, det hjälpte ju!

Vaknade på morgonen av att jag mådde illa, men hann inte resa mig upp och rycka åt mig en kräkpåse så det fick bli renbäddning istället. Nya kontroller och mera antibiotika, och sen satte de lite dropp också, för mitt blodtryck var alldeles för lågt, så de trodde att det berodde på att jag var uttorkad efter gårdagens (ofrivilliga) fasta.
Lite rond, lite mera dropp och antibiotika och en kateter senare tyckte de att eftersom det inte hände något nämnvärt med mitt blodtryck så MIG:ade de mig.
MIG står för Mobil IntensivvårdsGrupp, och är läkare och sjuksköterska från IVA (intensiven) som tillkallas när en patient har påverkan på andning, cirkulation, allmäntillstånd eller medvetande enligt kriterier som gör att patienten inte kan behandlas som vanligt på vårdavdelningen. I mitt fall pga att mitt blodtryck var alldeles för lågt för att vara normalt, trots att jag vid det laget fått flera liter vätska.

In promenerar då en av mina läkare, och vi sa båda något i stil med ”du ska väl inte vara här!”(hon ska gästspela på Sahlgrenska fram till Oktober, fick jag veta), hon kände på mina armar och ben om jag var svullen (om vätskan lagt sig i vävnader istället för att fylla ut mina blodkärl. Om man är uttorkad är blodet tjockare och flyter trögare, och hjärtat får svårare att pumpa runt det, och så blir trycket lägre. Om man får vätska som lägger sig i vävnader och muskler istället för att fylla ut blodet svullnar kroppen istället, och då kan det bildas tryck på hjärta och lungor som påverkar andning och cirkulation ännu mer) och sen ordinerade hon Albumin, ett läkemedel som är ett protein som binder vätskan till kärlen och förhindrar att man blir svullen.

Framemot lunch ansåg läkarna att jag behövde någon slags avlastning av njuren, så jag fick lite gott och blandat och sen blev det en tur till röntgen avdelningen, där jag fick en pyelostomikateter. Det är en kateter som sätts in i njuren via ryggen/flanken och det måste göras med röntgengenomlysning så att den hamnar exakt rätt. Ögonblicket när läkaren satt in katetern var ungefär 10 gånger så smärtsamt som den ursprungliga smärtan, men efter bara någon minut släppte både smärtan och illamåendet som en följd av att urinen nu kunde rinna ut ur min blockerade njure.

Mitt blodtryck blev sakta bättre, och jag blev piggare, eftersom jag inte längre hade ont och nu kunde röra mig och vara uppe och gå. På Torsdagsmorgonen drog jag min kateter (den vanliga. Ja, jag frågade först…) och på kvällen bytte de min intravenösa antibiotika mot tabletter. På Fredagsmorgonen kom en läkare och pratade med mig om vad man planerat för mig. Jag fick veta att en koordinator skulle sätta upp mig för operation och röntgen, och så skrev han ett läkarintyg, för pga hög infektionsrisk via pyelostomikatetern var det inte lämpligt att jag jobbade, med tanke på alla infektioner och sjukdomar som finns på IVA. Och sen fick jag åka hem!

Hem, ljuva hem! Pixel verkade glad att se mig, grannarna var supernyfikna och jag kände bara att det var skönt att vara hemma! Helgen tillbringades i soffläge, och jag fick ta Alvedon ett par gånger, men sen mådde jag bättre och nu känner jag mig inte ett dugg sjuk. Det enda jag tycker är jobbigt nu, det är den förbaskade kateterpåsen! Slangen från katetern går till en påse, som sitter fäst på mitt ben med en ”strumpa” eller ett band, men nu när vädret är så himla fint så hade det ju varit trevligt att slippa den. Som det är nu så går jag i långa kjolar och klänningar och har tights under de kortare klänningarna, bara för att inte påsen ska synas. Vanligt sommar- och solbeteende är det inte frågan om här…

Men men, fortsättning följer. Nu väntar vi på kallelser till röntgen och operation. Min vice VeC Anita frågade om det är okej att hon kollar om hon kan få koordinatorn att flytta upp mig, och självklart får hon det.

Jo, just det ja. Sista året jag bodde i Trollhättan (2000) hade jag samma problem, och låg på Uddevalla sjukhus med ännu kraftigare infektion och smärtor. Den gången hade jag pyelostomikatetern i ca 6 månader, trots utlovad operation inom en månad, så jag hoppas verkligen att det inte tar ens i närheten så lång tid den här gången!